En sockerknarkares bekännelser

Hej, jag heter Tomas och är nykter missbrukare. Nu snackar vi inte folköl, vodkashots eller rökheroin; nu snackar vi socker. När jag var liten, typ 11-12 år nånting hade jag ett godisfritt år, något som sponsrades av mina föräldrar och som jag höll stenhårt på. Efter det har det varit ett visst förfall och från och till har jag varit en riktig sockerjunkie, förstås med undantag för nyktrare perioder, men ändå. Stora högtider, jul och påsk, semestrar, ja, då åker jag obönhörligen dit. Mitt problem är att jag aldrig blir nöjd. Om jag köpt 4 hekto lösviktsgodis, ja, då kommer jag käka tills det är slut, även om de sista 10 bitarna måste tvingas ner. Att spara halva påsen till dagen efter? Har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Om det serveras 7 sorters kakor så kommer jag äta 7 sorters kakor, - och antagligen två av varje sort plus tårta. Om det är bull- eller tårtfika på jobbet kommer jag ta en, två, tre bitar, och ändå inte vara nöjd. Har jag käkat en god middag, och är proppmätt, och det kommer fram en skål marängschvisch kommer jag fylla upp tills jag mår illa. Lite ohälsosamt och destruktivt? Japp. Kanske inte extremt allvarlig på det stora hela, men en lite lindrig variant av ätstörning är det säkert. Jag mår ju inte jättedåligt, men samtidigt inte riktigt bra heller. När man tränar så pass mycket som jag gör har ett missbruk av denna sort begränsad påverkan på kroppsformen, det mesta går åt. Men det bidrar föga till en stabil blodsockernivå, "bra" bränsle för träning och arbete, och bra känsla i kroppen. För man känner ju att det inte är bra. På gränsen till magknip, sockerhög och en stund senare sockerlåg. Och det värsta av allt, det sjuka sötsuget som dagen efter ett sockerkalas kan få en att maniskt trava iväg till närmsta kiosk. Och så kan det fortsätta dag efter dag, tills viljan är tillräckligt stor för att låta bli några dagar, och då brukar suget försvinna. 

Förra sommaren körde jag Trans Alp, 7 dagar stenhård cykling med 20000 höjdmeters stigning över Alperna. Det var i princip fri tillgång på kakor i varenda depå och på kvällarna frossades det i sega råttor och Italiensk glass. Resultatet - jag var tyngre när jag kom hem än när jag åkte! Det borde nästan vara omöjligt. Några dar efter hemkomst var vi uppe i Gävle och firade systerdotter Tindras dop (vilket jag var stark motståndare till) och det var givetvis tillhörande godisfrossa. Men då fick jag nog, och sedan ett år tillbaka är jag nykter. Inte ett hörn på en chokladkaka, inte minsta bulle, inte minsta efterrätt med tillsatt socker, inte en droppe läsk. Inte en tillstymmelse till raffinerat socker mer! Och jag har varit stenhård, nekat allt och alla, från middagsbjudningar och fredagsfika på jobbet till lockvaror i kön på ICA. Och jag mår finfint! Det sköna är att när man väl lagt ner sockerätandet så försvinner suget och sen är det bara att försöka hålla disciplinen, vilket då blir enklare och enklare ju längre tid det går. Det jobbigaste är väl kanske att nobba en middagsvärd som lagt ned sin själ i en riktigt sockerdrypande efterrätt. Folk verkar ofta tycka att detta är ett mycket märkligt ställningstagande. "Du som tränar kan behöva en bulle", "är det nån slags diet?", ”ska inte du ha någon tårta??”, o.s.v. Detta evinnerliga jävla trugande, som om det är något fel på att käka banan och dricka svart kaffe istället för tre sockerbitar i koppen och en bit princesstårta. Och helt felaktigt tror många att det handlar om nån prestationsgrej kopplat till träning, att man ska gå ner i vikt (ok, det gjorde till viss del i början, men nu finns inget sådant mål), vilket det till största del inte är, det handlar om balans i kroppen som även icke-motionärer skulle må bra av. 

Men undantag då, finns det inga sådana? Givetvis. Men de är ganska få och välmotiverade. Till att börja med – energikakor och gels. Eftersom mitt kolhydratförråd ekar tomt efter två timmars högintensivt tävlande behöver jag fylla på, och eftersom det är osmidigt att släpa på en matlåda med pasta när man ska springa maratonlopp får det bli socker i mer koncentrerad form. Dock är det ju sällan jag kör så långa tävlingar, så det går inte åt så många gels här hemma direkt. En annan last är pannkakor, något som av många ses som en efterrätt. Det är dock i princip inget socker i denna rätt, förutom tillhörande sylt – och det brukar jag kosta på mig. Sen har det blivit någon enstaka gin och tonic, som ju faktiskt är läsk, men det tillhör ovanligheterna. Men borde man inte bli väldigt smal då, när kroppen sedan tidigare var van med en massa extra sockerkalorier? Nej, eftersom jag är jävligt bra på att äta andra saker. Mat t.ex. En annan kompensation jag kör hårt på är nötter, som blivit min ersättning för smågodis. Minst lika gott, men utan den osköna känslan i kroppen. Nötter är för övrigt bland det bästa man kan äta för att hålla en jämn blodsockernivå. Sen backar jag ju aldrig för fet mat. Alltid vispgrädde, fetast möjliga mjölk och yoghurt. Aldrig lightprodukter, nyckelhål och annan skit. Gärna pizza, gärna hamburgare. Så någon bantningskur kan man inte kalla det, då krävs fasta eller nån annan slags disciplin för att minska kaloriintaget. Men likväl mår jag betydligt bättre, jag är allmänt bättre i magen och jag tror mina tänder också kommer att tacka mig. Ett år nykter och jag har inga avsikter att bryta sviten. Kommer jag få återfall? Säkert nån gång, men just nu är motivationen lika god som för ett år sedan att fortsätta på samma spår!

Min last - med extra grädde!