Inför Mörksuggan

Då var det snart dags igen, imorn står Mörksuggejakten på tävlingsschemat! En tävling som gick skapligt förra året, slutade 8:a i H30. I år tror jag målet får bli att försöka sätta en bättre tid på loppet, känns som en rimlig målsättning om nu inte banläggningen ändrats. Träningen i veckan har jag lagt upp lite annorlunda än senaste veckorna för att försöka få till nån slags respons i kroppen. Har kört ett entimmes hårt tröskelpass, utöver det har jag kört lite längre pass på mellan 1:45 - 2:30 med några hårda inslag. Dvs korta långpass med inlagd stravahets. På den typen av fartinslag brukar ju inte mycket lämnas i reserv, så flat out på de segment jag satsat på har varit det som gäller. Har inte brytt mig så mycket om Strava under våren/försommaren, undrar om det kanske kan vara kryddan som får igång benen ett snäpp bättre? Kapaciteten verkar dock onekligen finnas där, gäller bara att få ut det på tävling också. Körde racer igår och siktade in mig på ett av de Sundsvallssegment jag suktat efter mest - det brantaste partiet uppför södra berget. 1,3 km och 125 höjdmeter är brutalt jobbigt att maxa. Tror jag hade tredje tid tidigare, men igår putsade jag mitt pers med 14 sekunder och tog över KOMet. Grymt nöjd med det och nog fan borde jag kunna harva mig upp för Vidablick imorgon utan att benen dör fullständigt. Efter backmaxningen brände jag på med pers på två segment till på vägen hem, så ja, nånting finns ju där men det gäller att få ut det när det gäller också.

Stopp var det här!

Varför en bild på en vägbom? I torsdags körde jag cykelkross och rullade lite grusvägar runt Njurundaskogarna. Bitvis ganska steniga och stökiga grusvägar, så jag fokuserade på att sätta hjulen rätt för att inte punka. Lite väl mycket fokus på framhjulet blev det, för plötsligt dök en vägbom (välkänd egentligen..) upp någon meter fram. Står på max på bromsarna men hinner tänka och inse att jävlar, jag kommer inte hinna stanna.. Får lyckligtvis ner farten tillräckligt och kan släppa cykeln och stoppa upp mig med kroppen mot bommen. Slår i underarmarna på nått märkligt vis och sitter en stund i gruset och känner  efter hur illa det är. Lyckligtvis bara en rejäl smäll och även cykeln klarade sig utan några bestående men. Men jäklar vilken nära-döden-upplevelse! Nån meter senare och jag hade antagligen slagit av mig armarna. Hade blivit en skoj promenad hem det...

Kommentarer

  1. Låter som en riktigt VO2max-testare den där backen! Grymt kört!

    SvaraRadera
  2. Tack! Jo, den tar ut sin rätt.. Tyvärr inte riktigt samma speed uppför Vidablick idag, men jag höll längre än 4 minuter å andra sidan :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken