Tomas Karlberg - På rull och glid

Vi har nu kört den nästan obeskrivligt kurviga vägen över bergen från västkusten och hamnat i staden Takaka, en av inkörsportarna till Abel Tasman national park. Nyazeeländska vägbyggare måste onekligen ha en förkärlek till kurvtagningsutövande. Denna morgon har spenderats med en 1,5 timmes bilfärd för att försöka hitta en bra startpunkt för Marias förmiddagslångpass . Efter återvändsgränder på långa slingriga grusvägar i bergen och viss frustration hos löpardamen kom hon till slut iväg. När vi väl hittade stigen fanns även en hett eftertraktad karta att tillgå, och det kan konstateras att det lär bli ett digert dagsverke.. Psykologiskt stark, kollar klockan, bara typ 4 timmar kvar av passet. För egen del har det blivit två riktigt fina pass de senaste dagarna. Dels ett långpass på strax över två timmar med tillhörande bajspaus och felspringningar på dammiga grusvägar. Det positiva var att jag snittade under 6-minuterstempo, med lite högre intensitet (hooked på Marias GPS..). Ingen sup

Sista dagen i Arthurs pass sken åter solen och det blev ett fantastiskt fint långpass upp bland bergen, med mycket höjdmeter och mycket sten.  Långt uppe bland stenrösen och branter mötte jag en tjej och en kille med en liten bäbis i en sele på magen, plötsligt känns det som att vi tar det alldeles för piano med Frida. Eller det kanske är säkrast så.. Efter sex dagar på rad med löpträning blev det nu alldeles lagom med en vilodag. En lite ömmande hälsena oroar kanske en aning, men i övrigt känns benen ändå bra, trots många löppass. Inte alls tråkig utsikt Vi har nu rullat ner till västkusten igen och har hamnat i en ny putteort, Punakaiki. Det här stället är i princip känt för en sak, de så kallade pankake rocks, kalkstensformationer som för ett bergtroll som mig är rätt fascinerande. I övrigt är det lite av laglöst land utan internet och telefontäckning, så när detta kommer online har vi redan åkt härifrån. Nyttigt att koppla ifrån sig ett tag skulle jag tro. Pannkaksklippor. Vart är

Precis som jag spekulerade igår blev det mycket riktigt sambodäng upp till Avalanche peak, närmare bestämt med 45 sekunder. Som sagt inte alls oväntat, nu får jag se till att hålla i träningen så att det åtminstone kan bli parlöpning på sommarens terrängutmaningar. Om min tid inte är mycket att skryta med så tror jag desto mer att Marias är det. När jag ändå är i spekulerartagen är mitt tips att det är få Svenska tjejer som skulle matcha Maria i den stigningen. Typ Emmelie Forsberg, nån elitskidåkare och kanske någon ytterligare av de bästa terränglöparna, men sammantaget lär det vara ett lätträknat antal som rår på henne. För att undersöka hur detta förhåller sig i verkligheten pågår nu pepphetsning att anmäla oss till något vertical km lopp i Skyrunningserien i sommar. Fortsättning lär följa.. Efter gårdagens urladdning blev det lite pappegojspaning på byn, Monty pyton rulle och än väldigt tidig kväll. Man blir trött av bergslöpning.. Kea-pappegojor, eller djungelns pajasar, som man

Har nu hamnat i den lilla bergsbyn Arthurs pass, en puttehåla inklämd mellan höga berg längs en av de vägar som korsar Sydöns Alper. Här på dryga 700 meters höjd är det ganska svalt på nätterna nu, men skinande sol och ett kanonfint lägenhetshotell/stuga med många element räddar sommarkänslan bra. Att befinna sig i bergen innebär så klart massor med fina leder och stigar att utforska, även om det i princip alltid blir uppför från start när man bor i en dalgång.  Vår vackra dal, Arthurs pass skymtar som några enstaka hus Igår var en riktigt fin dag, gjorde ett stopp vid ett område med kalkstensformationer som var rätt häftiga. En bouldrares våta dröm och ett tacksamt fotomotiv. Väl framme i Arturs pass blev det ett fartlekpass på en av byns mer tillrättalagda, om än kuperade, stigar. Fantastiskt fint! Lätt insålt koncept till resten av familjen, ä ven Maria tog chansen och drog iväg på ett andra pass för dagen, efter att ha fallit tillbaka i gamla morgonsynder och dragit ut kl 6 en sönd

