Tomas Karlberg - På rull och glid

Att ha bra pass att köra som formtest är aldrig fel och som nyinflyttad i Åredalen får jag försöka hitta nya varianter. På trainer gillar jag 20- minuterstest och här i Åre finns ett bra utesubstitut som matchar hyfsat i tid - Hyddan - Hummeln. En nätt liten grusbacke på drygt 4 km som sicksackar sig uppför skutan på olika transportvägar. Längs vägen tas drygt 400 höjdmeter, så det är ett brutalt test. Mitt pers från juni är på 21:44, tror jag hade form för att slå det i augusti, men det blev inte gjort då. KOMet är så bra som 18:30-nånting, vilket känns väldigt avlägset, men jag är nära topp 10-listan, vilket får bli nått slags mål nästa år. Från toppen av Hummeln. I tisdags körde jag så det här testet igen för att lite runda av säsongen och känna var jag står. Det blev följaktligen inget pers, men bara 17 sekunder ifrån. Jämfört med juni är underlaget lite fastare nu med mindre löst grus, men å andra sidan släpade jag på mer kläder i kylan plus pannlampa nu, samt att formen åter fick

Efter höstloppet var planen att få en riktigt lugn period, träna på men med mindre fartfokus. Förra veckan blev i avseendet helt perfekt, skrapade ihop över 12 timmar träningstid, vilket inte är så ofta. Fick bl.a. ett par turer till dagis där David nu skolats in. Egentligen hatar jag att det är 15 km hemifrån dit, men ur träningshänseende är det ju ok så länge det är barmark. Sen var det torra fina kvällar, så det blev flera fina pannlampsturer när barnen somnat. Till slut kändes det lite som att formen vände lite och jag ville testa dra på lite. Körde några segment i Björnen och lyckades ta ett första KOM där, vilket är ett gott kvitto. Även om jag misstänker att Hans Olsson kommer vara rätt sugen på att kontra.. Lillkillen, första dagen på Rimfrosten. Sen lagom till övergången till denna vecka brakade olyckorna lös. Sam förkyld, med efterhängsen hosta. David och Frida magsjuka modell kräks-jättemycket-både-här-och-där. Tvättmaskinen gick non stop där några dagar.. Maria åkte också d

Idag var det tävlingspremiär och säsongsavslutning i ett, höstloppet xc i Björnen. Till lika hemmatävling och premiär i Åre bergscyklister-kitet. Har ju inte känt mig riktigt i form på slutet och kändes lite småsegt även idag innan start. Men benen var i alla fall hyfsat utvilade. Tävlingen körs med individuell start med valfri starttid inom en timme och eftersom jag räknade med att de tre varven på Björnens 7-km varv skulle ta lite under timmen satsade jag på att starta tidigt för att Maria också skulle kunna köra. Redo för start! Det var blött efter en helgs regnande, men ganska varmt med dryga 10 +. Satsade på hardtail dagen till ära med nyriktade tubhjul och nya tufo-sulor som funkade hyfsat bra, förutom de korta partier som var mer leriga där det ganska klent mönstrade backdäcket inte hade mycket till grepp. Björnens maskinbyggda leder är dock ganska okänsliga för mycket nederbörd, som tur är. Rullade iväg kontrollerat och kände att jag kunde ligga på skapligt, även om det saknade

Efter den ganska hårda turen upp på Renfjället förra helgen är det som att formen fått sig en liten törn. Den bra känslan försvann plötsligt och det är lite samma som förra året - efter ett bra augusti dalar formen lite. Då mer trist pga ett stundande SM, nu av mindre betydelse då det enda eventuella behovet av form är på söndag då det vankas XCO-race i Björnen i Jämtlandsserien. Säsongspremiär och säsongsslut i ett, dessutom med fri starttid för 3 varv på 7:an. Men jag funderar ju lite varför det följer lite ett mönster. Kanske att kroppen inte gillar mer än en sommars hårdkörning och sen behöver längre pauser från intensiva cykelpass, att tiden för möjlig formtopp är ganska kort. Nått att fundera på, även om jag ju vet att kontinuerlig toppform knappast är något man kan hoppas på. I helgen var det Sundsvallsbesök där Maria körde Medelpad adventure race. Kom inte iväg på någon supportutflykt, vilket kanske var lika bra. Folk verkade tydligen i allmänhet nöjda (kanske inte Maria och te

