Obbola Challenge

Då var det gjort - premiären på det nästan mytomspunna Obbola Challenge. Och var det så stenigt, brötigt och jävligt som ryktet gjort gällande? Jodå.. Dagen började bra i alla fall, efter en riktigt bra natt i familjen Berndes gäststuga med havsutsikt, inledde vi med barntävling runt Hi5-slingan. Glada barn i mängder, intresset och engagemanget är verkligen på topp i Obbola. När det sen var dags för oss äldre barn att cykla var det ändå med en inte helt hopplös känsla efter uppvärmningen. Kom iväg skapligt och hängde med i den ganska hårda körningen i täten nästan hela första loopen. Får väl glädjas åt att jag hängde med på grusvägsåkat i alla fall, även om det antagligen kostade dyrt.

Fundersam inför start.

När det väl blev stig var jag dock inte alls med längre. Tappade flyt och fart direkt och fick se täten dra iväg utan att kunna hänga på. Fick liksom ingen återhämtning och jag hade väl hamnat helt fel i ballansen kring tröskeln. Eller så är det bara acceptera att jag är en trött gammal gubbe som inte är bättre än så här. Vem vet. Jag försökte ändå hålla uppe humör och fart i hopp om att kunna göra en stark avslutning och kanske plocka nån placering mot slutet. Såg ju fortfarande en del andra före lite då och då, så helt parkerad var jag inte. Men chansen till en bra avslutning sprack ute på ett stenigt hygge. Lite osäker vad jag körde på, men ett stort hål i backdäcket blev det och tubelessguckan tätade inte. Insåg direkt att det var kört och att en slang var det enda som skulle funka för att ta sig vidare. Typiskt nog hade jag hamnat på en spång ute på en myr, tänkte att här kan jag inte stå, så började jogga lite framåt i hopp om lite mer utrymme. Det var en lååång spång.. Men till slut kunde jag påbörja ett slangbyte på fast mark. Det visade sig att myren jag just passerat var hem till halva Västerbottens myggbestånd, så det blev ett lätt kaotiskt fältmeck. I försök att hålla undan myggjävlarna försökte jag röra mig så mycket det gick. Att byta slang småjoggandes är lite av en utmaning, visade det sig. Medans jag fipplar på där cyklar Maria förbi och jag tänker direkt att jag kanske kan komma ikapp henne senare om jag får i lite luft i slangen nån gång.

Efter nästan 10 minuter är jag på rull igen, benen är nu inte bara sega utan fullständigt heldöda. Även all motivation att ta i är såklart som bortblåst. Tänker att jag tar det som ett lugnt träningspass och kör runt i alla fall. Får ju lära mig banan åTminnstonne. Bitvis tar jag det lugnt bakom nån konkurent, bitvis kör jag på lite mer för att kanske kunna köra ikapp Maria. Och mycket riktigt, med 6-7 km kvar skymtar en bekant ryggtavla. Kommer upp i rygg och meddelar att jag tänkt mig rulla med bakom min kära fru in i mål. Och så blev det. Maria var ganska trött på slutet, så det gick ganska lugnt, men så hade jag också meddelat att det nog var rätt lugnt bakåt i damklassen, så varken Maria eller jag hade nått behov att pressa ur det sista på väg till mål. Maria tog alltså hem segern, vilket så klart var jättekul. För min del inte så kul, men punkor är ju en del av livet. Känner ju tyvärr att det även utan punka inte hade blivit nått jättebra lopp. Lite trist och jag fumlar och famlar efter lite bättre känsla. Men det kanske bara är att acceptera att det inte blir bättre. Tänker dock fortsätta försöka, förväntar mig inga jättelyft, men lite bättre tycker jag att jag borde kunna köra. Börjar bli tjatigt att skriva det nu.. 


Skumpar på bakom frugan.

Obbola Challenge var ju också en rejält stökig historia rent underlagsmässigt. Mängder med sten och långa brötiga stigpartier. Kanske inget som passar mig jättebra, gillar tekniska banor iofs, men kanske mer det här med branta backar, kurvor och hinder snarare än ändlösa brötstigar. Men jag tror att jag nog gärna vill köra den här tävlingen igen, men på en heldämpad cykel. Av förståeliga skäl - det här var ingen hardtailbana.

Efter Umeåbesöket har det blivit familjesemesterstopp längs höga kusten. Har hunnit med lite sagoskog, strutsfarm, iskalla svenska sommarbad och idag bestigning av Skuleberget. Båda barnen knatade nästan  300 höjdmeter upp till toppen, utan gnäll. Väl där mutade med glass och våffla kutade de i full sockerchock järnet längs gångvägarna runt toppen i en kvart innan det var dags för en aningen mer gnällig strapats nerför berget. Men efter lite ridande på axlar kom vi till slut ner i alla fall. Nu väntar en dag till med familjesemester, sen hem till Veda för ompackning och resa ner till Dalarna och Mörksuggan på söndag.

Härliga barn. Ibland i alla fall..


På toppen av Skuleberget!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken