Tomas Karlberg - På rull och glid

Fantastiskt fina cykelturer i fantastisk miljö, glada barn som leker med varandra, glatt bad dagarna lång. Eller dygnslånga tjatsessioner efter glass, punka och sönderskurna däck, ouppfostrade barn som är ivägen, river och kladdar på allt och febersjukor. Den här resan har bjudit på lite av en blandning kan man lugnt säga. Man får väll fokusera på det positiva, som när vi åkte på sponsrad bussutflykt som var sååå billig med en prislapp på bara 10 euro per vuxen. Att vi sen blev pålurade nya sängar och sängkläder i merinoull för 35 tusen var kanske inte helt enligt plan. Själva utflykten i övrigt var ”sådär”.. Men vi behöver ju nya sängar, så det är ju en ren vinst att slippa springa i affärer hemma för att försöka bestämma sig i en så pass dyrköpt historia. Win! Punkaaaaa..  Och att fira jul i sanddrivor istället för snödrivor var ju helt ok ändå. Även om Spanjorerna firar 25:e istället för 24:e. Tomten kom ändå till slut - men det var ingen som vågade hälsa på honom ändå så det blev u

Äntligen på plats på Gran Canaria! En hel månads semester med familjen, sitter sannerligen inte fel efter en ganska intensiv jobbhöst. Lite träning ska det nog kunna bli också. Fick med en cykel ner, fick bli Marias Rocky. Det blir aningen obekvämt med en storlek small med kort styrstam, knäna hamnar som i styret. Och sadelstolpen är upphissad på absolut max. Men det funkar att cykla och en del fina rundor ser det ut att kunna bli. Har redan cyklat två vändor och det känns som att det oundvikliga temat blir uppförsbackar från start och sten. Massor med sten. I alla tänkbara former, storlekar och vasshet. Bara att be till punkagudarna att man överlever en hel månad med det här underlaget. Men mycket fin cykling verkar det finnas och nog ska det här kunna bli en ganska bra avslutning på 2018! Coola växter. Coola vyer.

Där här med dieter.. Rätt intressant på nått sätt att se hur kroppen funkar. Bryta vanor, byta vanor, kanske lära sig nått. Oftast blir det lite väl jobbigt kan jag tycka, därav lite kass kontinuitet när man får en idé i skallen. Sen verkar det vara någon slags naturlag att lägga på nått kg under vintern som sen försvinner under sommaren. Så ock i höst, efter en frosserihelg i Moskva stod vågen plötsligt nära 77 kg igen. Då fick jag ett ryck att ja, kanske skulle man testa nått litet upplägg nu då. Körde igång med en 24 timmars fasta och tänkte lite att vi får se. Har ju testat det några gånger förut och tyckt det funkat helt ok. Nu blev det en fastedag till den veckan, dvs 5:2. Och sen har det rullat på, och nu ikväll är det sista fastedagen för 8:e veckan i rad. Lite imponerad att jag lyckats med det måste jag säga. Så vad händer nu då? Ja, en månads all-inclusive på Gran-Canaria... Inget 5:2, men kanske läge att testa nått nytt nu då när disciplinen verkar vara på topp. Tänkte typ G

På listan över fåniga målsättningar i livet kommer den här antagligen ganska högt upp. Men nån gång i höstas insåg jag att hmmm, om jag inte blir skadad eller sjuk under hösten så kommer jag att ha trampat över 100 000 höjdmeter i stigning det här året. Jag är sällan siffernörd, men det här verkade ju rimligt att sikta på. Nu är det ju inte så att jag jagat extra i några backar de senaste månaderna, men Sundsvallsterrängen gör sitt till. Och så den där veckan i Alperna i somras förståss, där klarades 20 % av årets stigningar på bara 7 dar.. Så nu sitter jag här med en riktig skrytbild från Stravakontot. Skryt? Målsättning check! 100 000 höjdmeter. Det blir typ som 11 rejäla backintervaller. Från havet upp på Everest.. Eller 47 gånger upp på Kebb. Eller 1176 gånger uppför Hammarbybacken. Försökte räkna ut hur mycket energi det gått åt för detta påhitt och fick det till knappt 4 kg ren snickers. Låter lite? Fast det klart, det går ju åt en del snickers för att bara leva utan att trampa h

