Fäboloppet Särna

Idag bar det av i duggregnet till Särna för att köra Fäboloppet. Jag körde ju detta lopp för två år sedan, vilket var loppets premiärår, och vann då. Sedan slogs mitt banrekord vid förra årets lopp, så målet för dagen var att försöka åka fortare än banrekordet. För att fixa det krävdes ca 5 minuter bättre åktid än jag hade 2015, vilket borde vara görbart då jag den gången sprang ett 12 km långt terränglopp dagen innan och dessutom borde vara en bättre cyklist nu.

Banan uppe i Särnas skogsmarker är till stor del ett grusvägsrally, med en del fin kupering och backar, samt några helt ok stigpartier som bryter av. Man vet ju aldrig vad man har för motstånd och det finns många bra cyklister där man minst anar det, men min taktik var ändå att inte avvakta något i början utan att dra på hårt i mitt tempo redan från start. Sagt och gjort, tittade bakåt först efter några kilometer och hade då bara en Dansk snubbe på cykelcross på släp. I första backen gick killen om och drog på lite. Det var på håret att jag orkade hänga, tänkte att fan, det här blir tufft. Strax senare hoppar kedjan för honom och jag går om igen. Han hakade på en bit till, men när det bar ut på första stigpartiet släppte han och var snart utom synhåll. Och efter det såg jag inga fler cyklister, med andra ord seger igen! Så av de knappa 65 kilometrarna drog jag rubbet utom typ 200 m. Men det var ju i princip vad jag räknade med, och perfekt för att få ett hårt o bra race utan så mycket taktik. 
Segrare i fruktansvärt fula byxor, till och med min cykeletikettomedvetne sambo reagerade..
Helt problemfritt var det ju dock inte, och så var det ju det där banrekordet... Efter drygt tre mil började bakdäcket kränga lite sådär oskönt, inte punka men ett slanglöst bakdäck som tydligen inte höll helt tätt. Körde på en dryg mil till, men när det blev lite skumpig stig kändes det lite väl risky, så jag stannade o tröck i en patron. Rullade sedan på fram mot skidstadion i Särna. Här tyckte jag det såg ok ut tidsmässigt, det skulle kunna gå! Men istället för att bränna iväg längs grusvägen förbi skidspåren hade tydligen en ny stigsträcka lagts till längs elljusspåret. Kuperat och sugande underlag - misströstan check! Väl tillbaka på grusvägen kändes det i det närmaste kört med rekordtid, men fick i alla fall hyfsat flyt i trampandet och låg på bäst det gick. När sextiokilometersskylten dök upp hade jag tio minuter på mig. Viste ju att det var skapligt lättåkt på slutet, så hornen växte lite igen och lyckades öka farten lite. Låg på allt jag hade på slutet och var långt ifrån säker att det skulle hålla, men när målskynket skymtade hade jag ett par minuter till godo. Grymt skönt att ta tillbaka rekordet med dryga minuten! 
After race-mat - Kolbotten! Klart godare än allt jag serverats på andra lopp.
Ett riktigt trevligt lopp som förtjänar lite fler deltagare än de ca 70 tappra deltagarna. Eldsjälar som drar igång sånna här satsningar förtjänar ordentligt med cred. 200 spänn för att få köra en välordnad tävling känns som rena fyndet jämfört med överprisade långloppscupptävlingar, för att inte tala om cykelvasor och lidingötramp. Och för de 200 kronorna får man fler vätskekontroller, bättre mat, trevlig stämning och en uppmärkt bana som är helt ok. MTB-Sverige behöver fler Fäbolopp!!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Landat i Duved

10-årsjubileum