Tomas Karlberg - På rull och glid

Var ändå med ganska ok ben starten gick på dagens Engelbrektstur. Hamnade bra i den platta inledningen och kunde rulla med hyfsat enkelt. men när det började spricka upp och blev lite mer kuperat kändes det att benan inte var riktigt sugna på snabbkörning. Efter kontrollen efter 15 km var det en lång slakmota. Hade rygg att gå på upp i backen, men fick till slut vika ner mig. Det där bittra ögonblicken när man närmar sig krönet, har gruppen några meter framför, men inser i en dimma av mjölksyra att fan, jag fixar inte den ryggen. Bra fart i början  Blev till att lugga själv en bit tills ett par H40 gubbar kom ikapp som höll lite mer mänskligt tempo. Lyckades skapligt hålla ryggarna, men så fort det blev lite tekniskt, kuperat, eller jag fick jaga kändes det nästan olidligt jobbigt. Ca halvvägs hade jag hittat en ny rygg på en H-elit kille och tyckte att det ändå funkade ganska bra. Hade tappat en flaska och missade Marias langning tyvärr, men det visade sig vara betydelselöst. Nå

Inte helt oväntat efter en tuff vecka i Alperna åkte man på en lättare förkylning. Halsont, snörvel och hosta. Var faktiskt över ett år sedan sist jag var förkyld, har dock inte saknat det ett dugg. Det här blev ändå en lättare variant, så jag ska väl inte klaga allt för mycket. Har fokuserat på att packa upp och skruva ihop cykeln igen. Den verkar ha gått ganska bra, men en del delar kommer nog behöva bytas. Typ bromsskivorna som är ganska så svarta. Inte konstigt efter att de klagande och öronbedövande skrikit om nåd i slutet av de flesta utförslöporna, något jag duktigt ignorerat. Föga överraskande att det luktade bränt några gånger.. Stekta skivor. Andra reflektioner då efter en vecka med hård cykling? Tänkte ju att man kanska kunde deffa ner sig lite under en sån här utflykt. Men icke. Har fan inte gått ner ett gram, kanske snarare tvärt om. Det gick tydligen inte att frossa pizza, pasta, glass, kakor och wienergummi och komma undan med det bara för att man cyklat 5 timmar om

Roverto - Riva del Garda, knappt 4mil, 1269 höjdmeter. Sista etappen! Till slut, vid vägs ända, och det med stil! Det var en varm morgon i Roverto, det bjöds en kort sista etapp, men en hel del svett var oundvikligt. Det kändes nästan lite avslaget innan start, som om det redan var klart. Jag och Magnus var dock inte inställda på någon glidaretapp utan tänkte köra ända in i kaklet. För en gångs skull var starten belägen precis utanför ett café, så den timmeslånga standardväntan på start kunde fördrivas med en expresso på mjuka stolar. Nog för att baken är ordentligt härdad efter en vecka på sadeln, men ändå.  Väl ute ur Roverto kände jag mig lite småseg, det bar ganska omgående iväg uppför dagens stigning. Svetten rann och Magnus verkade pigg, så bara att bita i. Halvvägs upp brantade det på rejält, Magnus fortsatt stark och jag började piggna till mer och mer. Och vi plockade hela tiden placeringar! Grymt skön känsla och det peppade oss än mer, så när det planade ut fortsatte vi ligga

San Martino di Castrozza - Crespano del Grapoa, knappt 10,5 mil, 2781 höjdmeter. Härtill nästan 4000 höjdmeter nerför, nya bromsbelägg idag, tack o lov.. Ibland gör man allt rätt, men det blir fel. Efter gårdagens "genomklappning" ( nåja) på slutet gjorde vi inför dagens etapp upp en mer detaljerad raceplan för hur vi skulle lägga upp loppet. I starten skulle vi ta det lugnt och inte rusa på i den inledande lättåkta delen, sen tugga på lagom uppför första stigningen, hitta ryggar i loppets lättåkta mittdel och sedan försöka undvika att bli kränkta i sista stigningen. Planen funkade perfekt! Vi låg skapligt i starten, släppte förbi en del och körde sedan kontrollerat uppför. Puttade Magnus över en del krön och vissa bitar för att spara lite på hans krut, men inte så mycket som de senaste dagarna. I mittendelen av etappen fanns en lång (lång = drygt 2 mil..)  utförslöpa på asfalt, där vi kom precis perfekt med en stor klunga där vi kunde gömma oss för vinden. Åkte genom en del

Crespano del Grapoa - Roverto, knappt 12 mil och 3005 höjdmeter. Och historien upprepar sig.. Det förvarnades om en varm dag, upp mot 34 grader vid målgång. Det var lyckligtvis lite svalare uppe i bergen, men den 7:e och längsta etappen blev lång och het. Trots de många höjdmetrarna som skulle tas var backarna ganska snälla idag, jämfört med tidigare. D.v.s. Mindre branta backar, men ack så långa.  Första uppför gick helt på asfalt och rullade på rätt smärtfritt. Andra backen på grusväg, också den överkomlig. Vi höll fast vid gårdagens strategi och försökte hålla det sansat i början och jag hjälpte Magnus vissa bitar för att spara krafter. Funkade kanon idag med! Efter att högsta punkten passerats efter knappt 7 mil var det mer småkuperat (har numer en skev uppfattning om vad "småkuperat" är, idag innefattade det bl.a. En backe med 300 m stigning..) och vi började försiktigt forcera. Sista knäpporna upp var vi rejält taggade och låg på hårt. Det sköna var att vi tog många pla