Efter en rätt cykeltrevlig vecka med för en gångs skull lagom kalla och torra vintervägar blev det en helg nere i Sollentuna hos min gamla Transalppartner Magnus. Hade inte ens med nån cykel, så det blev en härligt lugn helg, endast en joggingrunda på 10 km med brutalt magknip. Ingen träningnjutning alls således, men det känns som att jag fick bygga lite sug efter träning och inkassera lite familjekarma. Fick även en påminnelse om varför jag är så otroligt glad över att inte bo i Stockholm. Helgens enda plan var att åka till Vinsta och gå på öppet hus på Förbifart Stockholm. Lite kul att visa barnen vad man typ jobbar med och så. Satt i bilkö först för att komma dit.. Sen kommer en massiv kö på typ 2-300 m och en tänkt Coop-forumparkering i fullständigt kaos med bilar, kundvagnar och vilsna barnfamiljer. Vi vände och åkte tillbaka. Fy fan, helt stört, har inte folk nått bättre för sig? Det blev en stund i lekparken och upptäcksfärd i ett lokalt stenröse. Vi fullbordade dagen och hittad

Två helger hemma med barnen och en jobbvecka i Stockholm, körigt värre! Har ändå lyckats träna litegrann, men nu börjar man va lite fartsugen ändå. Igår blev det trainer framför Pippi på de sju haven, perfekt lördagsunderhållning! Och perfekt att få en lugn stund när barnen bänkar sig i soffan. Var dock inte sugen på att bara slömata i en timme, så det blev nån slags spontantröskelpass med lite varierande intensitet. Är ju rätt bra på det där, att vara helt planlös fram till uppvärmningen och hitta på passet eftersom. Blev bra nog jobbigt i alla fall, kändes rätt segt på dagens ruskrunda ute i vätan.  Lite upp, lite ner.. För nu är ju definitivt en av ickefavoritförhållandena för cykling ute. Uppehåll och ganska fint väder, men ändå blött underlag, speciellt vältrafikerade grusvägar, och så det här förbannade vägsaltet som gör var vägren till en leråker. Bättre då om det blir riktigt kallt snart. Men tills dess - då är det bra att man kan springa! Har varit lite dåligt med löpning sist

Prick en månads blogguppehåll! Tror att jag behövde ett litet break, både från blogg och prestationer, har väl egentligen inte känt mig sliten och omotiverad, utan mer att det bara känts som ett bra läge att ligga lite lågt. Livet har ju ändå inte varit på sparlåga direkt, har bl.a. hunnit med årets grabbresa, denna gången till Moskva! Sjukt häftig stad och med det grymt trevliga umgänget kan jag konstatera att årsförbrukningen av dekadent leverne är uppnått med råge. Även på cykelfronten har det hänt en del. Nörd som man är har jag ju till och med hunnit vaxa flera av cyklarna i stallet. Har dock inte vaxat bilen... Prioriteringar! Har även tagit nått slags beslut om nästa års cykelval, som det ser ut nu kommer jag rulla vidare på min Rockymountain Vertex. Gillar den fortfarande och tror den har många mer mil att ge, kanske blir lite små uppgraderingar också. Var egentligen sugen på heldämpad, men det får vänta lite. Vill satsa stålarna på en schyst hoj till Maria och två nya cyklar b

Såhär veckan efter höstrusket skulle man ju kunna slå sig lite till ro och ta en lugn vecka. Men icke! Höstvädret har ju varit helt fenomenalt och det är fortsatt supertort å fint i skogen. Den här veckan har det blivit ganska mycket cyklat jämfört med senaste veckorna och troligen mer stigcykling än på hela sommaren. Är ju nästan skamligt att jag inte tagit mig ut på Essvik eller ut mot Lörudden på hela sommaren. Men nu så, allt på en gång!  Nu när det inte finns några tävlingar att spara formen till är det bara en sak som gäller - stravahets! Om benen klappar ihop några dar, vad gör väl det, snart är de fina stigdagarna ändå slut för det här året.  Ibland behöver man ta igen sig mellan syraschockerna! Totalt har jag skrapat ihop hela 20 KOM dem här veckan. Det får jag vara rätt nöjd med, det kostar ju på en del, samtidigt som det är rätt najs att köra så fort det bara går längs snabba stigar i skogen. Ska göra nått försök imorn med, men sen blir det nog lite lugnare med jobbresor, bi

