Löparmage

Ett inte ovanligt löparproblem som ibland drabbar mig är löparmage. Ett tillstånd när magen jobbar aningen snabbare än vad som är önskvärt. Det brukar finnas 2 varianter: 1. Allmän oballans som leder till minst ett bajsstopp per pass. Detta brukar man känna redan innan man sticker iväg, situationen räddas bäst med medhavt toapapper och löpning utanför tätbebyggt område. Variant 2 är mer lömsk, den dyker inte upp vilket pass som helst. Variant 2 kommer smygande under riktigt hårda pass, när ansträngningen närmar sig max. Plötsligt går det inte att pressa sig utan att känslan av att magen ska vända sig ut och in infinner sig. Typ köra tills man spyr, fast avlopp åt fel håll. En betydande skillnad mellan löparmagetyperna är att variant 2 kan man klara utan toastopp i bushen, oftast räcker sänkt fart för att lugna tillståndet. Mot variant 1 hjälper inga fartsänkningar i världen..

Tusingintervallpasset här om dagen var ett typexempel på löparmage variant 2. Första löppasset i Queenstown var det dags för en version 1.. Efter bara 10 minuter av långpasset insåg jag att detta var på väg åt fel håll och efter 20 minuter var jag ytterst glad över att ha lämnat bebyggt område.

Det blev i alla fall ett riktigt fint långpass, totalt ca 30 km med en rejäl stigning upp till toppen för dagen på 1750 m höjd. Ganska stökig terräng, lite matt av löparmagen och drickabrist på slutet gjorde att det blev ett 4-timmarspass som tog rejält på krafterna. Hade lite flyt och hittade ett bra björnbärsbuskage som räddade orken de sista kilometrarna, i den mentala dimman av längtan till vatten, ett glas mjölk och en bärs..
På topp! Men långt hem..

Vad är då kuren mot löparmage? Jag har två knep, -rätt andning och rätt kost. Rätt kost är mer av en förberedande strategi. Här tror jag mycket på att inte äta för mycket fibrer, fullkorn och annat "nyttigt" som ofta har effekten att de sätter fart på magen. Det kanske är bra för en sofpotatis som sitter hemma och käkar krämbullar i vanliga fall, men för den som tränar mycket brukar det bli bra fart på magen ändå. Min favorit sedan jag träffade Maria är surdegsbröd. Marias besatta intresse för att baka bröd kombinerat med mitt intresse för att käka mackor är en perfekt kombination. Vanligt vitt surdegsbröd är det godaste och jag tycker mig känna att min mage blivit betydligt lugnare sedan detta blivit i princip det enda bröd jag äter hemma. Surdegsprocessen ska ju enligt ryktet bryta ner en del av gluteninnehållet (typ, om jag minns rätt..), vilket gör det lättare för kroppen att ta upp. Detta tror jag är nyckeln i det hela.

Rätt andning är en strategi jag försöker tillgripa under träning. Här är min ide att andas med magen, djupa andetag, och stimulera att få magen lugn och att arbeta normalt, trots att man är ansträngd. Om jag inte tänker på det är det lättare att bli spänd och då låser sig magen till och från. Ser jag bara till att fokusera på andningen känns det lugnande, något som säkert påverkar prestationen positivt på flera sätt än insparad tid på minskat antal toastopp.

Nu har det varit en lite lugnare dag efter tömningen på berget. Kaffehäng på stan och softande som uppladdning för lite intervaller och inte minst, en halvdags downhillcykling på onsdag. Längtar!
Cafehäng med genierna. Frida (genibarn eller jävligt tursam?) lyckades få isär det lilla knåpet, varpå mamma fipplade ihop det igen. Själv satt jag en bra stund utan att fatta hur det hela skulle gå till..

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken