Tomas Karlberg - På rull och glid

 Löparsäsongen är i full gång, efter ett 5 km i Duveds terrängerie som gick sådär och en efterföljande fyrkylningsperiod var det dags för höstens traillöpningshöjdpunkt - 10 km i Howth, Dublin. Kan ju tyckas långt att åka för en löptävling, men huvudatraktionen var kanske inte löpningen. Året till ära har det varit på min lott att arrangera den årliga grabbresan, denna gång med total hemligstämpling, vilket gjort att jag kan välja att plåga mina medresenärer som jag vill. Med försynta hintar om att det nog kan vara bra att hålla sig lite i form, är väl ändå 10 km fullt möjligt att ta sig igenom för det flesta, vilket det också visade sig vara. Strategisgt nog såg jag till att gänget inte vaknade i lördags morse med världens baksmälla, utan det var ganska god pepp på pendeltåget ut mot kusten med okänd destination.. Loppet, som gick av stapeln på en halvö ut mot havet, hade ett antal startgrupper och jag hade valt 4 som gemensam grupp. Egentligen borde jag valt grupp 1 för mig själv, me

  I söndags var det dags för årets antagligen sista cykeltävling – Jämtlandsserien på Frösön! Laddade upp med kräftskiva dagen innan, så lätt illamående och skakis på morgonen, tur att Maria var piggare och tog körningen. Dessutom med en lätt förkylning i bagaget från veckan innan. Men träningsmässigt har jag snäppat upp en aning sedan Hingstrännet, och det har känts lite bättre i kroppen i alla fall innan förkylningen, så det fanns ändå förhoppning om en skapligt bra dag. Först körde barnen, David tog sig runt 400 m med glatt humör och sedan körde Frida och Sam superbra i sitt race. Frida som snabbaste tjej i sin klass och Sam hade nog kunnat knäppa alla 9-12 åringar på näsan om han hade haft fri väg, men gemensam start på en smal bana är knepigt speciellt för barnen. En riktigt kul och fin bana för övrigt, bara omkörningsmöjligheter som saknas. Det är delar av gamla SM-banan som nyttjas, men de svåraste partierna och största hoppet används inte längre, vilket väl är rimligt för denna

Ett projekt som legat lite i träda ett tag, men idag gjorde jag ett ryck och betade av en topp - Södra Kyrkstensskaftet på 1212 m. Hela familen tog sig till Nulltjärn vid Vålådalen, vilket blev turens startpunkt. Tänkte att det nog skulle gå ganska snabbt, men det drog iväg strax över 2 timmar, men då glömde jag telefonen när jag sulle iväg, så lev lite straffrunda där. Lunkade iväg på leden upp mot Kyrkstenen, som är vältrampad och välmarkerad. Trots allt regnande i sommar höll jag mig helt torrskodd. Bitvis mycket rötter och sten, men en ganska snäll joggtur på knappa 6 km. Väl framme vid Kyrkstenen är leden slut och bara vaga antydningar till stigar fortsatte upp på Kyrkstensskaftet. Jag tog upp snett mot vänster och körde helt obanat upp mot toppen. Först gräsigt och fint med fantastiska blåbärsris, sedan stenigt. Faktiskt lite mer klipphällskaraktär än lösa stenar, d.v.s. ganska snällt. Kände av lite i mitt gamla löparknä, så tog det försiktigt och gick mest uppför. Kan väl tilläg

 Tävlingsintensivt denna sommarvecka, då det blev både Fjällmaraton och Hingstränn. Egentligen var inte Fjällmaraton tänkt som något ansträngande, då planen var att springa med Frida och/eller Sam. Det visade sig dock att de föredrog att slippa mitt sällskap och hellre sprang själva. Jag fick alltså göra mitt eget lopp, vilket såklart innabar full gas. 8 km är förvisso inte så långt, men jag har väl kanske fuskat lite med fartträningen i sommar och det var länge sedan jag sprang fort längre än någon enstaka km. Härtill har formen inte kännts något vidare på sistone, speciellt de få hårdare pass jag kört. Men tävling är tävling. 8K-banan visade sig också bli en hyfsad utmaning. 2 km uppför i början, försökte hålla mig utan att gå för hårt, vilket som vanligt var svårt. Sedan ut på en blandning av spångar, myr och småkuperad stig. Låg nånstanns mellan 5-10 plats (lite oklart, då täten sprang fel på toppen av startbacken..) och tyckte jag hade hyfsat flyt, även om det inte var det där rik