Då var årets sista (??) tävling genomförd, höstrusket anno 2018. Jag har varit med i banarbetargruppen inför tävlingen och det blev verkligen en riktigt fin bana. Både skapligt kuperad, en hel del kurvor och sköna nerförspaftier och ”lagom” tekniskt för min smak. Med strålande sol och lite lugnare vindar var det upplagt för en perfekt cykeldag. Efter masterstarten drog som väntat Jakob Söderqvist iväg som ett skott, kändes som jag var 100 m efter från första tramptaget. Han lugnade dock ner sig och jag tuggade snart ikapp, även om hela första varvet gick rätt snabbt. Hängde sen på i rygg och tänkte att jag skulle ta det lugnt i alla fall 2 av de 5 varven för att se hur det kändes. På andra varvet gick dock farten ner så ut på tredje tänkte jag att nu jäklar, tryckte på direkt från varvning och fick lucka direkt. Körde på hela tredje varvet som gick klart snabbast, men även om det bet bra mot konkurenterna (förutom Jakob var det tyvärr lite tunnt) kändes det kunnige superbra i benen. Si

Bihålestöket gav till slut med sig och jag har nu varit i tränat skick i drygt en vecka. Har blivit till att köra säsongens första trainerpass när Maria var bortrest förra helgen och sen ganska mycket snabba pass däremellan. Dels börjar det bli kallt, så inte lika sugen på långpass, och dels är det ju stravasäsong. Vill försöka ta nått kom till innan vintern slår till och några har det ju blivit, även om alla försök inte lyckas. Hade ju god hjälp av vinden i veckan också, är ganska upphetsande att ligga i 60 på räcern och få en vindknuff i ryggen.. Men sjukdomshistoriken på slutet har satt lite käppar i hjulet gällande stravahetstillfällen och tyvärr tror jag inte formen är direkt lysande heller. Det får bli nästa år.. en sista tävling ska det dock bli, hemmatävlingen Höstrusket imorgon! Har inte så höga förhoppningar, men jag har ju vunnit tävlingen senaste två åren, så lite press är det ju. Men det är som vanligt - det beror dels på hur bra det går att cykla, dels på om det dyker upp

Nu är jag snart uppe i en hel vilovecka, inte ofta det händer! Bihåleinflammationen har känts riktigt seg och vissa dagar har jag tvingats bota en sprängande huvudvärk med värktabletter. Helt mot mina principer, men det har fan inte gått att fungera utan. Men med lite paracetamol (eller vad fasen det nu heter..) i blodet har det känts drägligt att både jobba och påta på lite hemma. Så istället för cykling har det blivit cykelbanor - fixande med både höstruskbanan och teknikstigen runt tomten. Finns så mycket att göra.. Men nu är det Stockholmsvecka som väntar och sen en ensamhelg med barnen, så några långpass i höstsolen lär det inte bli oavsett om jag tillfrisknar. Men det kanske kan vara bra att starta upp lite lagom lugnt, hoppas till att börja med på en huvudvärksfri natt så blir det kanske lite motionscykel till frukost. Man lever på hoppet.. Pappa vilar, barnen cyklar. Långt bättre än ingen cyklar!

Det var inte många dagar det var friskt den här gången. Efter en helg med lite fortsatt småhosta har det nu i veckan utvecklats till det sämre med ömma bihålor och monstruös snorproduktion. Försökte jogga lite igår på jobbresan till Krångede, i förhoppning att rensa luftvägarna lite, men det blev en riktig backfire på den strategin. Idag är det till och med soffläge som gäller, sjukt och sjukt trågigt. Jag skulle ju jaga KOM och gräva cykelbanor! Får bli nån annan gång, uppenbarligen.. Fint i Hammarstrand i alla fall!