Renfjället kvalar egentligen inte in med sina 986 möh, men faktum är att min GPS visade på 1014 möh och då är jag ändå lite tveksam om jag var på rätt topp på detta ganska platta fjäll. Dessutom är det ju lite ikoniskt då man alltid ser detta fjäll när man är i Åre och blickar ut över Åresjön. Renfjället är antagligen ganska enkelt att bestiga, om man tar sig upp från Edsåsdalen i öster. Jag tänkte dock testa den lite mer svårtillgängliga vägen från väster Började med att ta mig till grusvägen på södra sidan indalsälven och vek sedan av söderut på en av många grusvägar som sticker av. Terrängen stiger snabbt och det blir en fin cykelbacke på ca 250 hm innan det planar ut i ett lite mer till mer böljande terräng. Tog sikte på den stora kraftledningata som löper i öst-västlig riktning och som jag tänkt ha som riktmärke. Tar dryga halvtimmen med ganska hård cykling till kraftledningsgatan och sen är grusvägen slut. Längs kraftledningen finns ett vagt spår från fyrhjulingskörning, men det

Idag var det dags för ännu en tur upp på Mullfjället, den antagligen mest tillgängliga 1000-m toppen för en Duvedsbo. Toppen syns inte från byn då den är ganska flack jämfört med den första branten upp i slalombacken, men den ligger där och väntar på besök. Till toppen kan man ta sig en mängd olika vägar och på en mängd olika sätt. Jag har testat löpning, längdskidor och Randone. Dock inte cykel än, men med torrt väder är det inte orimligt att släpa upp en cykel heller. Idag var det löpning på agendan och jag tog den enklaste vägen för löpning, upp för grusvägen till toppstationen för Duveds linbana och sedan vandringslederna upp till toppen. Efter idogt regnande var leden rejält smetig och blöt, men det är enkelt att se var man ska, så en del gegga går i alla fall att undvika med små omvägar. Lutningen är brant upp för grusvägen, men fullt möjlig att springa hela vägen. Det här var 15:e besöket på toppen och jag brukar variera lite hur jag tar mig upp. Närmaste vägen är antagligen via

En idé jag haft ett tag är att bestiga alla toppar i nån del av landet över tusen höjdmeter. Varför inte börja där jag står, här i Jämtland!? Det här kommer nog bli en lång följetong, antagligen många år. Men nånstans ska jag ju börja, och det får bli här. Tänkte att topparna måste ju dokumenteras lite, så att jag kommer ihåg var jag varit och ej om några år. Fokus blir som sagt tusenmeterstoppar, men det kan nog slinka in en del lägre berg också längs vägen.  Startskottet får bli idag och först ut att bestigas blev bergen med fjällsveriges kanske roligaste namn - Stordnasen och Lillsnasen! Drog iväg i ottan innan regnet skulle dra in. Startade från Storulvåvägen och satte av längs Norder-tvärån på en ganska flack och fin stig. När jag kom upp en bit såg sydsidan inte orimligt brant ut, så jag tog mig över bäcken och drog rakt upp istället för den flackare vägen in från väster. Blev såklart brant och inte löpbart längre, men fint underlag om än lite stenigt sista kvarten till toppen. V