Alleghe - San Martino di Castrozza, 73 km, 3137 höjdmeter. Uppför, uppför och uppför. Kanske tävlingens tuffaste etapp? Övriga etapper har i princip haft två riktigt långa backar. Dagens etapp såg mer ut som en sågsegg, med ungefär 10 småtoppar med 100-200 m stigning, kryddat med 3 st lite rejälare backeländen på ca 500 höjdmeter. Dagen började dock med en vådlig utförskörning, en kurvig bilväg där hela tusenmannaklungan skulle samsas med parkerade bilar, serpentinkurvor och trånga passager. Snart började backarna uppför och vi kom igång i ett bra tempo. Magnus knä funkade bättre och cykelglädjen var på topp, även om det blev en hel del knatande också, då många partier var för branta för att cykla. Kanske blev det en lite för optimistiskt öppning, för vårt tempo mattades en hel del halvvägs in på etappen. Härifrån blev det till att slita rejält. Försökte så gott det gick att fortsätta gårdagens strategi och hjälpa Magnus, som nu började få lite ömsom knä- ömsom ryggont och dessutom trö

St. Vigil  - Alleghe, 74 km och 2614 höjdmeter. Cykel är mycket mer lagsport än man kan tro. Nu snackar vi inte om att filma till en straff så att laget kan vinna eller ett gäng fjollor som lägger sig i gräset och gråter för minsta knuff. I cykel handlar det om sann lidelse för laget. Kolla något stort etapplopp på landsväg, 8 hjälpryttare som sliter livet ur sig för att bereda väg för lagledaren eller den i laget som är bäst att spurta. Själva är de chanslösa i tävlingen, men tvekar inte för uppoffringen. Det är riktig laganda tycker jag. Och i lite mindre skala uppvisade Nvsk samma sorts laganda idag. Etappen startade idag redan  kl 8  för att frigöra parkeringsplatser vid starten ( hmf!), så det blev uppstigning  kl 5 . Efter att ha huttrat rejält i startfållan (8 grader i morse..) bar det iväg upp mot dagens första av två backjävlar. Magnus knä hade knådats väl med percutane och tejpats, men vi misstänkte att det ändå skulle göra rätt ont. Vi bestämde därför innan start att vi kör

Brixen - St. Vigil, 5,7 mil och 2833 höjdmeter. En kort men jävlig etapp, där målgången ligger 700 m högre än starten. Efter lite skönt morgonslappande på torget i Brixen bar det iväg uppför den första backen där 1800 höjdmeter skulle tas på knappt 2 mil. Typ lite motlut. Kom in i ett bra tempo i början och det rullade på bra ungefär halvvägs upp i backen. Därefter började min otursförföljda lagkamrats ena muskelfäste till knät säga ifrån. Rejält.. Medans Magnus fick stånka och pusta rejält för att ens stå emot smärtan och komma upp för backeländet, blev det en apelsintur för min del. Väl över krönet stannade vi till vid en av sjukvårdsteamen som följer tävlingen på mc (eminent service) för att kolla till Magnus knä. Det blev lite tejp och huvudvärkstabletter innan nerfärden. Första nerförsbacken var riktigt fin,  snabba stigar i öppet landskap. Största behållningen var nog Tysken som kommer fram till en gärskårdspassage, stannar och står och stirrar på den trånga passagen utan att fat

Mayrhofen - Brixen, 10 mil, 2497 m stigning. Efter en ganska bra natt i konsertsalen (kroppen brukar kräva en sömnlös natts invänjning och ett gott dagsverke innan man blir lättvaggad på hårt underlag) var vi uppe  kl 6  för att trycka en stadig frukost. Starten gick först  kl 9 , men med snabba morgonrutiner hängde vi på låset till startfålla B  kl 7 . Efter första dagens 46:e plats i herrklassen var vi taggade på lite starthets. Hängde med några trevliga Austarliensare i fållan och huttrade i morgonkylan, en känsla som skulle visa sig vara övergående. Väl iväg började det ganska omgående luta uppför, en 3 mil lång backjävel där  1600 av dagens höjdmeter skulle tas . Snart började dock misären. Efter tre-kvarts trampande hör jag Magnus växlar hoppa bakom mig, och sen det hjärtskärande ljudet av en kedja som brister.. Vi har lyckligtvis med en extra länk och får ihop kedjan, men det tar nästan 10 minuter och under tiden hinner ett antal småfeta Tyskar, som helst går i tekniska uppförsb

