Än är det långt till vintern

Slutet av oktober, det brukar vara blött, kallt och blåsigt. Rullskidor som gnisslar illa av sand och annat jox som fastnar i lagren, genomsura pjäxor som aldrig torkar. Den här hösten verkar vara annorlunda! Eller i alla fall gårdagskvällen, för hur ofta kör man rullskidor i kortbyxor en mörk kväll den 28e oktober? 

Inte helt kritvita ben, hur nu det kan komma sig.

Det blev 10 ggr 1,5 min i motvind uppför en trevlig slakmota jag hittat på vägen till Skogås. Kändes riktigt bra faktiskt, enda smolket är att jag kände lite lite av ena skulderbladet som strulat ett par gånger de senaste åren. Hoppas innerligt att det var en tillfällighet. Kunde i alla fall trycka på skapligt bra, känns som att med en dags vila så lyfter sig kroppen en aning. Eller vila, det blev ju en rätt tuff måndag ändå, om än inte så mycket intervallträning. Försökte leva kvar i sommartid och var på jobbet innan kl 6 för att få lite effektiv morgontid. På eftermiddan blev det bråttom hem och sen en sväng till akuten i Huddinge med Frida som inte riktigt varit sig själv på slutet. Väldigt mycket skrik och otröstlighet, vill inte äta och allmänt påfrestande. Till slut kände vi att det var dags att kolla om det inte var något allvarligt. Evighetslång väntan på läkare, samtidigt som avgången för Marias nattåg till Umeå kröp allt närmare. Så när man med fullt stresspåslag efter 3 timmar på akuten kom i säng strax efter 10 var man lättvaggad. Och med Frida var det så klart inget allvarligt, hetaste tipset i nuläget är att det är två små tänder som kikar fram i överkäken som är plågokällan..