Fäboloppet

Idag blev det utflykt till Särna, eller rättare sagt en knottinvaderad fäbod en o en halv mil utanför Särna. Helgens fäbodtema fortsatte idag med premiär för norra Dalarnas förtsa MTB-lopp, -Fäboloppet! För att mina följeslagare för dagen Sam och Maria skulle slippa spendera dagen i ett moln av knottjävlar, blev det snabb urpackning och dassbesök i racerfart. Sen fick familjen åka o hänga i Särna medan jag höll hjulen rullande för att slippa bli uppäten. Dryga 70 pers ställde upp på startlinjen, riktigt bra för en premiärtävling långt ifrån stora cykelorter. Verkligen kul att det startas upp nya tävlingar och att det finns så mycket engagemang, den här tävlingen kändes verkligen välarrangerad med många funktionärer ute i skogarna. Härtill utsökt sportdryck i plastmugg och prisutdelning två minuter efter att loppets trea kommit imål - exemplariskt! Själva loppet blev riktigt bra för min del. Bankaraktären och motståndet var inte helt klarlagt innan start, min strategi var att ta lite rygg i början och se hur fort det gick. Givetvis hamnade jag i spets i stället, men efter 5 min halvlojt dragjobb fick jag ett hjul att hänga på trots allt. Tempot fortsatte dock vara ganska lojt och när vi kom in i första backen tyckte jag det var en lite väl stor klunga, så jag testade ett litet ryck för att minska ner klungan. Till min förvåning hakade ingen på. Hur göra nu? Ut på nästa lätta parti hade jag en kille 100 m bakom, tänkte att om han kommer ikapp får jag backa ner lite, men han ska få jobba lite för att komma ikapp. Men inför nästa backe var luckan oförändrad, då bestämde jag mig för att köra på med det jag hade för dagen. Benen kändes ganska sega efter gårdagens fäbodlunk, men tillräckligt för att orka trycka på någorlunda hårt i de ganska tuffa stigningarna på banans första halva. Luckan växte och till slut syntes inga konkurrenter när jag sneglade bakåt. Skönt, men ganska annorlunda karaktär på tävlingen jämfört med andra långlopp i typ långloppscupen, där det i princip alltid finns ryggar att gå på. Här blev det till att göra hela jobbet själv. Banan var mestadels grusväg med några kortare stigpartier. Ganska fin bana, med utsikt över Fulufjällen på några ställen. Jag är ju inget stort fan av grusvägslopp, men med rejäl kupering så är det helt ok. Till slut blev det knappa 2:25 på den 65 km långa banan. Jagade inte ihjäl mig på slutet, men det var ändå ganska segt på slutet. Men segergest, vinnarintervju och högst upp på prispallen smakade fint! Ett skönt kvitto var det också, fortfarande en bit till toppform, men definitivt på rätt väg!
Bästa vännen för dagen!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken