Trans-Alp etapp 4

St. Vigil  - Alleghe, 74 km och 2614 höjdmeter.

Cykel är mycket mer lagsport än man kan tro. Nu snackar vi inte om att filma till en straff så att laget kan vinna eller ett gäng fjollor som lägger sig i gräset och gråter för minsta knuff. I cykel handlar det om sann lidelse för laget. Kolla något stort etapplopp på landsväg, 8 hjälpryttare som sliter livet ur sig för att bereda väg för lagledaren eller den i laget som är bäst att spurta. Själva är de chanslösa i tävlingen, men tvekar inte för uppoffringen. Det är riktig laganda tycker jag. Och i lite mindre skala uppvisade Nvsk samma sorts laganda idag.

Etappen startade idag redan kl 8 för att frigöra parkeringsplatser vid starten ( hmf!), så det blev uppstigning kl 5. Efter att ha huttrat rejält i startfållan (8 grader i morse..) bar det iväg upp mot dagens första av två backjävlar. Magnus knä hade knådats väl med percutane och tejpats, men vi misstänkte att det ändå skulle göra rätt ont. Vi bestämde därför innan start att vi kör så länge det funkar, sen får Magnus hänga i backfickan på min tröja för att få draghjälp och minska belastningen. Om möjligt ska laget imål! Efter någon kilometer upp längs asfaltvägen börjar det ta emot i Magnus knä och vi slår direkt in på den tänkta taktiken. Härefter får jag visa prov på både fysisk kapacitet, tjurskalle och lagmoral.

Första backen går snart över i en grusväg med någorlunda bra underlag, brant, men inte för brant. Vi tuggar på uppför och har hittat en plats i ledet där jag lagom orkar följa ryggarna utan att gå på rött. Sista biten till krönet får vi gå pga av underlaget, men det gör de flesta andra också. Känner mig stark och nu väntar första utförslöpan. Magnus har morskat till sig rejält i utförskörningarna och vi är bland de snabbaste i fältet. Jag har själv ett hetsigt utförstempo och dåligt omdöme, men nu är det precis lagom att  Magnus ligger först, jag har jämt göra att hänga med.

Väl nere för den mest tekniska biten rullar vi på lätta grusvägar ner till den mysiga lilla alpinorten Cortina. Här blev det lunchstopp senast det begav sig, på väg till Marcialonga 2012. Idag blir det inget stopp. Vägen börjar genast stiga igen och backe två påbörjas. En backjävel med stort B. 

Efter en relativt flack första del brantar det till ordentligt, fortfarande på asfalt, men verkligen snorbrant och i stekande sol. Plus 8 kändes lockande igen. Vägrar dock vika ner mig, svetten rinner och vevlagret knakar. Försöker hålla tankarna på "rule number 5" (harden the fuck upp) och att jag i alla fall inte har ont i knät..

Äntligen tar asfaltvägen slut, men toppen är inte nådd. Vi ska upp till 2417 m, vilket är hela loppets högsta punkt. Sista biten är stenig med mycket löst grus. Här funkar inte vår taktik hundra då spårvalen blir svåra, så det blir en del knatande. Magnus är sliten och bitvis försöker jag knuffa båda våra cyklar uppför. Jag inser dock snart att nu är den höga höjden är starkt påverkande och jag känner snabbt att där gick gränsen. Lugnar mig lite och strax är vi uppe! Nu väntar drygt 15 km downhill på singletrack som är helt makalöst bra. Vi ligger på som tidigare och tar även några placeringar. 

Mot slutet av etappen taggar Magnus till, lite adrenalinpeppad och preppad med värktabletter antagligen, och håller bra fart även den sista lilla uppförsbacken. Sista utförsbacken öser vi på igen men nu är oflytet framme. Pang! Punka på mitt bakhjul. Suck. Den här gången är det jag som rabblar svordomar över allts jävlighet medans vi får i en ny slang. Går ändå skapligt fort att byta och strax rullar vi vidare för att bekymmersfritt nå dagens etappmål.

Blev en ganska hård dag det här, även om jag inte låg över gränsen mer än i sista långa backen var pulsen rätt hög hela vägen. Den mentala tillfredsställelsen är på topp, känslan av att jobba för laget är riktigt skön. vi halkade även framåt lite i resultatlistan, vilket känns skönt. Blir spännande att se vad kroppen tycker om detta imorn. Det känns bra nu, men vem vet.