ÅEC Run&bike

Idag var det så dags för det som kanske varit sommarens huvudmålsättning, Run&bike på Åre extreme challenge. Efter några varma soliga veckor var prognosen 60 mm regn under dagen, så upplagt för riktig lerfest. När jag och Maria ställde upp cyklarna kl 7 borta i Huså inför växlingen där öste regnet ner, men när startskottet gick nere vid Åre strand kl 9 var det i princip uppehåll, trots allt. Tyvärr ett ganska litet strartfält med bara 15 deltagare i herrklassen, men några tappra motståndare fanns det, inte minst fjolårssegraren Erik Nillson från Varberg. Tack och lov har jag fått till rätt skapligt med löpträning, så jag lunkade iväg upp mot torget och vertikal-k-leden med gott självförtroende. Tyckte jag tog det lugnt och kontrollerat men fick ändå ganska direkt en lucka. Tittade bakåt och såg Maria och nån till där bakom, men släppte snart tankarna på det. Tuggade vidare upp efter Hummeln i allt sämre väder och sikt, men tyckte ändå jag höll hyfsat jämnt. Upp mot kabinbanan kikade jag bakåt och såg att jag var på väg att få sällskap. Viste då inte vem det var, men det visade sig sedan vara ovan nämnde Erik.

Uppe på toppen hade jag fortfarande några sekunders lucka och jag tänkte att det bara är att ösa på utför. Tog vertikalen på ca 58 minuter, så det fanns lite kvar i löparbenen att ta av. Utförslöpning i stökig terräng är ju även en typ av löpning jag är förhållandevis bra på. Öste på utan att chansa och märkte att luckan bakåt ändå verkade växa igen. Tänkte att fan, det här går ju bra, och rullade på fint ner de sista kilometrarna på grusvägen ner mot växlingen. Med typ en dryg km löpning kvar kommer en riktig gasell ångande förbi, naturligtvis är det Erik som är på språng. Jag höll väl runt 4-tempo, medan Erik låg en bit under 3:30, så inte en chans att haka på där. Tänkte att det där kan jag nog ta in på cyklingen ändå. Men ack vad jag bedrog mig.

Redan vid växlingen, när jag skulle byta skor, kom första krampdraget i vaden. Tyvärr var inte magen riktigt med på löpningen, hade svårt att få i vätska och energi. Var nog på väg att gå lite tom och torr redan där. Sen saknas det väl en del i fråga om långpass också.. Cykling blev med andra ord en riktig överlevnadsövning. Vet inte om jag sprungit på för hårt också, men det kändes från första tramptaget att det här inte går så lätt som det borde. Inte såg jag röken av Erik heller, började misstänka att segerchansen var körd ganska snart. Hade ju dock ingen aning hur det såg ut bakåt, så det var bara att försöka hålla så högt tempo det gick. Vilket bitvis inte var högt tempo alls.. Krampbekymren blev i princip värre och värre hela cyklingen och framåt Fröå fanns inga möjligheter att ställa sig på pedalerna och trycka upp farten, benen protesterade direkt. Det blev till att gneta på och försöka hitta lätta växlar med lagom hög kadens för att komma upp för backarna över huvud taget. Lite frustrerande, men imål kom jag, på ca 3:43. Då blev jag slagen med ganska prick 12 minuter av Erik, som alltså körde riktigt starkt på cyklingen. Med tanke på fjolårets segrartid 3:56 då förvisso cykelbanan hade lite annan dragning, är det ju bara att konstatera att Erik höjt sin nivå ett snäpp. Även om jag är lite missnöjd med cyklingen tror jag knappast att jag har kapacitet att köra så mycket som 12 minuter snabbare än idag. Med andra ord gick nog så bra resultatmässigt som det är rimligt och jag är ändå som helhet riktigt nöjd med mitt lopp. Det finns ju dock saker att fila på, men vi får se om det blir nytt försök nästa år..

Dagens prispall utan pall!

Och Maria tog tredje raka titeln!