Trans Alp - Etapp 6

San Martino di Castrozza - Crespano del Grapoa, knappt 10,5 mil, 2781 höjdmeter. Härtill nästan 4000 höjdmeter nerför, nya bromsbelägg idag, tack o lov.. Ibland gör man allt rätt, men det blir fel. Efter gårdagens "genomklappning" ( nåja) på slutet gjorde vi inför dagens etapp upp en mer detaljerad raceplan för hur vi skulle lägga upp loppet. I starten skulle vi ta det lugnt och inte rusa på i den inledande lättåkta delen, sen tugga på lagom uppför första stigningen, hitta ryggar i loppets lättåkta mittdel och sedan försöka undvika att bli kränkta i sista stigningen.

Planen funkade perfekt! Vi låg skapligt i starten, släppte förbi en del och körde sedan kontrollerat uppför. Puttade Magnus över en del krön och vissa bitar för att spara lite på hans krut, men inte så mycket som de senaste dagarna. I mittendelen av etappen fanns en lång (lång = drygt 2 mil..)  utförslöpa på asfalt, där vi kom precis perfekt med en stor klunga där vi kunde gömma oss för vinden. Åkte genom en del längre tunnlar den här sträckan, kul för en bergbyggare! Väl inne i andra stigningen var vi nere på ca 300 möh, så nu var det rejält varmt. Gick ändå bra uppför, med svetten rinnande, och lyckades faktiskt ta några placeringar. Det var långt mellan vätskekontrollerna idag och sista 45 min av backen gick på torr tank. Funkade ändå ok och när vi väl fyllt på vid sista kontrollen var Magnus peppad på att öka farten och jag fick bitvis bita i bra för att haka på. Väl uppe på sista lilla krönet hade vi tagit ytterligare några placeringar och såg fram emot dryga milen downhill. Här brast tyvärr vår raceplan. En liten bit ner i backen, som var en stenig och svårcyklad grusväg, hörs det omisskännliga pysande ljudet av en bakhjulspunka, denna gång Magnus (o)tur. Efter tillhörande test av värdelös punkaspray, svordomsramsor och kedjetrassel var vi på väg neråt igen. En kilometer ner kraschar Magnus. Tror först han har skadat sig, men det var nog mer chocken som orsakade skriket. Tar oss en bit till för att krascha en andra gång. Även denna vurpa utan skador, men nu inser vi att vi måste samla oss och köra ner lite lugnare. Blodsockernivån är nog inte riktigt på topp, och det kändes rätt skönt att inte pressa så hårt sista biten.

Väl framme på målrakan har Magnus supporterteam anlänt och välkomnar oss med hejarramsor. Mycket välkommet! Vad som också var mycket välkommet var det lilla öltältet som någon klok Italienare slagit upp precis efter målgången.     En Itailensk summer ale. Kan nog ha varit den godaste bärs jag druckit i hela mitt liv!

Tur i oturen, när vi sitter på en restaurang efter loppet och tar igen oss kommer en kille förbi och pekar på Magnus bakdäck. Det visar sig att det sitter en spik rakt igenom däcket! Vi lyckades alltså sätta i en ny slang, utan att se spiken (och i ärlighetens namn kollade vi ju inte om något satt kvar när vi lagade), pumpa däcket och sedan köra en mil downhill utan att det går hål på slangen. Vad är sannolikheten för det?