Att ta trappan åt rätt håll

Efter mitt första maraton, i Aten 2008 (tror jag det var..), hade jag sådan vansinnig träningsvärk i benen dagen efter loppet att jag fick gå baklänges nerför eventuella trappor. Efterdyningarna av ett för hårt utgångstempo, grekisk värme och brutala kramphugg sista milen lämnade ingen pardon. Med den erfarenheten i ryggsäcken är jag alltid lite orolig för återhämtningen efter längre lopp. Härtill har ju även ett par av mina Stockholmsmaror resulterat i skadeperioder på ett antal veckor. Men efter Vansbro i torsdags har inga otrevliga efterslängar erhållits. Kanske för att långa terränglopp är lite skonsammare mot kroppen. Kanske för att jag har mer löpvana i benen än någonsin tidigare. Oavsett vad var det inga problem med en promenad i fredags, fri från trappor i.o.f.s., men ändå. I lördags kunde jag lika gärna sprungit en sväng, benen kändes nära på som vanligt, men jag valde i stället att försöka vara klok och rutinerad, och tog ett lugnt långpass på hojen i Hellasskogarna i stället. Ett bra val, mest för att det var så jäkla fint i skogen.
Hellas svarta klippor
Igår var definitivt alla träningsvärkkänningar väck och jag drog iväg på en känna-efter-löprunda. Helt ok, inte världens bästa pass, men långt mycket bättre än många andra rundor under året. Och helt fri från skavanker. Inte ens ett litet skavsår som irriterade. Fantastiskt! Knappt jag tror att det är sant. Några vilodagar hade jag räknat med, men det verkar inte behövas, så nu är planen att köra på fram tills typ måndag nästa vecka och sedan ladda för vertikal km och skyrace i Dolomiterna. Jag hade ju till och med tagit hem rullskidorna från Mora, måste ju ha lite alternativträningsalternativ att ta till. Blev lite sugen efter Stockholm challenge, men nu får det kanske vara någon dag till. Lite peppad blir man ju, och i det här vädret.. Perfekt för rullskidåkning! 
Får nog ligga kvar på hyllan lite till
Fast det är en bräcklig plan till Dolomiterna.. Idag var jag och Frida till Högdalen och körde några svettiga repor i soptippsbackarna. Kändes bra för mig, men när vi kom hem var Fridas aptit inte på topp och även humöret var lite vacklande under resten av eftermiddan. 
Släpa barnvagnar uppför soptippar - ett svettigt förvärv
Inte utan anledning skulle det visa sig. I kväll kom hon inte till ro och när jag låg nere i sängen med henne i förhoppning att hon ska somna drog hon av ett par stadiga kaskadspyor. På väg upp i trappen drar hon av en till som jag snitsigt fångar i handen innan Maria tar över den stackars krabaten in i duschen. Senast hon var magsjuk klarade jag mig inte, får se hur det går den här gången. Det är i alla fall ganska många dagar till Dolomiterna, så det finns tid för eventuella sjukdomsdagar, men det är ju inget man ser fram emot..
Handspriten kompletteras med sprit för invärtes bruk. Hoppas det dödar nån bakterie i alla fall..

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Semester!

Ett sista formtest för i år

Isfläcken