Tomas Karlberg - På rull och glid

Sista semesterveckan för den här gången, storstadsbesök i Göteborg! Som tur var spolades inte Åre bort helt i senaste syndafloden och vi kunde ta nattåget ner till Göteborg. Sjukt smidigt att bara gå och hoppa på tåget hemma och kliva av på Göteborgs centralstation. Har varit några riktigt fina dagar, med Universeum, hotellfrukostar, skärgårdsitflykter och firande av Fridas 10-årsdag med besök på Liseberg och övernattning på hotel Kuriosa. Det märks att man inte är 22 längre, ett par berg-o-dalbaneåk och jag fick balansera på randen till illamående hela dagen. Jämfört med senaste årens besök på Skara sommarland och Furuvik spelar ju helt klart Lisebergs attraktioner i en lite högre division. Träningsmässigt blir det därmed en lite lugnare vecka. Försökte sprätta på lite hemma i Duved innan vi åkte i söndags å ta tillbaka nått eller några KOM upp till scoutstugan. Vinden låg helt rätt, men lite sönderspolad väg, nedfallna träd och vattensjukt underlag gjorde att det ändå fattades några

Igår var det racetajm igen, denna gången andra deltävlingen i Jämtlandsserien i Aspåsnäset och dags att försöka försvara fjolårssegern! Banan i Aspåsnäset är riktig gammaldags stigslinga med ett tungt parti myrmark, som efter denna blöta sommar var rejält tungcyklad. Eftersom det är i princip uteslutande smalstig är det individuell start med ett startförnster på två timmar, dvs gott om tid för hela familjen att köra. Först ut var Frida, där jag fick agera följecyklist. Tyvärr ballade Sam ur och vägrade köra, men Frida gjorde det bra och ställde som 10-åring upp i 13-14- årsklassen för att få köra hela den riktiga banan. Förra året vågade hon inte, men i år körde hon på, dessutom med SPD-pedaler på tävling för första gången. Några stopp och en vurpa blev det, men hon fixade många av de lite småknixiga backarna både upp och ner. Rundan med Frida blev en bra uppvärmning för mig. Hade sen inte så höga förväntningar på min egen start, efter SM var jag rejält sliten några dagar och tränade v

Bara dryga veckan efter DH-SM var det dags för nästa omgång SM-tävlingar. Efter uppladdningsstopp i Gävle och Sollentuna landade vi till slut i Borås. Efter att ha packat om, lastat cyklar å donat för sjuttiofemte gången stod vi till slut startklara för bantest vid Kransmossens idrottsplats. Eftersom jag peppat Frida att köra med SPD-pedaler tog det givetvis inte mer än 10 m in på första stig innan första SPD-vurpan. Tårar och tillbaka till bilen för att byta pedaler, allt medans mörka moln tornade upp sig allt mer. Till slut kom bara jag och Sam iväg på bantestet, men även det slutade i tårar. Planen vara att både Sam och Frida skulle köra i 9-10 årsklassen, men det visade sig lite överilat. XCC banan var väl hanterbar, men XCO-banan var bland det stökigare jag sett, med ett ganska stort antal svåra passager som Frida och Sam omöjligen skulle klara att cykla. Efter att ha släpat runt en gråtfärdig Sam runt banan för att konstatera detta, var det dags att testa banan själv. Lite regnsk

En intensiv tävlingsvecka avslutades med den tävling som jag kanske trodde jag aldrig skulle ställa upp i - SM i downhill. När det på försommaren aviserades att årets downhill-SM skulle gå i Åre fick jag omgående en idé i huvet - man kanske skulle ta å ställa upp? Jag har en DH-cykel - förvisso lite gammal och ingen superhoj, men den funkar; jag har licens och jag har liftkort och hemmaplan. Att sen banan dels skulle gå på Bräckebäcksleden - den kan jag ju ta mig mer på min 26-tums hardtail, så hur svårt kan det vara? Sen gick anmälan in.. Har sen liftarna öppnar för säsongen försökt köra banan några gånger för å träna lite, men en ganska betydande del av banan skulle brytas som helt ny stig, och den var klar först lagom till fredagens träning - ingen fördel av hemmaplan där inte. I fredags körde jag alltså de första teståken av hela banan. Den nya delen var lite oberäknelig då det delvis nya underlaget gjorde att nya linjer kördes upp och förändrades allt eftersom. Mest utmanande var