De senaste typ 1-2 veckorna har det varit lite bättre sprutt i benen, i alla fall vissa dagar. Känslan får nog likställas med den period förra sommaren när formen kändes bättre än nånsin. Svårt att jämföra exakt, men nära nog. Tänkte därför att jag skulle göra ett försök till på stigningen upp på skutan innan hösten kommer, och igår var förutsättningarna rätt. En lagom varm sommarkväll, förvisso lite blåsigt, men i övrigt fint väder, samt utvilade ben. Rullade in på torget med ganska bra känsla och satte iväg. Det skulle visa sig att det blev en helt ok kväll. Upp till Hummeln låg jag enstaka sekunder före det senaste försöket, men det var därefter det blev skillnad. Inga felkörningar och ben som om inte var i toppslag så i alla fall tillräckligt bra för att kunna ligga på hela vägen upp. Landade på 50:50 ca på egen klocka och 50:24 på stravasegmentet. Ca 1 minut till KOMet, vilket jag är rätt nöjd med. Av nån anledning verkar inte vinnartiden från Hillclimb nu i somras som Brännlund s

Semesterturnen må ha varit toppen på många sätt, men inte formmässigt. Väl hemma i Duved körde jag ett lugnt rullpass med känslan att jag inte cyklat på flera år. Ingen rök utan eld, dagen efter vaknade jag med halsont.. Det blev dock lindrigt och efter två vilodagar rullade jag igång igen, med betydligt bättre känsla i kroppen. I fredags blev det en tur till Fröå gruva, med en avstickare upp på fjället. Bra benkänsla, men vilken jäkla skittur. Lerhål var och varannan meter och sly och snår. Vill ju inte bidra till cyklisternas dåliga rykte och ösa på genom surhålen, så det blev mer traska än cykla.. Lyckades med årets första rejäla vurpa också när jag kom för långt ner på en skråstig. En rejäl smäll på låret och böjt styre får ändå betecknas som att jag kom lindrigt undan. Bra cykelstig? Igår tänkte jag köra en riktig formtestare och ta lite revansch på Åre 900-Challenge-banan. Ganska varmt och torrt och svag vind - perfekta förutsättningar. Rullade på bra upp till Hummeln med känslan

Första veckan av den ”riktiga” sommarsemestern är snart avklarad. Snacka om skön vecka! Och en intensiv vecka. Startade med ett par dagar i Järvsö, med kompishäng och fantastisk stigcykling på nygrävda leder. Hade gärna stannat fler dagar där och kört mer kurvtagningsträning, men touren fortsatte ner till Sollentuna för ännu mer socialt umgänge, nu med min gamla transalppolare Magnus. Rena dödsvärmen i Stockholm, men med svalt källarsovrum var nätterna till skillnad från den svettdrypande våningssängen på myggfarmen i Järvsö rena drömmen. Hanns med gamla klassiker som Nickspåret och Väsjöbacken, samt lite skateparker och bad.  Barnaskaran i Järvsö! Väsjöbacken! Jag skippade hoppen.. Igår var det vidare till Spånga för att kolla läget där hos Jonas, sen vidare på cykel i tryckande hetta till Smidö för än mer mycket trevligt umgänge med en av Marias väninnor med familj. Idag till slut vidare till Sollerön och nu ligger jag i tältet på gräsmattan med ungarna och försöker känna in lugnet l

Ja, nu får jag ju skärpa mig.. sommaren har gjort full entré och midsommar har passerat. Den där riktiga värmeböljan som rått i resten av landet har vi fjällbor i stort undgått, som väl är, förutom de sista dagarna som varit sådär oskönt varma. Bad i all ära, men jag föredrar några grader kallare. Eller som den filosofiska diskussion jag hade med Frida igår - när det är sommar längtar man efter en snödriva, till och med jag som jämnt fryser. Insiktsfullt.  På cykelfronten känns det som att formen i alla fall vissa dagar nu varit helt ok. Har tränat på riktigt bra och i midsommarveckan fick jag ihop hela 14 timmar, vilket är riktigt bra. Tänkte därför att det skulle bli en fin tur idag när jag och Andreas Wadsrtöm skulle testa Åre hillclimbbanan, från Åre torg till kabinbanans topp - en nätt backe på 900 höjdmeter. Problemet var bara detta med värmen. Jag kör i princip uteslutande min träning sent på kvällen när barnen somnat, det är med andra ord nästan alltid behaglig temperatur. Att