Det smäller i berget

Efter ett par dagar ensam med Frida fick det bli ett par dagar ensam med mina kollegor, - en liten roadtrip till Atlas Copco i Örebro och Zinkgruvan. Höjdpunkten blev tveklöst dagens besök drygt tusen meter under markytan! Jag har varit ner i ett flertal av de större gruvorna i Sverige, de har alla gemensamt att det är mörkt, grått och skitigt.. Zinkgruvan var inget undantag, men här bjöds på en spektakulär upplevelse som får var bergmekaniker och bergtekniker att bli alldeles till sig - en liveupplevelse av smällbergsfenomenet! Smällberg uppstår på stora djup där trycket i berget runt en tunnelöppning blir så stort att hållfastheten överskrids och brott sker i berget momentant. Detta med tillhörande knäppande och ibland rejäla smällar. Riktigt fränt att uppleva naturens krafter, av den lite mer okända typen kanske.

Framför riggen pangade det på rätt bra..

 Träningsmässigt känns det sådär. I onsdags blev det ett hetsigt snabbdistanspass från Årstaberg för att hinna hämta Frida på dagis. Kändes inget vidare.. I kväll gav jag mig ut på ett kortare distanspass på en timme. Hade tänkt försöka hålla ett skapligt tempo, även om det inte var täknt att bli samma stil som i onsdags. Det kändes ok i en kvart-tjugo minuter typ, sen var det lika bra att dra ner tempot, kroppen är inte alls med. Känner att kroppen i övrigt är i ballans, men träningsmässigt funkar det inte alls nu, den långa sjukdomsvilan verkar inte gjort gott alls och jag känner mig i sämre slag än på länge. Får försöka träna på lite och se om det släpper, det sura är att man blir så jävla omotiverad av tröga ben..

Fler som var ute på stigarna idag..