Duggar tätt med race nu, idag var det dags att åter ta sig an klättringen uppför skutan, denna gång på två hjul. Återhämtningen efter Run&bike blev kanske inte superbra, mycket beroende på att jag åkte på nån slags maginfluensa light. Åt väl för mycket lera under loppet misstänker jag, har ju hänt förr. I morse var lyckligtvis magen ganska lugn och det kändes ändå rätt skapligt när jag och Maria rullade i arla morgonstund mot Åre, för tidig start redan kl 8:30. I år var det åter ny bana, med start vid Arenan i Åre. Sammanfattningsvis kortare än i fjol, men brantare och lite mer stig. I och med att grusvägen upp mot Olympiaplatån inte var med i år slapp man även den del jag gillade minst förra året. Vis av förra årets lopp, då jag helt överilat tog rygg på adrenalinstinnna juniorer i starten bestämde jag mig för att gå ut riktigt lugnt den här gången. Kände mig inte så uppvärmd heller, så det var ganska behagligt att sätta iväg nånstans mitt i fältet, som i år med de 20 deltagarna g

Idag var det så dags för det som kanske varit sommarens huvudmålsättning, Run&bike på Åre extreme challenge. Efter några varma soliga veckor var prognosen 60 mm regn under dagen, så upplagt för riktig lerfest. När jag och Maria ställde upp cyklarna kl 7 borta i Huså inför växlingen där öste regnet ner, men när startskottet gick nere vid Åre strand kl 9 var det i princip uppehåll, trots allt. Tyvärr ett ganska litet strartfält med bara 15 deltagare i herrklassen, men några tappra motståndare fanns det, inte minst fjolårssegraren Erik Nillson från Varberg. Tack och lov har jag fått till rätt skapligt med löpträning, så jag lunkade iväg upp mot torget och vertikal-k-leden med gott självförtroende. Tyckte jag tog det lugnt och kontrollerat men fick ändå ganska direkt en lucka. Tittade bakåt och såg Maria och nån till där bakom, men släppte snart tankarna på det. Tuggade vidare upp efter Hummeln i allt sämre väder och sikt, men tyckte ändå jag höll hyfsat jämnt. Upp mot kabinbanan kikad

Idag var det racedags på cykeln! Precis som ifjol var det en dagstur till Tandsbyn för premiärlopp. Ett XCO-race i Jämtlandsserien med individuell start. Har haft helt ok cykelkänsla på slutet, trots ganska lite cykelträning. Har testat lite på grusvägarna uppför skutan och har presterat typ i paritet med senaste två åren. Så med bra feeling och nyanländ sommarvärme drog vi iväg. Började med att coacha runt barnen, en åt gången, runt den drygt 5 km långa banan, som är relativt flack och inte överdrivet stökig - dvs passar bra även för barnen. De kämpade på jättefint, uppklassade till 11-åringar dagen till ära för att få köra långa banan. Kunde därefter sätta iväg på mitt eget race med väl uppvärmda ben.  Nöter på! Försökte hålla igen lite lite i början för att inte få en första-tävlingen-syrachock, vilket lyckades hyfsat. I övrigt var det bara att nöta på de fyra varven och försöka hålla så jämnt det gick. Mattades lite tredje varvet, men höll ändå ihop det bra och körde in 2 minuter s

I helgen var vi på besök i Sundsvall för att springa Sundsvall trail, något som såhär andra året i rad börjar likna en tradition. Medans barn och mor dubblade nöjde jag mig med lördagens skyrace uppför Nolbykullen. 1,8 km lång bana uppför berget som trots den begränsade stigningen och den korta distansen ändå blir rätt brutalt då underlaget är vad man skulle kunna kalla utmanande. Har kommit igång skapligt med löpningen nu i vår och har kört en del backe, men formen är kanske inte sådär riktigt sprakande. Har typ 1-2 kilo extra vikt att släpa på som inte riktigt velat släppa såhär till försommaren som det gjort senaste åren. Vet inte om jag ska skylla på det, men aningens aning tyngre har det känts. Öste i alla fall på allt som gick uppför kullen och landade på 16:e plats i ett synnerligen kompetent startfält. Tappade väl lite trycket sista biten, men höll ihop hyfsat och fick en gosig blodsmak och ansträngningshosta i belöning. Körde sen på med cykel hem till Sidsjöbodarna för att öva

Så var det då dags för säsongsavslutande Trilleturen! Efter en veckas konstant snöande var det inte längre nån risk för tunt snötäcke, det skulle ha kunnat bli en riktigt fin tur. Men så var det detta med trillevädret, som tydligen verkar bli tradition. Västanvind från helvetet och kraftiga snöbyar - troligen sämsta vädret jag tävlat i nånsin, kanske sämsta jag åkt skidor i nästan. Igenisade glasögon, men tog man av dem kunde man knappt titta. Såg knappt var banan gick, fastnade i tjock drivsnö och åkte sämre tekniskt än nånsin. Men det är ju som lite kul när det är riktigt jävligt också. Sliter i målbranten! För dagen var det ett klart tuffare startfält än förra året, med flera elitåkare i både distans och långlopp. Valde därför en lite lugnare starttaktik, vilket nog ändå var lite ett misstag. Hamnade inte jättefel, men det var lite för smalt för att kunna köra om och jag hade velat vara några platser längre fram i början. Tyckte därför det gick långsamt upp på fjället och gjorde dag

