31 jävla snökanoner

I veckan blev det mer SM-tema, denna gång av mer nostalgisk art i Filipstad! Året var 2001, Per Elofsson dominerade skidvärlden, Peter Larsson, Björn Lind m.fl. startade en tradition av tokrappa Svenska sprinters, SM avgjordes i Filpstad och jag gjorde mitt sista SM innan den seriösa satsningen lades ner. Minns att jag mellan loppen satt och klurade på vilka utbildningar jag skulle söka i Luleå. Och på den vägen blev det.. I veckan var det arbetsmarknadsdagar på bergsskolan i just Filipstad, ett trevligt litet event som vi på ÅF besökte för första gången. Efter mässan fanns en timme över, så jag passade på att såhär 14 år senare göra återbesök på Kallhyttans skidstadion. Vilken kväll! Det blev årets finaste skidpass! Mycket snö, klockren manschester som var helt orörd, skön kupering och 5-6 minusgrader. Om någon privat investerare gått fullständigt bananas med skidsatsningen eller om kommunen fått på tok för mycket utjämningsbidrag förtäljer inte historien, men hur i helvete kan det komma sig att ett litet samhälle med knappt 10 tusen invånare har ett spårsystem med 31 (!!!) snökanoner? Minst. Jag räknade till 31, kanske stod fler i något skjul.. Stockholm har fler skidåkare än vad Filipstad har invånare, och även om jag inte räknat snökanonerna misstänker jag att det utspritt på länets anläggningar kanske finns hälften så många som i Filipstad.. Vilken U-landsända man bor i! Idag var jag till Ågesta och harvade lite, egentligen ganska fina förhållanden för att vara Stockholm, men efter besöket i Värmland känns det bara tragiskt jävla dåligt. Men kul för Filipstadsborna förståss! Verkade dock vara oroväckande få som begrep vilket guldläge för skidåkning de har runt knuten, ingen av studenterna jag pratade verkade särskillt skidpeppade. Dagens ungdom..

Måste nog besöka Filipstad lite oftare!