Tomas Karlberg - På rull och glid

Idag var det racedags på cykeln! Precis som ifjol var det en dagstur till Tandsbyn för premiärlopp. Ett XCO-race i Jämtlandsserien med individuell start. Har haft helt ok cykelkänsla på slutet, trots ganska lite cykelträning. Har testat lite på grusvägarna uppför skutan och har presterat typ i paritet med senaste två åren. Så med bra feeling och nyanländ sommarvärme drog vi iväg. Började med att coacha runt barnen, en åt gången, runt den drygt 5 km långa banan, som är relativt flack och inte överdrivet stökig - dvs passar bra även för barnen. De kämpade på jättefint, uppklassade till 11-åringar dagen till ära för att få köra långa banan. Kunde därefter sätta iväg på mitt eget race med väl uppvärmda ben.  Nöter på! Försökte hålla igen lite lite i början för att inte få en första-tävlingen-syrachock, vilket lyckades hyfsat. I övrigt var det bara att nöta på de fyra varven och försöka hålla så jämnt det gick. Mattades lite tredje varvet, men höll ändå ihop det bra och körde in 2 minut...

I helgen var vi på besök i Sundsvall för att springa Sundsvall trail, något som såhär andra året i rad börjar likna en tradition. Medans barn och mor dubblade nöjde jag mig med lördagens skyrace uppför Nolbykullen. 1,8 km lång bana uppför berget som trots den begränsade stigningen och den korta distansen ändå blir rätt brutalt då underlaget är vad man skulle kunna kalla utmanande. Har kommit igång skapligt med löpningen nu i vår och har kört en del backe, men formen är kanske inte sådär riktigt sprakande. Har typ 1-2 kilo extra vikt att släpa på som inte riktigt velat släppa såhär till försommaren som det gjort senaste åren. Vet inte om jag ska skylla på det, men aningens aning tyngre har det känts. Öste i alla fall på allt som gick uppför kullen och landade på 16:e plats i ett synnerligen kompetent startfält. Tappade väl lite trycket sista biten, men höll ihop hyfsat och fick en gosig blodsmak och ansträngningshosta i belöning. Körde sen på med cykel hem till Sidsjöbodarna för att öva...

Så var det då dags för säsongsavslutande Trilleturen! Efter en veckas konstant snöande var det inte längre nån risk för tunt snötäcke, det skulle ha kunnat bli en riktigt fin tur. Men så var det detta med trillevädret, som tydligen verkar bli tradition. Västanvind från helvetet och kraftiga snöbyar - troligen sämsta vädret jag tävlat i nånsin, kanske sämsta jag åkt skidor i nästan. Igenisade glasögon, men tog man av dem kunde man knappt titta. Såg knappt var banan gick, fastnade i tjock drivsnö och åkte sämre tekniskt än nånsin. Men det är ju som lite kul när det är riktigt jävligt också. Sliter i målbranten! För dagen var det ett klart tuffare startfält än förra året, med flera elitåkare i både distans och långlopp. Valde därför en lite lugnare starttaktik, vilket nog ändå var lite ett misstag. Hamnade inte jättefel, men det var lite för smalt för att kunna köra om och jag hade velat vara några platser längre fram i början. Tyckte därför det gick långsamt upp på fjället och gjorde dag...

Minns den där vårdagen för snart 25 år sedan när jag som frisk å stark junior skejtade upp i Ullådalen för att testa skutskjutetbanan. Vurpade naturligtvis och var sen inte kaxig alls och dök inte ens upp till starten dagen efter. Var hemma och drack öl med parhästen Fredrik som också tyckte det där med störtlopp på längdskidor verkade vara en idiotisk idé. Idag har jag barn som plötsligt givetvis ska ställa upp i denna folkfest, och då kan ju inte pappa vara bangen! Nu är banan lite annan, men även om den nog är lite kortare går det inte långsammare. Fan, hade glömt hur läskig den här idén faktiskt var.  Åååååhh hej! Barnen fick dock åka på slalomskidor, men själv hade jag av outgrundlig anledning anmält mig i längdskidklassen. Igen.. Fick först följa med Frida å Sam i tur och ordning till starten och bygga upp en riktigt schyst nivå av nervositet. När sen väl det börjat bli dagsmeja, lite sockerslask och hundratals ungar med plockande följeslagare som sick-sackat sig ner för bana...

Dags för lite toppturer igen, som sig bör i påsktider. Vädret har varit på topp ganska länge nu och det här var lite sista chansen innan nästa omgång skitväder, så med andra ord ett perfekt tillfälle för ett första besök i Skäckerfjällen! Och perfekt tillfälle för säsongspremiär på randoskidorna. Ja, lite sent, men snötillgången har varit sådär hemmavid, så har prioritera längd istället. I Skäckerfjällen var dock snötillgången inget problem. Efter en skumpig biltur längs Kallsjöns västra kust stannade jag vid ledstarten strax innan Anjans fjällstation. Sen bar det iväg upp på fjället. Eftersom detta är helt ny terräng för mig och avstånden är rätt stora hade jag inte helt bestämt vilka toppar jag skulle satsa på, men när jag kommit igång kändes det rimligt att sikta på Jorpe-, Mehken- och Aakhantjakhe i en liten travers. Strax ovan trädgränsen och svetten rinner redan. Efter en timmes anmarsch började den riktiga stigningen upp till Jorpe. Gick i det närmaste rakt från söder till norr,...

Hade nästan gett upp skidsäsongen 2023, i alla fall i tävlingsväg. Alla kommuncuplopp verkade krocka med annat, både fester och sjukdomar, samt vårens höjdpunkt - Trilleturen, kändes extremt avlägsen här för nån vecka sen, när vinterns sjuttioelfte töväder drog in och tärde än mer på det tunna snötäcket. Men så hände nått. Till att börja med blev det nordiska ungdomsspelen, där även föräldrarna fick chansen att tabut sig i sprintstafettform. Äntligen fick jag lufta den dyrinköpta tävlingsdräkten i Duveds IF-färgerna. Själva racet innebar två hetsiga sträckor på skidstadion i Östersund, tillsammans med två trebarnsmorsor i grannskapet. Tror vi slutade typ 5:a nånting, efter en rejäl mjölksyrafest. Jag tog i alla fall hem startsträckan med skaplig marginal. Frida var också med i Östersund och öste! Sen hade jag hopp om kommuncupavslutningen i Järpen, men insåg att jag missat att Maria skulle åka på jobbresa och att jag skulle vara själv med tre ungar. Trodde det var kört, men kom på att ...

Just ja, hade ju en blogg också.. Har haft ett ryck med att läsa lite mer än jag brukat ett tag, verkar som att det  tagit över och tillsammans med en lite mer tungroddad vardag gjort att jag helt tappat både minne och motivation för att skriva något. Men nu har jag snart plöjt alla Wilderängs böcker, så jag kanske kommer på andra tankar. Eller inte. För trots några rätt lugna veckor med semester och riktigt slow living där runt jul har jag ju inte fått ihop varken någon årskrönika eller planer för 2023. Så det får bli i kortform, 2022: Bra skidform, några dagar med snabba cykelben, kass dag på Åre 900 och en bra deltävling i Jämtlandscuppen i MTB. Kass löpform mest hela tiden. Men löparknät verkar i alla fall ha gett sig, så hopp finnes. Eftersom jag snålar med Strava premium och därmed inte får några snygga träningssammanställningar och inte orkar gräva runt själv för att samla ihop nån slags statistik, har jag ingen aning hur mycket träning det sammantaget blev 2022, så skit i d...