Bockstensturen från sidan

Insåg i fredags förmiddag att tävlingschansen idag var körd, hostattackerna har tidvis varit brutala så även om det inte i övrigt känts så farligt har det inte känts som läge att sticka ut och maxventilera i fyra timmar. Idag hoppades jag istället på att få heja fram Maria till en fin placering. Efter en rätt seg resa ner till Göteborg med sena flyg hann jag lagom skruva ihop Marias hoj och knoppa in före tolvslaget. Hann med andra ord sova en god natt och efter en god frukost var vi på väg mot starten i Varberg. Vet ju sen tidigare att det är nästan lika nervöst att vänta på Maria som att cykla själv, men det kändes ändå ganska avslappnat inför start, om än lite osäkert kring hälsa och form. Jag drog österut för att heja på diverse stopp ute i skogen, varav det första efter dryga milen. Maria rullar förbi som 9:a, kanske inte vad jag hoppades, men ändå tätt uppåt. Några km till och avståndet var uppe i en bra bit över minuten för att sedan växa till dryga 5 minuter till bortflyende Emmy Thelberg. Tänkte att det kanske kan vända, Maria brukar ju kunna öppna försiktigt. Men inte idag, efter knappt halva loppet är det kört, kroppen funkade inte. Så det blev en promenad å fika i botaniska trädgården och sen hotellslappande för hela slanten den här dan. Om inte annat skönt att få vara lite ensamma och för en gångs skull hinna prata lite utan att skrikande barn avbryter. Och lite vila kanske gör gott för förkylningseländet också, börjar bli rätt träningssugen nu..

Här var det stopp.