Träning och alkohol

Alkohol och idrott hör inte ihop. Eller? Fråga en läkare eller elitidrottare och det är tabu och fullkomligt politiskt inkorrekt att våga säga något annat. Själv minns jag en och annan elitskidåkare som på banketten efter avslutningsloppet i Bruksvallarna fick bäras tillbaka till rummen.. Men det var nog inte var helg, och jag tror nog att för de flesta elitidrottare finns inget att vinna på kompromisser kring vad som stoppas i kroppen när man ska prestera. Men för en vanlig dödlig? Jag är ganska frikostig för egen del, har aldrig bangat ett pass för att jag varit bakis, vilket å andra sidan sker sällan nu för tiden. Förståsigpåare och andra präktiga typer brukar mena att "det bryter ner kroppen" att träna bakis, att det är ohälsosamt. Att köra intervaller nära maxpuls är knappast hälsosamt det heller, men lik förbaskat gör man det också ibland. Vem vet, jag kanske har fel, men jag lever ändå i tron att jag mår bättre än de som ligger på soffan och dricker kola och käkar chips hela dan bara för att de är bakis. Det är mycket kolhydrater i bärs, är det då inte lämpligt att använda upp dem dagen efter man överladdat?

Den med lite mer framförhållning väntar dock så klart inte tills dagen efter med träningen, utan kör ett så kallat AWWO - After Work Work Out. Detta upplägg körde jag och Maria bland Marlbouroghs vingårdar här om dagen. Själva Worket bestod inte i så mycket mer än att samla ihop familjen, transportera oss till startbyn för dagen och montera ihop den trixiga löparvagnen för sjuttioelfte gången. Sedan påbörjades After..

Till synes stadiga ben

Det blev tre fina stopp på vägen denna soliga dag, med både vinprovning och luch. Lite fina varor med hem i vagnen och nästan 2,5 timmes alkojogg fick vi också med oss hem. Fast så snurrigt blev det ändå inte, efter lite vila kändes det helt lugnt att köra hem till stugan. Nya Zeeland har för övrigt 0,8 promille som gräns för rattfylla.. Känns rätt högt, tror inte jag var nära den gränsen på långa vägar. 

Maria fixar lite smakprov av råvaran

Efter vinjoggen har vi förflyttat oss till spaorten Hamner Springs. Lite som Nya Zeelands svar på Islands Blå lagunen. Antagligen sjukt överreklamerat, men det får nog bli ett besök bland bubbelpolerna ändå. Den stora behållningen är ändå att vi är i bergen nu, med fina leder och stigar kors och tvärs. Efter flera dagar med tunga ben, träningsvärk, finjogg och andra ursäkter har jag nu trappat upp lite. Igår blev det ett fint pass med ett långt backdrag på ca 7-8 minuter där ben och motor svarade riktigt bra, kompletterat med lite korta intervaller genom fantastiska gran och tallskogar. Ser ut lite som hemma, fast bättre. Bra ben iaf och därför var dagens plan ett rejält bergspass upp på Mt Isobel, som ligger ca 1000 m högre än det denna gången eminenta boendet. Blev bilfärd upp längs en grusväg till startpunkten för att kunna köra bara trail idag. Trodde jag i alla fall.. Fin början blev det i alla fall och toppen nåddes efter 50 minuter.

Nöjd på toppen idag

Isobel behöver bättringsmåla skylten

Planen var att fortsätta förbi toppen ner till en grusväg på andra sidan berget för att sedan vända tillbaka samma väg. När jag står på toppen och beskådar utsikten börjar dock dimbankar driva in och när jag en bit ner kikar tillbaka mot toppen syns den inte längre i dimman. Tur att jag var snabb upp, men det fick bli en annan plan för hemvägen. 

In i dimman! Hanmer springs skymtar lång där nere 

Mer trailporr på väg ner för berget

Efter många kilometer på grusväg kom jag tillbaka till bilen, rätt nöjd ändå efter att ha fått avsluta passet med en bra uppförsrepa uppför grusvägen. Och väl hemma igen var det alkotajm igen, för om det är något som en svettpinne vet, så är det hur en kall öl smakar efter några varma timmar på berget. Godare finns inte!