SM-debaclet

Tävlingen som jag lite drömt om hela året - igår var det dags - SM i XCO. Här ville jag göra ett bra race, och förutsättningarna var helt ok och formen så bra som jag kunde hoppas. Men vad hjälpte det...

Starten har gått.

Tyvärr blev det årets största besvikelse. Till att börja med gick det bra, kom iväg skapligt och kände att kroppen svarade bra. Låg några placeringar bak, men med bra kontakt framåt. In mot halva första varvet kör täten fel och tar in på sprintbanan, jag ligger nu fyra och det känns kontrollerat å bra. Och då börjar strulandet. I en av stenrösena som ska passeras hade jag en klar plan i huvet hur jag skulle köra, en plan som krävde lite fart. Problemet var att åkarna framför inte hade samma plan som jag och tog ett lite långsammare vägval. I det läget jävligt osmart av mig att inte byta vägval när jag ser att jag inte kan hålla den fart jag behöver. Fastnar därför och gör nån slags halvvurpa och sätter mig med hela kroppstyngden på bakkanten på sadeln. Sadeln höll, men vred sig i fästet och pekar nu mot stjärnorna. Har ett verktyg i depån vid varvningen, så jag står och trampar fram dit. Slår av en del på tempot för att inte stumna helt och släpper förbi en radda åkare.

Stenjävlar...

Väl i depån lyckas jag fixa sadeln ganska snabbt och komma iväg igen. Plockar in ett par konkurenter ganska snabbt och närmar mig fler framför. Tappade kanske lite gnista, men försöker ändå och känner lite att det kanske finns en mikroskopisk chans till ett skapligt lopp ändå. Men halvvägs på tredje varvet är det definitivt kört. Efter banans stora hopp kommer en snabb nerförsbacke med en efterföljande skarp högersväng. Nedbromsningen till kurvan är lite stötig och ojämn, med löst grus och jord som är ordentligt uppkört efter en veckas SM-tävlande. En klurig kurva helt enkelt, men inget jag känt att jag haft problem med tidigare. Nu får jag dock rejäla problem. Vet inte riktigt vad som händer, men minns att jag försöker trycka i en lättare växel när jag kommer mot inbromsningen, men då händer något som gör att jag helt tappar kontrollen och flyger handlöst över styret. Landar rakt på huvet och glider sedan framåt i dammet med cykeln efter. Kommer snabbt på benen och drar undan cykeln för att inte vara ivägen eller bli påkörd. Tar av hjälmen och känner efter. Lite skrubbsår här och var, hjälmen rejält intryckt.. Cykeln verkar hel och kroppen inte allvarligt ur bruk. Sätter på hjälmen igen och hoppar upp på sadeln och börjar rulla lite sakta framåt igen. Tänker en vända till - har just gjort en jättekrasch och tagit hela smällen på huvet, hur säker kan jag vara att det inte påverkar mig även om det verkar ok - och ett bra resultat i tävlingen är ändå definitivt kört nu. Bestämmer mig att det inte är värt det och rullar sakta tillbaka till målområdet och bryter.

Mosad hjälm.

Mosad cykeldator.

Munter cyklist. Nej, det var egentligen inte så dammigt. Men efter min jordfräsinsats...

Sargad cyklist.

Kände mig enormt besviken efteråt, en känsla som sen mer och mer blandas ut med en lättnad och tacksamhet att det ändå gick så bra som det gjorde. Bortsett från min brutalkrasch som femtonåring rakt in i en skyltvagn var nog detta det värsta hittills. Förutom en krossad cykeldator och hjälm tror jag cykeln klarade sig, och kroppen kom undan med några skrubbsår. Cykelhjälm alltså - sjukt bra grej! Har kört med en POC Ventral air under säsongen som vi fått köpa till bra pris genom team Hi5. Nu är den bara skrot, men när den behövdes som mest levererade den precis det man vill att den ska göra - ett oskatt huvud. Tack för det POC!!! Nu får jag försöka läka såren och ladda om för XCM-SM i Ludvika om en vecka. Sådär motiverad just nu, men det löser sig nog. Egentligen vill jag ju bara ladda för XCO-SM 2020, var nu det kan tänkas gå..