 Igår var det dags för sommarens stora tävlingsevent - Åre extreme challenge Run&bike. Sista veckans förberedelser bestod i stort av intensivt väderprognossurfande, samt försök till att få reda på vilken kapacitet deltagarna i startlistan hade. Fjolårets suvären Erik Nilsson var inte med och i övrigt inga namn jag kände igen, så på start var motsåndet för dagen högst okänt. Även om känslan alltid är att alla ser så jäkla snabba ut. Vädret var däremot inte osäkert. Redan 10 dagar innan tävlingen visade SMHIs långtidsprognos på skitväder och för en gångs skulle var prognosen helt rätt - det skulle bli tuft över skutan. 50 m efter start, redan lucka! Planen var att köra på kontrollerat uppför och kanske hålla igen en liten aning. Sen ta det allmänt lite lugnare utför, med förhoppning att inte vara lika sargad på cykeln som ifjol. En plan som sannolikt hade varit svårare att hålla sig till om jag varit pressad, men nu visade det sig att ingen var sugen att hänga på. Så jag fick köra he

Så var det tävlingspremiär igen! Åter dags för Tandsbyn och första racet i Jämtlandsserien. Tredje året i rad nu, börjar bli en tradition. Värmde upp ett varv som följecyklist till Sam, som körde på bra men var ledsamt ensam i barnklassen 11-12, som han ju egentligen är för ung för, men jag vill ju gärna att det cyklas några km när man väl drar iväg en heldag.¨ Rejsing rejsing! Soligt å fint i Tandsbyn, precis som vanligt, men lite kalla nordanvindar som jag misstänker kanske gjorde årets race lite långsammare. Den långa grusvägsrakan låg i helt fel vindriktning, så där gick det tungt. Körde ändå på bra tycker jag och känslan var helt ok med jämt tempo alla fyra varven. Riktigt nöjd med det, men körde nästa 1,5 minuter långsammare än förra året, en tendens som jag tyckte mig gå igen för en del andra som kört tidigare år också. Den vanliga giganten Anders Södergren var dock inte med i år, men jag fick inte vinna i alla fall, för mig okände Östersundaren Nicolai Nilsen körde in med 11

Sådärja, då var det klart! 200 mil längdskidor säsongen 23-24 - check! Får väl erkänna att de blötaste dagarna här i april var det kanske inte bara njutning, men det var tillräcklig motivation att fixa dessa 200 för att åka längdskidor både i regn och med barrkletiga klisterskidor. De sista två kilometrarna var dock extra tunga - lite nervarvning efter Fjälltoppsloppet. För satan vad slut jag var, men den här gången var jag ju bara tvungen att varva ner ett par kilometer, insåg ju att annars skulle det fattas några retliga metrar.  Fjälltoppsloppet ja, det var väl nästan 20 år sedan senast? Men Bruks är sig likt och det är fortfarande ett härligt arrangemang och bra avslut på säsongen. Dagarna till ära har kalluften åter svept ner och resulterat i hårda snabba spår, men man ska inte låta sig luras - att tävla på banor med stigningar uppför slalombackar blir ändå inte att betrakta som lättåkt. Inledde dagen med att valla runt Frida och Sam på barntävlingarna. Rätt kul nu att ställa upp

Nog sämsta uppdateringsintervallet nånsin, har ju typ glömt bort att jag ens har en blogg.. Men nu är det påsk och några lediga minuter, så det får bli en snabbspolning genom vintern. Det laddades ju inledningsvis hårt för Transjurassienne, men efter ett intensivt spanande på värderprognoser och webkameror där i slutet av januari fick vi till slut inse att nej, nån skidtävling i Frankrike lär det inte bli. Snötäcket i Les Rousses var noll och med besvikelsen hängande över oss plus sjuka barn var det nära att vi bara tänkte skita i det och stanna hemma. Till slut kom vi ändå iväg och fick några fina och sköna dagar utan barn. Mycket vin, ost och slappande. Samt några riktigt fina löpturer fick vi, vilket ju inte var fel. Sprang fyra dagar i rad, mellan 7 till typ 14 km. Inga jättesträckor, men ändå skönt att kroppen funkade för det. Vinterns andra mål - att skida 150 mil har jag dock gått imål med, trots noll mil i Frankrike. Ligger just nu på knappa 170 mil och funderar på om jag ska h

 Hade lång tid i mellandagarna på mig att skriva ihop årets sista bloginlägg, men tiden gick åt till att få tillbaka alla borttappade bilder istället. Skitjobb, men nu är det hjälpligt fixat! December gick i övrigt rasande fort, som vanligt. Skidåkningen har dock inte gått rasande fort mer än nån enstaka dag. Den envisa kylan har nämligen hängt i ordentligt och det har de flesta dagar mest varit en bedrift att ta sig ut. Rekordet ligger kring minus 27 här hemma på värmepumpens temperaturmätare, då var det minus 24 uppe vid Hamrelia där skidspåren startar. Brrr... Men i ca en timme har det ändå funkat relativt väl att köra på i spåret. Lite läskigt sen, för när man blivit lite svettig och man kylls av i utförsbackarna går det väldigt fort att bli ruskigt frusen. Inte kallare än att jag vågade mig på en selfie.. Ruggigt kallt, runt minus 20, var det även på Davids luciafirande på dagis. Några dagar har det dock varit lite mildare och jag har då lyckats pricka in ett par fina långpass på