Det blev en resehelg den här veckan också, men inte för cykeltävling utan för lite mer avslappnade aktiviteter med teamet uppe i Umeå. Den här gången fick barnen följa med också och medans Maria körde ett tjejpass igår så testade jag och barnen de riktigt fina teknikstigarna runt SCA arena i Obbola. Både Frida och Sam kämpade på riktigt bra runt den bygds XC-banan och pump-tracken. Speciellt Frida har verkligen cyklat mycket i helgen, känns som att jag måste ut och fixa till vår egen cykelbana till ännu bättre skick så att hon kan fortsätta i samma stil. Gott om inspiration har jag fått i alla fall, min ”hemmaplan” i Obbola är ett riktigt fint cykelområde.  Hela familjen cyklar! Efter en riktigt trevlig övernattning hemma hos Enberg med familj var det idag dags för ytterligare en dag ute i Obbola. Inledde med att testa en av de uppmärkta lederna, sen blev det till att köra lite familjecykling med ett gäng barn och vuxna, där en del av barnen var väldigt unga men ändå kämpade på jättebr

Insåg i fredags förmiddag att tävlingschansen idag var körd, hostattackerna har tidvis varit brutala så även om det inte i övrigt känts så farligt har det inte känts som läge att sticka ut och maxventilera i fyra timmar. Idag hoppades jag istället på att få heja fram Maria till en fin placering. Efter en rätt seg resa ner till Göteborg med sena flyg hann jag lagom skruva ihop Marias hoj och knoppa in före tolvslaget. Hann med andra ord sova en god natt och efter en god frukost var vi på väg mot starten i Varberg. Vet ju sen tidigare att det är nästan lika nervöst att vänta på Maria som att cykla själv, men det kändes ändå ganska avslappnat inför start, om än lite osäkert kring hälsa och form. Jag drog österut för att heja på diverse stopp ute i skogen, varav det första efter dryga milen. Maria rullar förbi som 9:a, kanske inte vad jag hoppades, men ändå tätt uppåt. Några km till och avståndet var uppe i en bra bit över minuten för att sedan växa till dryga 5 minuter till bortflyende Em

Ja det där gick ju inte som planerat.. Den bra känslan från helgen är förbytt till hosta och snuva, lite som jag var rädd för. Kände redan på cykelturen till jobbet i måndags att något var på gång och mycket riktigt.. Nu på torsdag morgon kan jag konstatera att det satt sig i bröstet och snuvan sitter stadigt. Känner mig inte jättesjuk, men inte alls i läge för att cykla 10 mil om två dar. Ett halmstrå av hopp finns, men just nu känns det långt bort med Bockstensturen på lördag. Får bli ett sent beslut skulle jag tro. Kan man inte träna får man turista - igår till Brudslöjan. Hoppas ändå kunna göra det bästa som går av helgen. Göteborgsresan är redan bokad, så jag hoppas kunna supporta Maria åtminnstonne, men även där är det lite förkylt så vi får se. Annars får det bli en turistdag i Göteborg, inte fel det heller. Har varit på jobbresa i veckan också, känns som riktigt slöseri med två sensommarkvällar i Åre och Storlien utan att cykla, men det gav ju en öppning för annat också. Har fu

Äntligen en helg hemma i Veda, dessutom med väldigt lite aktiviteter inbokat. En orienteringstävling och ett barnkalas är ju som ingenting. Perfekt för att få lite hemmajobb o lite cykling gjort. Har varit i startgroparna länge för att fixa till vår grusade gång till huset och nu blev det raketfart på projektet med nysådd gräsmatta och välplacerade skifferstenar på plats lagom till dagens kvällsregn. Ganska nära raketfart blev det även på fredagens tröskelpass. Har en ca 5 mil lång runda på mestadels grusväg som känns som en bra värdemätare. Körde det här passet i maj innan Billingen och jämfört med då gick det 40 sekunder snabbare i fredags på mitt nyskapade segment. Inte så mycket på en o en halv timmes cykling, men jag tyckte ändå det kändes ganska lätt, speciellt jämfört med tidigare i veckan. Ett skönt kvitto helt enkelt. Maria spontankörde lite orienteringsrace, helt normalt.. Tur svägerskan hade tights att låna ut. Idag passade jag o Maria på att köra långpass tillsammans då far

Körde ett traditionsenligt backpass nere i Stockholm på Hagakullen. Hade väll hoppats på hyfsad form nu när jag frisknat till och inte tränat allt för hårt, men det verkar inte bli mycket till kompensation för sommarens hårda dagar. Inte att benen känns sega, utan nu var det snarast flåset som inte riktigt hängde med. Blir inte riktigt klok på den här sommaren, det som vill sig inte riktigt. Det går ju ok liksom, men inte riktigt den där superformen jag hoppats på. Sista dagarna nu har jag känt mig lite omotiverad också, lite lesskänsla och rätt glad att säsongen snart är slut. Fast det beror ju på, kan vara en hel del race kvar om det vill sig. Hoppas det går att gräva fram lite motivation till Bockstensturen till att börja med. En vecka kvar drygt och i helgen bör jag försöka få till nått lite längre tröskelpass har jag tänkt. Morgonmosig Funderar lite på träningsupplägg framöver också. Tänker att jag kanske skulle hålla igång lite mer löpning, smidigt på resor, bra för flåset och kl

Det har nu gått ännu en vecka och hälsoläget börjar så smått kännas stabilt igen. Fick backa ner ordentligt under förra helgen då hostan vägrade ge sig, men jag blev inte sängliggande, utan höll igång benen. Från mitten av veckan kändes det bättre och det blev lite hårdkörning igen till slut, utan att lungorna ville vända sig ut och in. Det har dock inte blivit så mycket volym, har varit mycket på jobbet med resor o annat och de kommande två veckorna ser väl ut ungefär lika dant. Men grunden borde ju finnas där, så får jag bara träna lite lagom nu fram till Bockstensturen om två veckor borde det kunna gå skapligt ändå.  Från en tur runt Gäddede i veckan. Den nu gångna helgen blev det också lite snålt med träningen. Dubbla barnkalas för Frida och därtill gjorde jag en dygnsresa ner till Enköping för att vara med på kusin Anders kombinerade bröllops och 50-årsfest. Det är tyvärr pinsamt sällan som jag träffar kusinerna, vilket är synd för det är ett jäkligt kul gäng och gårdagen var inge

Inte bästa träningsveckan direkt, blev mer vila i onsdags för att sen köra väldigt försiktigt igår och idag. Hostan har varit jäkligt dryg, även om det känns aningen bättre idag. Kanske att det ger sig? Har dock varit lite tjock i halsen på mornarna, så lite orolig att det är nått nytt skit på gång då även Maria har ont i halsen. Får se imorn, om det känns någorlunda och inte halsen är värre på morgonen försöker jag nog köra på lite. Så jäkla sugen på att dra på lite nu! Idag blev det en ganska fin men kort liten kvällsrunda efter jobbet i alla fall. Rullade upp på Södra och kollade nya rullskidbanan, såg ju riktigt fint ut men nått egentligt skidåkningssug fick jag inte. Lika bra det kanske.. sen avslutade vi med tacofredag i Sidsjöbodarna. Väldigt trevligt, men grämer mig lite att familjen inte har nån representant nere på Cykelvasan, hade varit jäkligt kul att se vad Maria kunde ha gjort där. Men det får bli nästa år.. I veckan har jag i alla fall lyckats lösa logistiken till Bockst

Checkade ut en vilodag igår, ont och öm i hela kroppen efter kraschen i söndags och ganska trött i benen också. Idag kändes det lite bättre så det blev lugn morgoncykling till jobbet. Har börjat med en liten ny rutin - istället för cykelvagn med barnen kör jag ungarna till dagis med bil och har cykeln på kroken, sen cykeln till jobbet. Blir 5 km kortare enkel väg, men känns som en lite enklare rutin när barnen snart är för stora för att båda åka cykelvagn. På vägen hem idag tänkte jag köra på lite och jag tog tillbaka mitt KOM uppför Södra, men väl uppe på toppen kändes det inget vidare. Luftrören sved och jag hostade nästan så jag kräktes. Inte bra, jävligt irriterande att det inte bara kan ge sig. Nu blev det hostande promenadfart hem. Får se vad som händer resten av veckan, även Maria är krasslig så vi får se om hon är frisk nog att köra Vasan. Om hon kommer iväg kanske det blir läge att skruva ihop trainern.. Schyst bild från i söndags - fotocred @cykelkanalen!

Jag höll nästan löftet om att ta en tävlingsledig helg, men efter en hostig vecka med hela fyra vilodagar bestämde jag mig för att köra Finnmarksturen idag. Höll det dock öppet in i det sista, då hostan besvärat mig en hel del. I lördags kändes ändå tillräckligt bra och benen kändes avsevärt bättre än förra veckan, så vi packade in ungar o cyklar och åkte ner till Sollerön. Medans Frida o Sam hängde med farmor å farfar stack jag o Maria ner till Ludvika och radade upp oss i startfållan för ett av mina favoritlopp - Finnmarksturen.  Laddar för race.! Starten idag gick ganska bra, hittade ok position i masterstarten och gick med i svansen på tätklungan uppför första backen. Kändes avsevärt bättre än förra helgen, men när det blev lite mer stig och kuperat kändes farten för hög och jag fick backa ner en aning. Fick släppa förbi en del åkare och försöka hitta mitt tempo. Här blev det tungt en bit, tror jag hade gått lite för mycket på rött, men efter ett par mil började det kännas mer bekv

Idag var jag på startlinjen igen, dags för Härnön runt. Förra året vann jag tävlingen och hade en av de bättre dagarna jag nånsin haft på sadeln. Med det i minnet - tänkte att det här blir en bra dag, iofs två varv på typ samma bana som kördes ett varv förta året, men snabbt och lättcyklat. Ack som jag bedrog mig. Inte fan kom jag ihåg att varvet innehöll 600 hm klättring, banan var tydligen 36 och inte 32 km och vissa vägpartier var utbytta mot långsammare stigavsnitt. Det i kombination med ben som var ungefär lika rappa som sista etappen på Transalp.. Laddat för start! Kändes ändå ganska ok på uppvärmningen och snackade ihop mig lite med teamkamrat Viktor om att försöka samarbeta, det bjöds ju på rätt hårt motstånd i form av bl.a. Micke Hendriksson. Så mycket samarbete blev det tyvärr inte, jag var för dålig för det idag. Första biten med mycket utför gick ok, tekniken kändes bra. Men efter en mil kom en liten längre backe och Viktor drog på, jag hade inte orken att haka på. Lite som

Hemma i Veda igen några dagar, i det fruktansvärda sommarvädret. 30-gradig värme är inte min favorit, svettattacker för minsta aktivitet, svårt att sova och slö hela dagarna. Men rätt härligt att vara hemma med barnen igen och nu i kväll blev familjen komplett när Elsa plötsligt smög in jamandes i garaget. Började tro att hon var korta för gott, så härligt att höra henne smyga fram.  Såhär efter en extrem mängdvecka som Transalp ändå varit har jag blandat lite mellan lite lägre volym och lite mer fart. Första fartschocken i onsdags kändes som en riktig smocka i benen, jagade lite stravasegment förståss. I torsdag blev det sex trettiosekundare och igår ytterligare lite stravajakt. Igår kändes det ändå skapligt, kapade 3 sekunder på mitt pers uppför södra och då var jag ändå rejält på rött med syra upp till öronen den sista biten upp. Nån markant formförbättring känns det väl dock inte som att jag fått, men med lite tur kanske det kommer. Idag var jag tyvärr helseg, så bara lite lugnt tr

Det har nu gått ett par dar sedan målgången i Arco, nu sitter vi på tåget mot München för vidare färd hemåt. Transalp har fått sjunka in lite och jag kan konstatera att vi nådde målet om en topp 10-placering totalt med vår 6:e plats, men att vi inte klarade målet att vara topp 3 på en etapp. På förhand var det ju svårt att sia om hur bra lag som skulle komma till start osv, men med den konkurrens som var tycker jag ändå att vi gjorde en bra tävling totalt sett. Vi var väll lite bättre i början, men efter etapp 4, där vi fick springa mycket utför och det blev mycket stryk för låren, tappade jag helt klart kapacitet. Lite förvånad över detta. När jag körde Transalp 2013 minns jag att jag var stark åtminnstonne sista dagen, så jag hade förhoppningen att det skulle vara så även denna gång. Nu kändes det som att det var de andra lagen närmast oss som höjde sig ett snäpp på slutet medans vi (jag) sänkte mig ett snäpp. Oklart vad vi kunde gjort annorlunda, jag tror inte att ”ta det lugnt förs

