Smärta

- februari 11, 2023

Just ja, hade ju en blogg också.. Har haft ett ryck med att läsa lite mer än jag brukat ett tag, verkar som att det tagit över och tillsammans med en lite mer tungroddad vardag gjort att jag helt tappat både minne och motivation för att skriva något. Men nu har jag snart plöjt alla Wilderängs böcker, så jag kanske kommer på andra tankar. Eller inte. För trots några rätt lugna veckor med semester och riktigt slow living där runt jul har jag ju inte fått ihop varken någon årskrönika eller planer för 2023. Så det får bli i kortform, 2022: Bra skidform, några dagar med snabba cykelben, kass dag på Åre 900 och en bra deltävling i Jämtlandscuppen i MTB. Kass löpform mest hela tiden. Men löparknät verkar i alla fall ha gett sig, så hopp finnes. Eftersom jag snålar med Strava premium och därmed inte får några snygga träningssammanställningar och inte orkar gräva runt själv för att samla ihop nån slags statistik, har jag ingen aning hur mycket träning det sammantaget blev 2022, så skit i det.

2023 då? För stunden är skidformen halvdan. Har åkt en hel del mil, men inte så mycket fart då det varit rätt kassa förhållanden med lite snö och kass spårpreparering. Kanske blir nån tävling i Åre kommuncup och Trilleturen, men tvivlar lite då tajmingen med tävlingsdatum är helkass i förhållande till resten av livets pussel och det är som sagt dessutom tunt med snö. Lär behövas lite påfyllning om det ska gå att köra längd i slutet av april då Trilleturen går. Men kanske lika bra det då jag gått å anmält mig till Åre run&bike! Behöver antagligen komma igång mer med både cykel och löpning tidigare än förra året. I början av juli bär det hur som helst av, ska bli kul att testa! Finns sen en plan att försöka köra MTB SM också nere i Borås. Inte helt spikat, men tror det kan bli en kul grej med förhoppning att nått av barnen kanske kan vara med å trampa lite också. Lär räcka bra för 2023 så, men vi får se, kanske får feeling på nått mer också.

Och så var det detta med smärtan.. Förra helgen var det premiär i padelhallen med några grannbekantskaper. Helt emot alla principer, men jag får väl ändå medge att det var rätt kul och trevligt på alla vis. Efterspelet var dock mindre trevligt. Stort pizzaparty hemma hos grannarna med ett fotbollslag galna ungar att utfodra. När det väl lugnat sig lite och vi sitter där mätta och belåtna med en kaffekopp börjar jag känna att - fan vad det börjar göra ont i fotleden.. Smärtan tilltar mer och mer, även om det fortfarande går bra att röra och belasta foten. När det är dags att gå hem å natta ungar börjar det dock ilskna till rejält och jag haltar hem som en bortfintad fotbollsspelare, hängandes över barnvagnen. Väl hemma lyckas jag få av mig skorna och sätta mig på en stol. Fotjäveln gör dock allt ondare och till slut ligger jag i en hög på golvet med foten på en pall i högläge och hyperventilerar. Helt jävla sjukt, bland det värsta jag varit med om och helt omöjligt att flytta foten till ett läge som inte gör helt sinnessjukt ont. All rörlighet är nu helt borta och Maria fixar fram några värktabletter och en skurhink att pinka i, fixade inte att ställa mig upp för att gå på toa. Ligger där å kvider medans Maria ringer sjukvårdsupplysningen. Till slut kommer en ambulans men ungefär då börjar även värktabletterna kicka in och den värsta stormen börjar mojna. Efter lite undersökningar konstateras att det nog inte är nån propp eller liknande i alla fall, utan mer troligt en nerv som hamnat i kläm. Eller nått helt annat - oklart vad. Slutar i alla fall med att jag slipper akuten och spenderar natten på en madrass i vardagsrummet. Om jag ska skylla på paddelspel eller inte kan ju diskuteras, men jag tror jag får ligga lite lågt där framöver. Dagen efter kändes det lite som en stukning, men sen har problemet ganska snabbt försvunnit. En synnerligen märklig och absurd upplevelse, som jag hoppas inte lett till några bestående eller återkommande problem. Men fan vet, man börjar bli gammal..

Annars då, senaste 3+ månaderna? Några bilder kanske..