Salzkammergut trophy - det jävligaste av det jävligast tänkbara

Det är över, jag är imål, jag klarade det! Men fy jävlar i helvetet vilken tävling, nog trodde jag det skulle bli jobbigt men det här gick ju inte ens att föreställs sig. Kvart över 4 igår morse rullade vi ner från hotellet, kolmörkt och regnet hängande i luften. Verkade väldigt lugnt i byn, var är alla? Lämnade in väskan och rullade iväg till startfållan. Plötsligt var det uppenbart vart alla hade gömt sig.. Hamnade alltså en bra bit bak i starten, men med en startbacke som tog närmare timmen att ta sig upp för gick det ändå att köra på i eget tempo och hitta lite mer rätt i fältet. Första backen gick bra, andra också, kände att jag kommit in bra i loppet. Sen väntade en rejält utmanande utförslöpa tillbaka ner till byn med sten och bröt i överflöd. Eftersom klockan inte slagit 7 än var det lite dunkelt i skogen och jag såg definitivt inte stenen som jag drar rakt i bakhjulet med världens genomslag som resultat. Givetvis punka och trots hårt gnetande med pumpen gick det inte att få upp trycket för att om möjligt få tubelessguckan att täta. Bara att dra fram en slang och börja meka av bakhjulet. Kände mig inte stressad, utan snarare att luften gick ur mig lite också. Är det redan sluttävlat för idag? Får i alla fall till hjulet, allt medan jag tappar drygt 50 pers förbi mig från min ca 60:e plats. Tokiga tyskar och italienare öser förbi, varav en handfull kraschar där bland stenarna. Bestämmer mig för att ta det lite mer piano utför resten av loppet.
Snart dags för start!
Däcket håller i alla fall och jag kör vidare, men känslan är inte lika bra längre, även om det fortfarande är ganska lugnt. Håller jämnt med de runt omkring och tuggar på, allt medan regnskurarna tilltar i intensitet. Om utförslöporna var jävliga innan blev det ju inte bättre när stenjävlarna blev blöta o hala och man bitvis badade i lera. Men det klart, det var ju inte så jäkla varmt i alla fall. Efter 4 timmar - 7 mil gjorda och två tredjedelar kvar. Psykologiskt tungt. Hittar en skål bananchips vid en av de många matkontrollerna (verkligen superservice - har ätit en årskonsumtionen av ölkorv under loppet) och tankarna far osökt till livscoach Peter Nilsson. Yippie kaye motherfucker - ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ner! Några timmar senare trillar min polett ner - det här är ju fan helt vansinnigt!
Japp, jag kom imål.
Efter regn kommer sol och lagom tills jag når dagens jävligaste stigning blir det plötslig tokvarmt. Med 15 mil och nio timmar i benen, då börjar en snorbrant backe på drygt 600 hm. Första delen var en serpentinstig där det precis gick att bända sig upp på lättaste växeln. Stigen övergick i grus och sedan asfalt, med den brutalaste lutning man kan tänka sig. Asfalt i all ära, men det gick fan inte att cykla upp, ingen cyklade upp. Det var hakan på styret och kämpande för att få fast skorna i backen utan att halka ner. Väl uppe fick man tillbaka ett par hundra höjdmeter i en av otaliga snabba och rullgrusade grusvägar innan det bar upp ytterligare 700 hm till till banans högsta punkt, ca 1500 möh. Satan så slut jag var, ont nästan överalt - armar, händer, nacke, fötter, benen såklart och baken ska vi inte tala om. Tappade sen lite placeringar, orkade inte hänga på varken nerför eller uppför och lyckades bara ta nån enstaka rygg att hänga när det var lättåkt. Jag insåg att den här tävlingen var inte för duvungar - avsaknaden av ludna ben, vätskeryggsäckar och sadelväskor var total bland de jag cyklade jämnsides med. Och då blev jag "bara" 112:a. När det var en mil kvar var allt det värsta avklarat och jag lyckades repa lite kraft för att hålla tempo in sista biten. Lyckades faktiskt ta ett par placeringar och dessutom med en perfekt avvägd spurt vika ut sista 100 metrarna och ta en gubbe till. 13 timmar och 24 timmars slit var över! Eller ja, efter massage, pizza och öl skulle jag ju hem till hotellet också, som ligger 200 hm högre än byn. Det gick bra det också.
Såhär dagen efter är man ändå rätt ok, till skillnad från löptävlingar blir man ju inte så paj att man inte kan gå. Men cykelsugen - nja. Tror inte jag nånsin vill köra den här tävlingen igen - eller jo, om jag får nöta 6-8 timmarspass i bergig terräng hela försäsongen. Och det lär ju dröja innan det händer...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken