Tävlingsbaksmälla

Som vanligt när en stor tävlingsutmaning är avklarad kommer det där post-race-syndromet. Man förstår ju gamla elitidrottare som efter att karriären avslutats blir deprimerade psykfall. Nu är det inte riktigt så illa för egen del, men lite tomt blir det ju. Vad ska jag göra nu? Kroppen återhämtade sig i alla fall rätt snabbt efter Salzkammergut, inga skavanker nånstans. Bara att träna på då, egentligen.. Men efter ett par rundor med endera lillkotten i vagnen på släp de senaste dagarna känns ju motivationen för hårdkörning en bit bort. Intervaller, jag? Näääe. Kanske bra då att det känns som att en förkylning är lite på gång, för om det är nånting man blir jävligt träningspeppad av så är det att vara sjuk och inte kunna träna alls. Det har aldrig slagit fel. Men oavsett om det blir sjukstuga eller inte kanske det är dags att börja fundera på nästa lite större utmaning - premiärupplagan av Ragunda 100 miles. Minns att jag tänkte i lördags efter 16 mil att det hade varit ganska skönt att kliva av då. Så det blir säkert lätt uppe i Hammarstrand, bara 3000 hm att ta också, det går på en förmiddag. Eller så är det sjukt mycket stökig stig, hällregn och plus 8 - och en ny kandidat till tidernas tokjobbigaste lopp. Den som cyklar vidare får veta..
 Mot nya mål..
Även Frida gillar att mecka! Tyvärr slutade det med att mamma fick en avbruten ventil. Avd. Lär av sina misstag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken