Tomas Karlberg - På rull och glid

Så var det då dags för säsongsavslutande Trilleturen! Efter en veckas konstant snöande var det inte längre nån risk för tunt snötäcke, det skulle ha kunnat bli en riktigt fin tur. Men så var det detta med trillevädret, som tydligen verkar bli tradition. Västanvind från helvetet och kraftiga snöbyar - troligen sämsta vädret jag tävlat i nånsin, kanske sämsta jag åkt skidor i nästan. Igenisade glasögon, men tog man av dem kunde man knappt titta. Såg knappt var banan gick, fastnade i tjock drivsnö och åkte sämre tekniskt än nånsin. Men det är ju som lite kul när det är riktigt jävligt också. Sliter i målbranten! För dagen var det ett klart tuffare startfält än förra året, med flera elitåkare i både distans och långlopp. Valde därför en lite lugnare starttaktik, vilket nog ändå var lite ett misstag. Hamnade inte jättefel, men det var lite för smalt för att kunna köra om och jag hade velat vara några platser längre fram i början. Tyckte därför det gick långsamt upp på fjället och gjorde dag

Minns den där vårdagen för snart 25 år sedan när jag som frisk å stark junior skejtade upp i Ullådalen för att testa skutskjutetbanan. Vurpade naturligtvis och var sen inte kaxig alls och dök inte ens upp till starten dagen efter. Var hemma och drack öl med parhästen Fredrik som också tyckte det där med störtlopp på längdskidor verkade vara en idiotisk idé. Idag har jag barn som plötsligt givetvis ska ställa upp i denna folkfest, och då kan ju inte pappa vara bangen! Nu är banan lite annan, men även om den nog är lite kortare går det inte långsammare. Fan, hade glömt hur läskig den här idén faktiskt var.  Åååååhh hej! Barnen fick dock åka på slalomskidor, men själv hade jag av outgrundlig anledning anmält mig i längdskidklassen. Igen.. Fick först följa med Frida å Sam i tur och ordning till starten och bygga upp en riktigt schyst nivå av nervositet. När sen väl det börjat bli dagsmeja, lite sockerslask och hundratals ungar med plockande följeslagare som sick-sackat sig ner för banan, j

Dags för lite toppturer igen, som sig bör i påsktider. Vädret har varit på topp ganska länge nu och det här var lite sista chansen innan nästa omgång skitväder, så med andra ord ett perfekt tillfälle för ett första besök i Skäckerfjällen! Och perfekt tillfälle för säsongspremiär på randoskidorna. Ja, lite sent, men snötillgången har varit sådär hemmavid, så har prioritera längd istället. I Skäckerfjällen var dock snötillgången inget problem. Efter en skumpig biltur längs Kallsjöns västra kust stannade jag vid ledstarten strax innan Anjans fjällstation. Sen bar det iväg upp på fjället. Eftersom detta är helt ny terräng för mig och avstånden är rätt stora hade jag inte helt bestämt vilka toppar jag skulle satsa på, men när jag kommit igång kändes det rimligt att sikta på Jorpe-, Mehken- och Aakhantjakhe i en liten travers. Strax ovan trädgränsen och svetten rinner redan. Efter en timmes anmarsch började den riktiga stigningen upp till Jorpe. Gick i det närmaste rakt från söder till norr,