Skyrace trots allt!

- juli 20, 2014

Tänk att det blev start ändå! Det kändes osannolikt igår, men jag gjorde allt som gick för att få ordning på högerknät. Lite promenad och (gud förbjude..) lite motionscykel och crosstrainer på gymet för att få igång cirkulationen. Därpå brutalstretching av lårmusklerna och sedan på med några omgångar percutane och in i den turkiska ångbastun. Det kändes som att knät skulle självantända.. Slutligen en karta inflamationhämmande värktabletter, en pizza och en halvliter husets röda. Katchiing! Det funkade! Var uppe tidigt i morse, inte helt smärtfri, men nu kunde jag aktivera hela lårmuskeln utan att få känslan av att benet håller på att ge vika när det belastas. På med lite mer percutane, en snabb frukost och iväg till start!

Typ startklar

Starten gick 8:30 Italiensk tid, dvs några minuter senare. Eftersom jag inte ville belasta knät i onödan sket jag i uppvärmningen och tog det lite piano i början för att komma igång utan att vägga första kilometern. Verkade funka bra och jag tuggade på uppför en slalombacke med inte allt för blodig lutning upp till Passo pordoi. Planen var att försöka springa så länge som möjligt och trippa på med korta steg, och sen även när det krävdes gång försöka hålla ner steglängden för att skona knäeländet. Upp till Passo pordoi tog det ca 45 min (750 hm ca) och dit fixade jag att springa. Därefter började det branta på rejält och underlaget blev mer sten och lösgrus. Bara att gå med andra ord.

Startade i byn och tog sen sikte på den lilla ravinen som syns mitt i det högsta massivet. På bilden skyms dock banans högsta punkt som låg 2-300 m högre ytterligare.

Kände mig stark i det här partiet, knät var lugnt och jag tog lite placeringar. Man kom snart upp mot ett lite flackare parti där man sprang genom en tunnel i is/snö för att sedan snöpulsa en kilometer innan stigningen till banans högsta punkt inleddes. Nu var underlaget antingen klippor/stora stenar eller snö. Sista biten upp till toppen var typ mer klättring än gång/löpning, men det fanns tacksamt nog vajrar att klamra sig fast vid. 3150 möh, lite blåsigt, ganska kallt, men inte så höghöjdspåverkad. Hit tog det ca 1:43 och det kändes som att vara på Italiens tak, hann slå en blick på utsikten som var helt fantastisk. Nu var det nerför som gällde, med undantag för några mindre uppförsknäppor. Försökte ta det lite lugnt i början för att känna att knät funkade även utför, vilket verkade lugnt. Men jäklar, här gick det inte att ta det lugnt om man ville hänga med. Jag anser mig själv vara rätt bra utför, men här fick man ligga i med livet som insats för att hänga med. Underlaget var ungefär som uppför, med klippor, stora lösa stenar, grus och en del snöfält. Och bitvis djävulskt brant så klart. Riktigt eländigt underlag mao. och tappad koncentration för ett ögonblick skulle potentiellt få rätt ödestigra konsekvenser. Det sjuka var ändå att varenda jävel gasade på som besatta, ingen som tog det lugnt här inte. Jag hakade på så gott det gick och klarade mig både utan vurpor och utan att tappa placeringar. Fick se en tjej framför mig gå i backen och en annan stuka foten ordentligt, dock inte värre än att de kunde fortsätta.. Närmare slutet av loppet var det lättare underlag med grusvägar och asfalt, men fortsatt utför så klart. Skosulorna började korva ihop sig av framåttrycket och stortånaglarna värkte. Men imål kom jag, 2:44-nånting och ca 120:e plats av nästan 700 deltagare. Helt i linje med mina förhoppningar och som det verkar utan att ha sabbat knät ytterligare! En riktigt härlig dag, bara att dra några pilsner, kolla utsikten och ladda för hemresan!