Mittenwald - Mayrhofen, en sträcka på drygt 11 mil och 2106 höjdmeter. Nedresan gick fint, smidig transfer och lagom med tid. Väl framme i Mittenwald fick man uppleva lite Tysk ordnung, nära till allt och välorganiserat på alla sätt. Uppladdningen gick också bra, hittade ett bra fik som serverade enorma glassbomber. Precis vad som behövs för att tänja magsäcken inför ett pastaparty! Sängplats blev på kasernområdet, där den främsta behållningen nog var grindvakten som gjorde honnör åt alla som trampade förbi. Natten blev kall, då vi lite otaktiskt valt sovplats nära dörren i områdets gympasal. Som väntat var det en ljuv kör av snarkande sydeuropéer, tack och lov för öronproppar!  Morgonen var ganska kylig, så det blev armvärmare fram till start. Lite redig frukost med chokladmusli, givetvis! Äntligen dags! Årets äventyr, långa förberedelser. Nu, ingen återvändo. Vi stod hyfsat i starten, men hetsade inte iväg. Det rullade på någorlunda makligt längs dammiga grusvägar och fältet började

Idag är det äntligen semester! Men det är något som inte stämmer.. Två riktigt fina pilsner, fint väder, lugnt och ro, men den där sköna semesterkänslan vill liksom inte infinna sig. Jag tror jag vet varför. 675,98 km på 8 dar. 20242 höjdmeter. Däremellan sova på golvet i nån svettig jumpasal på en luftmadrass tillsammans med några hundra snarkande tyskar. Och det betalar man dyrt för. Vansinne.  Men det är med skräckblandad förtjusning färden mot Tyskland startar imorgon. Här kommer det bli till att för en gångs skull verkligen testa gränserna. Jag är övertygad att det går att lökcykla genom detta utan att ta allt för slut, men förutsatt att vi kan ligga på lite kommer detta säkerligen bli en pers. Kommer kroppen palla? kommer prylarna hålla? Många frågor ska få svar. Nu ska benen stekas! En väl packad väska

Femte racet i cuppen och förhpoppning om bra placering. I skrivantdets stund dock lite oklart hur det slutade, då arrangören slöar med resultatlistorna. Själva loppet blev inte riktigt som det var tänkt. Upp för första backen ut ur Rättvik fick jag bita i ordentligt, men kände ändå att jag fick gå lite på överfart. Hade rygg på Per Kumlin på toppen, men orkade inte växla tempo, utan kände mig tvungen att försöka hitta en egen rytm för att komma in i loppet. I första utförsbacken tappar jag typiskt nog flaskan och får köra drygt halva loppet med väldigt lite dricka. Kändes riktigt surt o lite tröstlöst i början, när benen inte riktigt ville heller. Efter ett par mil började det släppa lite och rulla på bätre, samt att irritationen över den tappade flaskan snarare övergick i att bli förbannad. Att vara förbannad brukar vara positivt för cykelkänslan.. Sliter ont i sista svängarna. Efter drygt fyra mil fick jag langning av Maria och kunde fyllla på depåerna lite. Kändes hyfsat fram t

Efter att ha planerat en tidig resa upp till Mora skulle det finnas tid för lite cykling på kvällskvisten. Väl framme sken solen, bäddat för en fin kvällstur. Efter att ha käkat lite mulnade det dock på och såklart regnade det strax.. Det här var en av de där kvällarna som kroppen verkligen behövde röra sig. Irritation på max när farsan börjar gnälla om att "måste du ut och skita ner cykeln?" Klart som fan jag måste ut! Men det här var också en av de kvällar man absolut inte ångrar att man kom iväg. Lekplats för vuxna barn. Planen var att dra upp till Gesundabacken för att köra tre repor upp och ner. Känslan i benen var riktigt bra idag, kanske årets bästa pass? En skön känsla av att kunna trycka på lite extra och jämfört med senaste passet här tyckte jag mig kunna trycka en ett snäpp tyngre växel i de flesta partierna. Blir spännande inför söndag! Ett bakhjul. En fördel med att köra backintervaller i Gesunda är att det inte är så förbenat tråkigt att rulla

Misstänkte att benen skulle vara ordentligt sega efter söndagens race, men förvånande nog känndes det ganska ok redan i måndags. Passade på att hetsa en gubbe rejält med ringklockan uppför Skanstullsbron (att det ska vara så jävla svårt att titta över axeln innan man kör om..) som inte var helt munter, så jag kände ett vist behov att gasa ifrån honom ordentligt. Tyckte kroppen svarade bra, så jag bestämde mig för att köra veckans tuffa pass redan i dag. Blev Hammarbybacken efter jobbet, 6 fina repor, som dock inte känndes riktigt så bra som förra tisdagen. Men det kan ju ha visst samband med söndagsövningen förståss. Efter andra vändan fick jag sällskap av mr Bergqvist som efter att ha laddat med baguett och rödvin i Paris några dagar kränkte mig fullständigt uppför backen. Bådar gott inför Trans Alp, men nu får jag ju se till att skärpa mig om jag ska hänga med magnus upp för bergen. Och appropå Trans Alp, det här var nog sista backpasset inför avfärd. Nu blir det fincykling fram