Knähelvetet

Börjar bli jävligt tjatigt att skriva att det var länge sedan sist, men inte desto mindre sant. Senast fantiserade jag om en löpstark höst, men ack vad jag bedrog mig. 24: september skulle jag springa en sväng upp på Mullfjället. Hade väl inte en av mina bästa dagar, men tuggade på makligt. När jag var en bit ovanför Hamreliften kom den där så bekanta och obehagliga känslan i höger knä.. Vill inte springa mer, inte för att jag var trött, utan för att en kniv är på väg in i utsida knä. Omisskännliga löparknäsymptom.. Knallade över toppen och mestadels gick sedan hem och förbannade mitt skadeöde. Men handen på hjärtat, hur seriöst har jag prehabbat senaste åren? Not so much va. Så fram med massagerullen och igång med stretchövningarna!

En vecka senare hade den akuta inflammationen lagt sig - dags att försöka komma igång igen. På Sundsvallsbesök blev det ett varv runt Sidsjön i spöregn, dvs 3-4 km. Det gick tack å lov bra. Strategin är att springa platt och springa fort, för att hålla hyfsad löpteknik. Sakta sakta har jag ökat lite och nu har jag kört som längst ca 8 km utan att smärtan kommit tillbaka. Har försökt stretcha en del, men det är ju bara att inse att jag är fan så dålig på att prioritera. Eller bra på att fuska med det som är tråkigt. Fast det är ju tråkigt att inte kunna springa också.. Oavsett tror jag att jag håller mig till fortsatt korta löpturer så får vi se efter vintern. Vill ju kunna springa långt uppför också, har lite planer för nästa sommar som nog förutsätter ett knä utan gnäll. Jag vet ju vad som gäller, kommer ju ihåg att jag skrivit det här matnyttiga inlägget. http://tomas-karlberg.blogspot.com/2014/04/loparkna.html?m=1

Tydligen 8 år sedan. Helt sjukt vad länge sen. Men lika sant för det, jag bör nog ta till mig lite av mina egna tips..

Så istället för långa höstlöpningar har det blivit lite blandat med annan träning i höst. Lite cyklat, lite trainer och faktiskt ett par turer med stavar vandrandes upp på fjället. Skidgång är ju rätt jobbigt det med, och skidsäsongen närmar sig. Eller den är typ redan igång, första 15 km i Vålådalen avklarades redan 23:e oktober! Men sammantaget är det lite lugnare på träningsfronten, helt klart, mycket beroende på att det inte riktigt hunnits med. Barnen har varit helt hopplöst sjuka denna höst. Snackas om att småbarnsföräldrar ska vara glada för en hel månads arbete utan att ha sjuka barn att ta hand om. Jag skulle va glad om de kunde hålla sig friska en jävla vecka! Det i kombination med att jag och Maria knappt är hemma samtidigt en enda vardag på hela hösten, det vanliga jobbtrycket och att även friska barn inte är direkt självgående, så ja, man får va jävligt glad att det blir några minuter över till lite trainer en mörk höstkväll. Men där är jag i alla fall bra på att prioritera, för den lilla egentid som trots allt uppstår mellan varven brukar jag nyttja väl. Så länge det inte är stretching..

Sista dagen i parken. Superfint! 

På väg till bröllopsfest med Maria. Dansa bugg funkar med löparnknä!

En av vandringsturerna upp på Mullfjället. Det är nära vinter nu..

Sjuuuuka barn. Höstens tema. Höstblåsor, vattkoppor, otaliga segdragna förkylningar - check, check och check. Härligt att åtminstone influensa, magsjuka och covid är kvar - vem vill ha rutiner liksom..

Magisk fredagscykling ovan molnen på skutan.

Och just nu på Sverigeturné med två friska barn!