Den långa vägen hem

Sista kvällen på Nya Zeeland, flygplatshotell i Auckland.. Fårrden är tillbakalämnad, väskorna packade, bara att vänta in morgonflyget. Totalt blev det 770 mils turnerande runt öarna, på vänster sida. Det gick ju bra det med, inga större missöden eller olyckor förutom en borttappad navkapsel. 770 mil i all ära, men det är typ 1800 mil hem, en resa som går via ett till tredagarsstopp i Singapore. Tur att vi slipper ta båten..

Tyvärr blev det ingen mara för Maria i helgen, vilket så klart är jävligt bittert. När väl loppet gått och det definitivt är kört brukar dock ångesten börja släppa. Revanschlusten kommer smygande. Nånting säger mig att det kan bli hårdkörning i ett svettotropiskt Singapore.. För min del blir det dock mest finlöpning och laddande inför 10 km på Kungsholmen på lördag. Hoppas jag håller mig frisk och att jetlaggen blir nådig.

Om man inte kan springa sig glad kan man kanske tröstdricka sig glad? Verkar funka!

Känslan att börja den långa vägen hemåt känns ändå rätt bra. När vi satt i bilen idag infann sig en skön känsla av att vara på väg, ha lagom koll på läget och vara lagom avslappnad. Jag gillar den känslan, den brukar infinna sig inför resor eller förändringar i livet som jag ser positivt på. Det har varit en fantastisk tid på resande fot, men nu blir det skönt att komma hem. En del saker lämnas bakom en, en massa fotavtryck på berg, stigar och stränder, samt mina verktyg för ändamålet - ett par stackars löparskor som fått utstå alldeles för många mil. En del saker tar jag med mig, kilometer i benen, fantastiska minnen och en kylskåpsmagnet. Kommer jag åka tillbaka? Jag tror det, för att cykla den där leden jag inte hann, eller bestiga det där berget där det var för pissigt väder för att ta sig upp. Eller för att Frida, när hon växer upp inser att hon var med på världens coolaste resa och inte minns ett skit av den, kräver en repris.

Mina stackars skor på väg till sista vilan.