Minns den där vårdagen för snart 25 år sedan när jag som frisk å stark junior skejtade upp i Ullådalen för att testa skutskjutetbanan. Vurpade naturligtvis och var sen inte kaxig alls och dök inte ens upp till starten dagen efter. Var hemma och drack öl med parhästen Fredrik som också tyckte det där med störtlopp på längdskidor verkade vara en idiotisk idé. Idag har jag barn som plötsligt givetvis ska ställa upp i denna folkfest, och då kan ju inte pappa vara bangen! Nu är banan lite annan, men även om den nog är lite kortare går det inte långsammare. Fan, hade glömt hur läskig den här idén faktiskt var.  Åååååhh hej! Barnen fick dock åka på slalomskidor, men själv hade jag av outgrundlig anledning anmält mig i längdskidklassen. Igen.. Fick först följa med Frida å Sam i tur och ordning till starten och bygga upp en riktigt schyst nivå av nervositet. När sen väl det börjat bli dagsmeja, lite sockerslask och hundratals ungar med plockande följeslagare som sick-sackat sig ner för banan, j

Dags för lite toppturer igen, som sig bör i påsktider. Vädret har varit på topp ganska länge nu och det här var lite sista chansen innan nästa omgång skitväder, så med andra ord ett perfekt tillfälle för ett första besök i Skäckerfjällen! Och perfekt tillfälle för säsongspremiär på randoskidorna. Ja, lite sent, men snötillgången har varit sådär hemmavid, så har prioritera längd istället. I Skäckerfjällen var dock snötillgången inget problem. Efter en skumpig biltur längs Kallsjöns västra kust stannade jag vid ledstarten strax innan Anjans fjällstation. Sen bar det iväg upp på fjället. Eftersom detta är helt ny terräng för mig och avstånden är rätt stora hade jag inte helt bestämt vilka toppar jag skulle satsa på, men när jag kommit igång kändes det rimligt att sikta på Jorpe-, Mehken- och Aakhantjakhe i en liten travers.  Strax ovan trädgränsen och svetten rinner redan. Efter en timmes anmarsch började den riktiga stigningen upp till Jorpe. Gick i det närmaste rakt från söder till norr

Hade nästan gett upp skidsäsongen 2023, i alla fall i tävlingsväg. Alla kommuncuplopp verkade krocka med annat, både fester och sjukdomar, samt vårens höjdpunkt - Trilleturen, kändes extremt avlägsen här för nån vecka sen, när vinterns sjuttioelfte töväder drog in och tärde än mer på det tunna snötäcket. Men så hände nått. Till att börja med blev det nordiska ungdomsspelen, där även föräldrarna fick chansen att tabut sig i sprintstafettform. Äntligen fick jag lufta den dyrinköpta tävlingsdräkten i Duveds IF-färgerna. Själva racet innebar två hetsiga sträckor på skidstadion i Östersund, tillsammans med två trebarnsmorsor i grannskapet. Tror vi slutade typ 5:a nånting, efter en rejäl mjölksyrafest. Jag tog i alla fall hem startsträckan med skaplig marginal. Frida var också med i Östersund och öste! Sen hade jag hopp om kommuncupavslutningen i Järpen, men insåg att jag missat att Maria skulle åka på jobbresa och att jag skulle vara själv med tre ungar. Trodde det var kört, men kom på att

Just ja, hade ju en blogg också.. Har haft ett ryck med att läsa lite mer än jag brukat ett tag, verkar som att det  tagit över och tillsammans med en lite mer tungroddad vardag gjort att jag helt tappat både minne och motivation för att skriva något. Men nu har jag snart plöjt alla Wilderängs böcker, så jag kanske kommer på andra tankar. Eller inte. För trots några rätt lugna veckor med semester och riktigt slow living där runt jul har jag ju inte fått ihop varken någon årskrönika eller planer för 2023. Så det får bli i kortform, 2022: Bra skidform, några dagar med snabba cykelben, kass dag på Åre 900 och en bra deltävling i Jämtlandscuppen i MTB. Kass löpform mest hela tiden. Men löparknät verkar i alla fall ha gett sig, så hopp finnes. Eftersom jag snålar med Strava premium och därmed inte får några snygga träningssammanställningar och inte orkar gräva runt själv för att samla ihop nån slags statistik, har jag ingen aning hur mycket träning det sammantaget blev 2022, så skit i det.