Efter ett par dagars intensivt bilåkande har vi tagit oss norrut och hamnat i staden Methven. En sommarsömnig skidort, mitt på stäppen, platt som en pannkaka. Men en mils bilfärd innåt landet tornar bergen upp sig och upp på de över 2000 m höga topparna, som ser ut lite som stora grushögar, finns liftsystem som nog kan bjuda på rätt fin åkning på vintern. Fint stopp häromdagen, med en hundstaty. Efter ett par rätt sega dagar har det mest blivit återhämtningsjogging. Försökte mig på lite fart uppför ett berg i förrgår, men utan snärt i benen. Kroppen har varit lite tung efter downhillcyklandet, om än fri från träningsvärk. Är det månne så att mina ben fick smak för nedförsbackar? Efter återhämtningsjoggandet igår var dock känslan betydligt bättre under dagens långpass. Peppad inför dagens pass Det blev dryga tusentalet höjdmetrar och fina vyer idag. Orkade jogga på även i de brantaste partierna och benen var pigga hela passet, även om det inte blev extremlångt (2:15). Bådar gott inför k

Idag var det äntligen dags för lite cykling! En eftermiddag bland downhillbanorna i Queenstown, dvs läge för adrenalinpåslag! Först en förmiddags väntan.. Tog bilen på morgonen och körde iväg Maria ut bland kullarna, så att hon skulle få springa av sig lite. Jag och Frida åkte hem och käkade frukost och surfade löpartävlingar.  Fegade ur och tog liften uppför berget idag. Ynkligt.. Till slut hade i alla fall tiden kommit för att checka ut en integralhjälm och en cykel som vägde typ som två "normala" cyklar och med toklång fjädringsväg. Upp och iväg på denna stridsvagn som kändes lite otymplig i början, men som när man vant sig lite var smidig och fartstabil, med mina mått mätt. Min bästa kompis för dagen En av de mesigare, fast fortfarande roliga, nedfarterna Ser bra ut från förarsätet Totalt blev det åtta åk, hann testa de flesta nedfarterna, förutom det mest extrema "världscuppspåret". Det räckte ganska väl, var ganska trött efteråt, speciellt händerna fick mycket

Igår hade vi en riktig kanondag, inget speciellt mer än lite träning, fint väder och skönt häng. Vi drog iväg till den pittoreska lilla byn Arrowtown, en gammal guldgrävarstad som nu gjort allt för att bevara lite vilda-västernkänsla längs gågatan, vilket de lyckats ganska bra med. Dagen inleddes med lite löpövning runt en sjö i närheten, snabbdistans för Maria och 10 ggr 2 min intervaller för mig. Inget pass som går till historien, men en fin runda och ok ben. Det hela avslutades med ett dopp i den ganska kalla sjön. Eftermiddagen spenderades med picknick i solen och ett par kaffestopp i Arrowtown,innan det bar hemåt för balkonghäng med tacos och bärs. En riktig svennedag som var riktigt lyckad! Några fina bilder blev det också.. Svettiga strumpor efter dagens pass Badbrygga with a view Världens sötaste unge på allra bästa humör efter att ha fått lite gräs till lunch

