Tomas Karlberg - På rull och glid

 Vintern rullar på med ömsom snödumpar, ömsom köldknäppar och ömsom mildväder. Tyvär lite mycket av det senare och för lite av det första, även om början på januari bjöd på några riktigt fina skiddagar på det sluttande planet. Tränings- och tävlingsmässigt har det mer genomgende varit en riktigt bra vinter såhär långt. Har enligt plan inte jagat mil, är till dags datum uppe i 58 mil, men har ändå åkt regelbundet och lyckets komma i vad jag bedömmer vara riktigt bra gubbform. Kanske bättre än förra året till och med? Tävlingar har det i också blivit, ganska många dessutom - 4 st räknar jag till sedan senaste blogginlägget. Så lite tillbakablick.. Randotur efter en snödump i början av januari. Magiskt! Sen töade det en vecka... Första racet blev Röjsmoraketen i Järpen i mellandagarna. Kände väl då att jag inte hade hunnit åka så mycket och hade inte kört några rejäla intervallpass. Men det gick ändå förvånansvärt bra. Höll ihop bra de 9 kilometrarna och åkte några sekunder snabbare ä...

 Snart är 2024 till ända och tiden på året då skidpeppen borde vara som störst. Men i år, nja.. Jag gillar ju egentligen ine alls folk som gnäller på vädret och undviker att göra det själv, men den här starten på vintern? Alltså helvete, hur kan det vara så förbannat svårt att snöa lite? Och när prognosen väl visar lite nederbörd, ja tro fan att då blir det inte minus en utan plus en och regn istället. Suck. Så jämfört med ifjol, då jag hade åkt 50 mil skidor den här tiden på året, har jag den här säsongen knappt kört 5 mil. Nu lovar prognosen 30 cm närmaste två dagarna, och grunden på elljusspåret är hård och bra, så suget kanske kommer, men efter ett försök på ett isigt konstnsöspår i Järpen idag är väl inte motivationen riktigt på topp. 2,7 km; patetiskt. Men tanken var att åka med Sam, och han var sur över både för lite kläder och isiga spår. En liten tillbakablick på 2024 kanske. Får kanske fundera lite mer på de idrottsliga höjdpunkterna, men Fjälltoppsloppet på skidor var en...

 Löparsäsongen är i full gång, efter ett 5 km i Duveds terrängerie som gick sådär och en efterföljande fyrkylningsperiod var det dags för höstens traillöpningshöjdpunkt - 10 km i Howth, Dublin. Kan ju tyckas långt att åka för en löptävling, men huvudatraktionen var kanske inte löpningen. Året till ära har det varit på min lott att arrangera den årliga grabbresan, denna gång med total hemligstämpling, vilket gjort att jag kan välja att plåga mina medresenärer som jag vill. Med försynta hintar om att det nog kan vara bra att hålla sig lite i form, är väl ändå 10 km fullt möjligt att ta sig igenom för det flesta, vilket det också visade sig vara. Strategisgt nog såg jag till att gänget inte vaknade i lördags morse med världens baksmälla, utan det var ganska god pepp på pendeltåget ut mot kusten med okänd destination.. Loppet, som gick av stapeln på en halvö ut mot havet, hade ett antal startgrupper och jag hade valt 4 som gemensam grupp. Egentligen borde jag valt grupp 1 för mig själv...

  I söndags var det dags för årets antagligen sista cykeltävling – Jämtlandsserien på Frösön! Laddade upp med kräftskiva dagen innan, så lätt illamående och skakis på morgonen, tur att Maria var piggare och tog körningen. Dessutom med en lätt förkylning i bagaget från veckan innan. Men träningsmässigt har jag snäppat upp en aning sedan Hingstrännet, och det har känts lite bättre i kroppen i alla fall innan förkylningen, så det fanns ändå förhoppning om en skapligt bra dag. Först körde barnen, David tog sig runt 400 m med glatt humör och sedan körde Frida och Sam superbra i sitt race. Frida som snabbaste tjej i sin klass och Sam hade nog kunnat knäppa alla 9-12 åringar på näsan om han hade haft fri väg, men gemensam start på en smal bana är knepigt speciellt för barnen. En riktigt kul och fin bana för övrigt, bara omkörningsmöjligheter som saknas. Det är delar av gamla SM-banan som nyttjas, men de svåraste partierna och största hoppet används inte längre, vilket väl är rimligt för d...

Ett projekt som legat lite i träda ett tag, men idag gjorde jag ett ryck och betade av en topp - Södra Kyrkstensskaftet på 1212 m. Hela familen tog sig till Nulltjärn vid Vålådalen, vilket blev turens startpunkt. Tänkte att det nog skulle gå ganska snabbt, men det drog iväg strax över 2 timmar, men då glömde jag telefonen när jag sulle iväg, så lev lite straffrunda där. Lunkade iväg på leden upp mot Kyrkstenen, som är vältrampad och välmarkerad. Trots allt regnande i sommar höll jag mig helt torrskodd. Bitvis mycket rötter och sten, men en ganska snäll joggtur på knappa 6 km. Väl framme vid Kyrkstenen är leden slut och bara vaga antydningar till stigar fortsatte upp på Kyrkstensskaftet. Jag tog upp snett mot vänster och körde helt obanat upp mot toppen. Först gräsigt och fint med fantastiska blåbärsris, sedan stenigt. Faktiskt lite mer klipphällskaraktär än lösa stenar, d.v.s. ganska snällt. Kände av lite i mitt gamla löparknä, så tog det försiktigt och gick mest uppför. Kan väl tilläg...

 Tävlingsintensivt denna sommarvecka, då det blev både Fjällmaraton och Hingstränn. Egentligen var inte Fjällmaraton tänkt som något ansträngande, då planen var att springa med Frida och/eller Sam. Det visade sig dock att de föredrog att slippa mitt sällskap och hellre sprang själva. Jag fick alltså göra mitt eget lopp, vilket såklart innabar full gas. 8 km är förvisso inte så långt, men jag har väl kanske fuskat lite med fartträningen i sommar och det var länge sedan jag sprang fort längre än någon enstaka km. Härtill har formen inte kännts något vidare på sistone, speciellt de få hårdare pass jag kört. Men tävling är tävling. 8K-banan visade sig också bli en hyfsad utmaning. 2 km uppför i början, försökte hålla mig utan att gå för hårt, vilket som vanligt var svårt. Sedan ut på en blandning av spångar, myr och småkuperad stig. Låg nånstanns mellan 5-10 plats (lite oklart, då täten sprang fel på toppen av startbacken..) och tyckte jag hade hyfsat flyt, även om det inte var det där...