Tomas Karlberg - På rull och glid

Bara dryga veckan efter DH-SM var det dags för nästa omgång SM-tävlingar. Efter uppladdningsstopp i Gävle och Sollentuna landade vi till slut i Borås. Efter att ha packat om, lastat cyklar å donat för sjuttiofemte gången stod vi till slut startklara för bantest vid Kransmossens idrottsplats. Eftersom jag peppat Frida att köra med SPD-pedaler tog det givetvis inte mer än 10 m in på första stig innan första SPD-vurpan. Tårar och tillbaka till bilen för att byta pedaler, allt medans mörka moln tornade upp sig allt mer. Till slut kom bara jag och Sam iväg på bantestet, men även det slutade i tårar. Planen vara att både Sam och Frida skulle köra i 9-10 årsklassen, men det visade sig lite överilat. XCC banan var väl hanterbar, men XCO-banan var bland det stökigare jag sett, med ett ganska stort antal svåra passager som Frida och Sam omöjligen skulle klara att cykla. Efter att ha släpat runt en gråtfärdig Sam runt banan för att konstatera detta, var det dags att testa banan själv. Lite regnsk

En intensiv tävlingsvecka avslutades med den tävling som jag kanske trodde jag aldrig skulle ställa upp i - SM i downhill. När det på försommaren aviserades att årets downhill-SM skulle gå i Åre fick jag omgående en idé i huvet - man kanske skulle ta å ställa upp? Jag har en DH-cykel - förvisso lite gammal och ingen superhoj, men den funkar; jag har licens och jag har liftkort och hemmaplan. Att sen banan dels skulle gå på Bräckebäcksleden - den kan jag ju ta mig mer på min 26-tums hardtail, så hur svårt kan det vara? Sen gick anmälan in.. Har sen liftarna öppnar för säsongen försökt köra banan några gånger för å träna lite, men en ganska betydande del av banan skulle brytas som helt ny stig, och den var klar först lagom till fredagens träning - ingen fördel av hemmaplan där inte. I fredags körde jag alltså de första teståken av hela banan. Den nya delen var lite oberäknelig då det delvis nya underlaget gjorde att nya linjer kördes upp och förändrades allt eftersom. Mest utmanande var

Duggar tätt med race nu, idag var det dags att åter ta sig an klättringen uppför skutan, denna gång på två hjul. Återhämtningen efter Run&bike blev kanske inte superbra, mycket beroende på att jag åkte på nån slags maginfluensa light. Åt väl för mycket lera under loppet misstänker jag, har ju hänt förr. I morse var lyckligtvis magen ganska lugn och det kändes ändå rätt skapligt när jag och Maria rullade i arla morgonstund mot Åre, för tidig start redan kl 8:30. I år var det åter ny bana, med start vid Arenan i Åre. Sammanfattningsvis kortare än i fjol, men brantare och lite mer stig. I och med att grusvägen upp mot Olympiaplatån inte var med i år slapp man även den del jag gillade minst förra året. Vis av förra årets lopp, då jag helt överilat tog rygg på adrenalinstinnna juniorer i starten bestämde jag mig för att gå ut riktigt lugnt den här gången. Kände mig inte så uppvärmd heller, så det var ganska behagligt att sätta iväg nånstans mitt i fältet, som i år med de 20 deltagarna g

Idag var det så dags för det som kanske varit sommarens huvudmålsättning, Run&bike på Åre extreme challenge. Efter några varma soliga veckor var prognosen 60 mm regn under dagen, så upplagt för riktig lerfest. När jag och Maria ställde upp cyklarna kl 7 borta i Huså inför växlingen där öste regnet ner, men när startskottet gick nere vid Åre strand kl 9 var det i princip uppehåll, trots allt. Tyvärr ett ganska litet strartfält med bara 15 deltagare i herrklassen, men några tappra motståndare fanns det, inte minst fjolårssegraren Erik Nillson från Varberg. Tack och lov har jag fått till rätt skapligt med löpträning, så jag lunkade iväg upp mot torget och vertikal-k-leden med gott självförtroende. Tyckte jag tog det lugnt och kontrollerat men fick ändå ganska direkt en lucka. Tittade bakåt och såg Maria och nån till där bakom, men släppte snart tankarna på det. Tuggade vidare upp efter Hummeln i allt sämre väder och sikt, men tyckte ändå jag höll hyfsat jämnt. Upp mot kabinbanan kikad