Ett inte ovanligt löparproblem som ibland drabbar mig är löparmage. Ett tillstånd när magen jobbar aningen snabbare än vad som är önskvärt. Det brukar finnas 2 varianter: 1. Allmän oballans som leder till minst ett bajsstopp per pass. Detta brukar man känna redan innan man sticker iväg, situationen räddas bäst med medhavt toapapper och löpning utanför tätbebyggt område. Variant 2 är mer lömsk, den dyker inte upp vilket pass som helst. Variant 2 kommer smygande under riktigt hårda pass, när ansträngningen närmar sig max. Plötsligt går det inte att pressa sig utan att känslan av att magen ska vända sig ut och in infinner sig. Typ köra tills man spyr, fast avlopp åt fel håll. En betydande skillnad mellan löparmagetyperna är att variant 2 kan man klara utan toastopp i bushen, oftast räcker sänkt fart för att lugna tillståndet. Mot variant 1 hjälper inga fartsänkningar i världen.. Tusingintervallpasset här om dagen var ett typexempel på löparmage variant 2. Första löppasset i Queenstown var

Har äntligen landat i Queenstown, adrenalinhuvudstaden nr 1, efter ett par långa bilåkardagar. Upplägget har varit ungefär såhär: vaknar strax efter 7, weetbix till frukost (typ veteflingor och mjölk, sjukt gott, borde starta importversamhet av denna förträffliga frukosträtt), byta blöja, packa ihop alla prylar och baxa in i vår buckliga Ford focus och se till att komma iväg innan utcheckning kl 10. Frida somnar i bilen, så det är bara att rulla på i tio mil längs ofta slingriga, men fina vägar. Sen blir det stopp vid första bästa strand/sjö/vulkan/vattenfall/vira-blåtira-pool för "scenic" promenad, barnmatning och intag av luch, vilket vanligen är mackor eller pastasallad. Sen rullar vi vidare för att via random kaffestopp nå målet för dagen. Lite förenklat kanske, men typ så ser resdagarna ut. På sätt och vis lite rutinartat mitt i resan ut i det okända och oplanerade. Ett skönt upplägg tycker jag! Glaciär på tillbakadragande - ett helt vanligt förmiddagspromenadsmål Ibland

Då var man 34 då.. Fast eftersom jag är på semester och är allmänt dagvill skulle jag nog hävda att den 12 mars måste ha hoppats över och att jag kör vidare på 33 ett tag till.  De avslutande dagarna i Hamner springs var riktigt fina. Det förmodat överreklamerade källbadandet var lite just så, men ok, det är ju inte helt fel att sjunka ner i en 40-gradig pol, om än omgärdad av feta pensionärer och Japanska turister med kameror i högsta hugg. Önskar dock att Frida var några år äldre på sånna här ställen, så att pappa får en legitim anledning att trängas med de andra kidsen i kön till vattenruchbanorna.. Någon 34-årskris verkar i alla fall inte ha drabbat mina ben, som de senaste dagarna känts riktigt bra. Sista dagen i Hamner blev det ett snabbdistanspass med mycket uppför och nerför, på jakt efter ett litet vattenfall. Efter envist jagande på väldigt fina stigar var det bara att sticka in huvet och kyla ner sig lite i detta höga, fast inte så vattenrika, vattenfall.   Jaga vattenfall D

Alkohol och idrott hör inte ihop. Eller? Fråga en läkare eller elitidrottare och det är tabu och fullkomligt politiskt inkorrekt att våga säga något annat. Själv minns jag en och annan elitskidåkare som på banketten efter avslutningsloppet i Bruksvallarna fick bäras tillbaka till rummen.. Men det var nog inte var helg, och jag tror nog att för de flesta elitidrottare finns inget att vinna på kompromisser kring vad som stoppas i kroppen när man ska prestera. Men för en vanlig dödlig? Jag är ganska frikostig för egen del, har aldrig bangat ett pass för att jag varit bakis, vilket å andra sidan sker sällan nu för tiden. Förståsigpåare och andra präktiga typer brukar mena att "det bryter ner kroppen" att träna bakis, att det är ohälsosamt. Att köra intervaller nära maxpuls är knappast hälsosamt det heller, men lik förbaskat gör man det också ibland. Vem vet, jag kanske har fel, men jag lever ändå i tron att jag mår bättre än de som ligger på soffan och dricker kola och käkar chip