Årstidsförvirring

Veckan i Gävle och Stockholm var en riktig värmepärs! Tågresan hem var som att ligga i en bastuvagn, med nån mupp till kupegranne som envisades med att stänga fönstret. Men väl hemma har det blivit allt mer behagligt, för att inte säga lite småkallt. Cykelturer i underställ och benvärmare med frusna fötter och händer. Bastubad mitt i juli. Men egentligen är det inget jag klagar över, tryckande värme är inget jag längtar efter och jag tar hellre blåst och kyla än konstant svettattack och myggplåga. Men 6-7 grader i juli och snö uppe på Skutan? Kanske lite väl svalt.. På cykelfronten har det blivit lite gott och blandat. Hade höga förhoppningar på en bra 900 hillclimb här för en å en halv vecka sedan, men det sket sig tyvärr. Hade satt pers på ett par av de mer prestigetunga asfaltklättringagna i byn några dagar tidigare och hade en bra känsla i kroppen. Men när det väl var rejs knöt det sig och jag fick inte ut det jag hade i kroppen. Låg trea halvvägs men hade inte alls tempoväxlingarna ut på de lättare delarna som främst kommer sista halvan och tappade pallplatsen till en trist 4:e-plats. Sista stigsegmentet uppför, på ca 20 minuter tog mig nära tre minuter längre än mitt pers. Förvisso var det några snöfält att ta sig över, men det säger ändå en del om min fart uppför backen den där kvällen. Bara ladda om och köra nått annat år. 

I övrigt blev det till slut semester och fokus på barn, familj och Stravahets. Känner att formen är helt ok för att köra snabbt kortare drag, så det gäller att passa på mellan regnmolnen. I närmaste grannskapet finns inte jättemycket att köra för längre, så det blir att dra in till Åre och Björnen och hetsa runt lite. Och i Björnen finns desto mer att jobba på än i Duved, och i huvudsak segment av typen att det krävs en totalmaxning med mjölksyra ut i fingerspetsarna för att lyckas ta nått segment. Därtill flyt med att inte stöta på andra cyklister, flyt i alla otaliga kurvor och gärna medvind. Så det blir inga stora KOM-rundor, men kul ändå. Härtill är rivaliteten och prestigenivån rätt kul. Främste antagonist är nog störtloppslegendaren Hans Olsson, och så förstås alla jävla elcyklarmuppar som inte kan logga sina pass rätt. Skillnaden på dessa är att Hans rundor går inte att flagga bort, så där får man en riktig värdemätare.

Inte lätt att vara nyinflyttade här inte..

I sommar har det även blivit några rundor i downhillparken. Både själv och med Sam. Kan ju bara konstatera att det är löjligt roligt. Att åka från toppen, över 20 minuter stigcykling nerför är ju faktiskt riktigt najs. Och rätt jobbigt också. Och livsfarligt. Försöker hålla mig inom bekväm nivå, men jag tror ändå det tillför en del i cykelteknik, fartkänsla och kurvteknik, även när man vaxar runt en 18-kilospjäs som knappt rör sig när man trampar. Tur det finns många höjdmeter att ta fart i..

På väg upp till toppen!

Blå himmel! 

Inte så blå himmel. Tur liftstolsgörvaringen är under tak..

Och en ny leksak! Maria vann Run&bike i år igen och fick en klocka från COROS i pris. Den la jag lite fräckt beslag på. Aldrig hört talas om märket innan, men kan efter lite testning konstatera att den verkar riktigt schyst, även om jag väl aldrig lär nyttja den myriad av finesser som finns..