Rullskidpremiär och cyklisthat

Vissa käkar surströmming, andra åker rullskidor. Den gemensamma nämnaren är att premiären lämpligen äger rum i augusti. Idag var det dags, premiär för årets asfalthackande! Som väntat kändes det lite ovant i några meter, men snart satt känslan någorlunda. Även musklerna vaknade till skapligt och det kändes inte så förtvivlat illa som jag kanske hade trott. Blev en vända längs Örbyleden på dryga halvtimmen nånting. Började kännas lite segt mot slutet, så det räckte nog bra. Bara invänta träningsvärken nu då.
I stakartagen
Den stora mentala chocken för dagen måste ändå vara att polisen hade stor rajd på Götgatan igår och bötfällde en massa cyklister. För fortkörning! Det var ju en förbannad tur att jag åkte bil till jobbet just igår, för jag brukar ha för vana att sprätta på rätt bra uppför Götgatsbacken på eftermiddagarna. Man känner ju att man får anpassa hastigheten lite till antalet gående, men att det var max 7 km/h gällde hade jag ju inte riktigt koll på. Blir nog till att hitta andra pendlingsvägar, annars lär jag få hjärtinfarkt på väg hem från jobbet. Skönt också att polisen verkar hittat rätt i sina prioriteringar, till skillnad från att lösa rån, mord, våldtäkter och misshandelsfall känns det ju extremt prioriterat att bötfälla cyklister som trampar 15 km/h på en gågata..

Många bilåkande fetton, världsfrånvända gångtrafikanter och andra gnällspikar brukar ibland framföra krav på att cyklister ska ha körkort. Ibland undrar jag om det kanske inte vore så dumt. Visst, att bilister har körkort är ju uppenbarligen ingen garanti för att de kan bete sig vettigt i trafiken, men ändå. Kanske som en obligatorisk del av utbildningen i skolan? Många cyklister är ju faktiskt förbannat dåliga på att cykla och har förvånansvärt dålig koll på trafikreglerna.

Man kunde börja med att plocka grunderna från vanligt körkort för bil. Typ – du ska stanna vid rött, lämna företräde vid övergångsställen, hålla dig till höger (bara en sån sak, hur jävla svårt kan det vara?) och visa när du tänker svänga. Vissa av dessa regler har bilförare extremt svårt med, men det gäller även cyklister. Sen kunde man bygga på med lite mer cykelrelaterade kunskaper. I stället för att kolla oljan och mönsterdjupet får man lära sig att smörja kedjan och byta en cykelslang på max 2 minuter. Att droppa trottoarkanter och cykla utan att hålla i styret bör vara lika självklart för en cyklist som dragläge och handbromssladdar för en bilist. Halkkörningen byts givetvis ut mot gångbanekörning, där cyklisten får bevisa sina skils genom att på en konstgjord Götgatsbacke får manövrera i minst 20 km/h mellan hinder som rör sig osynkroniserat och oförutsägbart. För cyklister på landet blir det ett obligatoriskt moment att åka in till stan under en dag och köra stadskörning. Det viktigaste momentet blir då så klart att klara av att cykla i grupp utan bli så nervös av närliggande cyklister, bilar gående och annat att man paralyserat hanterar sin cykel som en vinglig femåring som far fram och tillbaka i klungan. Det omvända gäller förstås också, där stadsbor får ge sig ut på landet för lite landsvägskörning, d.v.s. nöta många och snabba mil, helst med tempobåge.

Cykelkortsutbildningen avslutas med en uppcykling. Här måste man så klart visa att man klarar alla moment ovan, men även att man klarar av att på plan mark framföra sin cykel i minst 25 km/h utan att dö mjölksyradöden. Den här sista punkten känns viktig, majoriteten av alla cyklister som cyklar i Stockholm är nämligen sjukt långsamma. Och likt taxibilar, SL-bussar och alla i-phonepillande zombies som vandrar runt på stadens gångbanor, är långsamma cyklister, – i vägen!

När väl uppkörningen är avklarad och cykelkortet är i hamn återstår en detalj. Uppföljning! Bilförare klarar sig undan med att skicka sin bil till bilprovningen en gång per år, och får därigenom direkt ett kvitto på att bilen är i ok skick eller ej. Tyvärr kollas inte förarnas mentala status, vilket är en liten brist i systemet, men det är lite mer ovidkommande när man färdas i en 1,5 ton stålbur som skyddar en. På besiktningen kollar man bromsar, rost, däckmönster, glapp och annat. Och man kollar motorn. Hur många cyklister kollar motorn? Det borde fan vara ett minimikrav. Jag föreslår att varje cykelkortinnehavare typ vart annat år eller så får en kallelse till Bosön eller annat fysiologilabb. Här får man slänga sig på testcykeln och bevisa att man står pall att hålla tempot genom stan. Lämpligt gränsvärde får väl utredas, men snittwatt under 20 min för ett genomsnittligt förortssvetto med tempokagge och sneda knän är kanske ett lagom riktvärde. Hamnar man under riktvärdet ryker lappen och man får åka hem och trimma motorn på spinningcykeln eller trainern tills man är mogen att åter ta sig an cykelpendlandet. Givetvis görs även en koll av själva cykeln som cykelkortsinnehavaren färdas på. Välsmörjada kedjor och välputsat yttre ger guldstjärna. Helkassa hyrlånecyklar, singelspeeds utan växlar som hipstertöntar envisas med och cyklar som väger mer än 15 kg leder ovillkorligen till att cykelkortet dras in på plats.

Åh, du nya vackra värld! En utopi..   


Ja, jag vet, jag borde bo i skogen. Undrar om man kan få fortkörningsböter på rullskidor…

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken