Bottennapp

Efter tre träningsdagar med barn på släp var det efter dagens regn dags för lite backintervaller på eget bevåg. Cykla med  barnvagn är förvisso ett sjukt bra träningsformat - speciellt uppför. Det är dock påfrestande för baken, då man helst bara sitter och trampar. Detta eftersom när man ställer sig på pedalerna och trycker till, rycker det i vagnen så att ungstackaren, som sannolikt redan sover med tidernas gamnacke, antagligen riskerar att få whiplashskador. Men idag fanns inga sådana begränsningar, bara att ösa. 5 långa backintervaller, minst! Kändes lömskt bra på vägen dit, det här blir kul! Men icke.. Försökte hålla igen lite i början för att orka hålla mer jämnt kommande intervaller, men inte fan hjälpte det, benen stumma som attan redan efter första branten. 6:47 - inte nån lysande tid med 26-tummaren direkt. Andra intervallen känns ungefär lika dåligt, uppe på 6:55. På väg ner bestämmer jag mig för att skita i resten av intervallerna och köra en liten lugn runda nere på platten istället. Väl nere på asfalten känns det olidligt segt och jag bestämmer mig för att skita i extrarunadan också och åka raka vägen hem. Hur kunde det bli så illa? Har ju känts bra på sistone. Dragit för mycket tungt med barnvagn kanske? Eller så har lungorna sotat igen efter att ha bråkat med den förbannade vedugnen idag, som har spottat in mer rök in i huset än ut genom skorstenen. Eller så är det någon cykelgud som vill straffa mig hårt för att jag fick för mig att jag inte orkade hämta ett par nya strumpor och i stället cyklade iväg i kolpressionsstrumpor. Hur kunde jag!! Dålig karma för resten av säsongen. Bäst att ta ut den planerade vilodagen imorn, putsa cykeln riktigt ren och hoppas det vänder snabbt. Sen måste jag nog snart ge mig på backen igen.

Tungt lastad.

Stilpolisen gråter..

Lillapan fyllde 3 år i veckan.

Och projekt balkongrenovering är igång.