Första snön – Mount Taranaki

Har nu spenderat fem nätter i New Plymouth, på västra Nordön. En rätt trevlig liten stad med fina parker att springa vilse i, festivaler med feta Amerikanska bilar och vackra vyer över det ståtliga Mount Taranaki, en halvslumrande vulkan som med sina dryga 2500 m dominerar ett i övrigt förhållandevis platt landskap. Den främsta målsättningen med dagarna här har så klart varit att få springa på berget, men surt nog har vädret inte varit på rätt humör, det har slagit om till lite, om inte pisskallt, så i alla fall småkyligt väder, blåst och regn (snö från 1300 m o uppåt..). Typ inte vad som lämpar sig optimalt för bergsbestigning.

En topp att sikta på
Så till att börja med har det blivit en del andra aktiviteter. Maria har hunnit springa en halvmara och presterat en skaplig tid på 1:28. Även Frida har presterat, första bajskorven, bra jobbat! Själv har jag hunnit med plågsamma stegintervaller på en blåsig strandpromenad och lite diverselöpning runt stans parker. Uppblandat med museibesök, skoshopping och kaffedrickning. Trevligt, men va fan, inget berg! Sista dagen bestämde vi oss att vi i alla fall måste upp till besökscentret och ge det en chans, kanske testa några av de lägre belägna stigarna som finns i området.
Fantastisk utsikt på vägen upp
Sagt och gjort, lätt stelfrusen begav jag mig uppåt. Blåsigt o kallt, men i alla fall sol! Det såg dock molnigt ut på toppen, så förhoppningen att ta sig ända upp till toppen var liten. Segade på första halvtimmen upp till nån slags raststuga på knappa 1500 m höjd. Hit gick det fint att springa, på grus och betongvägar, om än brant värre. Efter stugan blev det stökigare och benen var inget vidare, så det blev mest gång. Stannar till och drar på lite mer kläder, eller snarare alla kläder jag har, för nu är det snö på backen och klart blåsigare. Längre upp blev stigen mer likt ett grustag att ta sig uppför, två steg fram, ett steg glidet tillbaka. Segar på och kommer upp på en lite mer klippig bergsrygg, men börjar nu känna lite funderingar på att vända. Gissar att jag är uppe på typ 2100 m kanske när en rejäl dimbank drar ner, och minskar fria sikten till max 50 m. Tillsammans med vinden och snön blir beslutet att vända här, känner inte att det är värt att riskera livet mer än så denna dag. Hade då varit ute i 1:18 inkl påklädningsstopp, och hade säkert en 20 min kvar till toppen. Störande nog hade jag läst på dagen innan att rekordet till toppen var 68 minuter. Killen måste haft medvind..
Nya pjuck, med grymt fäste och bra känsla. Och som vanligt inser man att märkesgrejer är vansinnigt överprisade hemma i Sverige..
När det ser ut såhär är det dags att vända

Vägen ner gick smidigt, tog en liten detour och fick med lite schysta trails på vägen, även om benen nu var toksega sista biten. Blir nog till att ta några lugna dar nu och samla kraft innan det blir fler bergsetapper. Snart närmar vi oss sydön och det ska vist finnas ett o annat berg att bestiga där.
Lite trött idag?
Sköna stigar på vägen tillbaka!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken