Inlägg

Stravavecka

Bild
Såhär veckan efter höstrusket skulle man ju kunna slå sig lite till ro och ta en lugn vecka. Men icke! Höstvädret har ju varit helt fenomenalt och det är fortsatt supertort å fint i skogen. Den här veckan har det blivit ganska mycket cyklat jämfört med senaste veckorna och troligen mer stigcykling än på hela sommaren. Är ju nästan skamligt att jag inte tagit mig ut på Essvik eller ut mot Lörudden på hela sommaren. Men nu så, allt på en gång!  Nu när det inte finns några tävlingar att spara formen till är det bara en sak som gäller - stravahets! Om benen klappar ihop några dar, vad gör väl det, snart är de fina stigdagarna ändå slut för det här året. 
Ibland behöver man ta igen sig mellan syraschockerna!
Totalt har jag skrapat ihop hela 20 KOM dem här veckan. Det får jag vara rätt nöjd med, det kostar ju på en del, samtidigt som det är rätt najs att köra så fort det bara går längs snabba stigar i skogen. Ska göra nått försök imorn med, men sen blir det nog lite lugnare med jobbresor, bil…

Höstrusket 2018

Bild
Då var årets sista (??) tävling genomförd, höstrusket anno 2018. Jag har varit med i banarbetargruppen inför tävlingen och det blev verkligen en riktigt fin bana. Både skapligt kuperad, en hel del kurvor och sköna nerförspaftier och ”lagom” tekniskt för min smak. Med strålande sol och lite lugnare vindar var det upplagt för en perfekt cykeldag. Efter masterstarten drog som väntat Jakob Söderqvist iväg som ett skott, kändes som jag var 100 m efter från första tramptaget. Han lugnade dock ner sig och jag tuggade snart ikapp, även om hela första varvet gick rätt snabbt. Hängde sen på i rygg och tänkte att jag skulle ta det lugnt i alla fall 2 av de 5 varven för att se hur det kändes. På andra varvet gick dock farten ner så ut på tredje tänkte jag att nu jäklar, tryckte på direkt från varvning och fick lucka direkt. Körde på hela tredje varvet som gick klart snabbast, men även om det bet bra mot konkurenterna (förutom Jakob var det tyvärr lite tunnt) kändes det kunnige superbra i benen. S…

Dags för årets sista race

Bild
Bihålestöket gav till slut med sig och jag har nu varit i tränat skick i drygt en vecka. Har blivit till att köra säsongens första trainerpass när Maria var bortrest förra helgen och sen ganska mycket snabba pass däremellan. Dels börjar det bli kallt, så inte lika sugen på långpass, och dels är det ju stravasäsong. Vill försöka ta nått kom till innan vintern slår till och några har det ju blivit, även om alla försök inte lyckas. Hade ju god hjälp av vinden i veckan också, är ganska upphetsande att ligga i 60 på räcern och få en vindknuff i ryggen.. Men sjukdomshistoriken på slutet har satt lite käppar i hjulet gällande stravahetstillfällen och tyvärr tror jag inte formen är direkt lysande heller. Det får bli nästa år.. en sista tävling ska det dock bli, hemmatävlingen Höstrusket imorgon! Har inte så höga förhoppningar, men jag har ju vunnit tävlingen senaste två åren, så lite press är det ju. Men det är som vanligt - det beror dels på hur bra det går att cykla, dels på om det dyker up…

Inga träningstimmar så långt dagboken når

Bild
Nu är jag snart uppe i en hel vilovecka, inte ofta det händer! Bihåleinflammationen har känts riktigt seg och vissa dagar har jag tvingats bota en sprängande huvudvärk med värktabletter. Helt mot mina principer, men det har fan inte gått att fungera utan. Men med lite paracetamol (eller vad fasen det nu heter..) i blodet har det känts drägligt att både jobba och påta på lite hemma. Så istället för cykling har det blivit cykelbanor - fixande med både höstruskbanan och teknikstigen runt tomten. Finns så mycket att göra.. Men nu är det Stockholmsvecka som väntar och sen en ensamhelg med barnen, så några långpass i höstsolen lär det inte bli oavsett om jag tillfrisknar. Men det kanske kan vara bra att starta upp lite lagom lugnt, hoppas till att börja med på en huvudvärksfri natt så blir det kanske lite motionscykel till frukost. Man lever på hoppet..
Pappa vilar, barnen cyklar. Långt bättre än ingen cyklar!

Sjukt, igen...

Bild
Det var inte många dagar det var friskt den här gången. Efter en helg med lite fortsatt småhosta har det nu i veckan utvecklats till det sämre med ömma bihålor och monstruös snorproduktion. Försökte jogga lite igår på jobbresan till Krångede, i förhoppning att rensa luftvägarna lite, men det blev en riktig backfire på den strategin. Idag är det till och med soffläge som gäller, sjukt och sjukt trågigt. Jag skulle ju jaga KOM och gräva cykelbanor! Får bli nån annan gång, uppenbarligen..
Fint i Hammarstrand i alla fall!

Helgaktivitet med team Hi5

Bild
Det blev en resehelg den här veckan också, men inte för cykeltävling utan för lite mer avslappnade aktiviteter med teamet uppe i Umeå. Den här gången fick barnen följa med också och medans Maria körde ett tjejpass igår så testade jag och barnen de riktigt fina teknikstigarna runt SCA arena i Obbola. Både Frida och Sam kämpade på riktigt bra runt den bygds XC-banan och pump-tracken. Speciellt Frida har verkligen cyklat mycket i helgen, känns som att jag måste ut och fixa till vår egen cykelbana till ännu bättre skick så att hon kan fortsätta i samma stil. Gott om inspiration har jag fått i alla fall, min ”hemmaplan” i Obbola är ett riktigt fint cykelområde. 
Hela familjen cyklar!
Efter en riktigt trevlig övernattning hemma hos Enberg med familj var det idag dags för ytterligare en dag ute i Obbola. Inledde med att testa en av de uppmärkta lederna, sen blev det till att köra lite familjecykling med ett gäng barn och vuxna, där en del av barnen var väldigt unga men ändå kämpade på jättebra…

Bockstensturen från sidan

Bild
Insåg i fredags förmiddag att tävlingschansen idag var körd, hostattackerna har tidvis varit brutala så även om det inte i övrigt känts så farligt har det inte känts som läge att sticka ut och maxventilera i fyra timmar. Idag hoppades jag istället på att få heja fram Maria till en fin placering. Efter en rätt seg resa ner till Göteborg med sena flyg hann jag lagom skruva ihop Marias hoj och knoppa in före tolvslaget. Hann med andra ord sova en god natt och efter en god frukost var vi på väg mot starten i Varberg. Vet ju sen tidigare att det är nästan lika nervöst att vänta på Maria som att cykla själv, men det kändes ändå ganska avslappnat inför start, om än lite osäkert kring hälsa och form. Jag drog österut för att heja på diverse stopp ute i skogen, varav det första efter dryga milen. Maria rullar förbi som 9:a, kanske inte vad jag hoppades, men ändå tätt uppåt. Några km till och avståndet var uppe i en bra bit över minuten för att sedan växa till dryga 5 minuter till bortflyende E…