Äntligen framme i Arco! Vilken dag det blev, tufft värre! I morse hade nattens åskoväder temporärt dragit över, men allt regn hade gjort banan härligt geggig. Efter punkastrulet igår fick vi även till slut tag på ett nytt bakdäck till Maria, precis i lagom tid innan start.  Efter en 2 km lång masterstart, som gick rätt bra idag, väntade en första av tre backar. Den första på blott 300 hm drog jag med Maria så hårt jag orkade för att kunna hålla en hyfsad position i början. Det gick bra, men jag kände att det kostade på rejält. Efter lite lerig utförskörning väntade backe 2, nu med typ 7-800 m stigning. Första halvan puttade/drog jag Maria en del, men jag kände att dragbelastningen i bakfickan blev allt mindre. Maria hade helt uppenbart en ganska bra dag, medans jag var rejält pressad. Sista halvan la jag mig i rygg och bara hängde med, vilket så långt gick ganska bra ändå. Vi blev dessutom passerade av 7:orna i totalen, men vi fixade inte riktigt att haka på. Siktade i stället på att f

Inte så långt kvar nu, näst sista etappen avklarad. En ganska tuff tur på 8 mil och närmare 3000 höjdmeter, dessutom med utlovade regnskurar. Dagen började med 11 km masterstart på slingriga cykelvägar, ryckigt värre med andra ord. Jag gjorde mitt bästa för att skydda Maria i klungan och undvika fler vurpor. Det gick ganska bra och vi tappade inte allt för mycket position. När fältet släpptes fritt började dagens första av tre längre stigningar. Förutsättningarna för att hjälpas åt var ganska bra, men tyvärr kändes det ganska snabbt att jag inte hade benen idag. Känns lite som att jag tappat i nivå från dag till dag, inte mycket, men jag har inte samma nivå som i början av veckan. Vi tog oss hursomhelst upp för första berget och ner på andra sidan för att direkt ta oss an klättring två. Här var det rejält brant de sista 200 höjdmetrarna till toppen, vi fick med andra ord gå. Maria verkade stark och vi tog lite placeringar i gådelen och jag kände mig också lite på gång och på väg in i r

Idag stod rena sprintdistansen på programmet - knappa 5 mil från Ponte di Legno till Val di Sole. Och just ja, 2000 m klättring också.. Även idag masterstart i sex kilometer, om än lite enklare då det var uppför nästan direkt. Blev ändå en del stopp när smala gränder skulle passeras och ganska ryckig körning, men vi kom iväg skapligt. Merparten av dagens höjdmetrar togs i första backen upp till drygt 2400 möh. Backen började enkelt på asfalt och vi kom igång bra, plötsligt och helt oprovocerat smäller det till i min kedja. Kändes som ett klockrent kedjebrott, men lyckligtvis hade kedjan bara hoppat av. Skickar iväg Maria att fortsätta samtidigt som jag tar mig åt sidan å meckar på kedjan igen. Tuggar mig snabbt ikapp Maria men det är nått som inte går riktigt rent i drivlinan. Hoppar lite oroväckande och jag börjar rabbla svordomar över dessa förbannade växlar. Till slut ger jag mig på att skruva lite på vajerspänningen i farten och som tur var tydligen åt rätt håll, för resten av etap

Idag skulle vi ta oss från Bormio till Ponte di Legno, en sträcka på ca 57 km. Kort och bra, men det visade sig ta sin tid ändå. Efter gårdagen var min förhoppning att vi inte skulle bli så struldrabbade idag, vilket faktiskt slog in. Dagen började på asfalt och vi var skapligt bra med i starten, även om vi halkat tillbaka lite i startordningen när vi inte längre är topp fem i totalen. Asfalten övergick i grusväg som böljade mycket upp och lite ner, tyckte vi hittade ett bra tempo, även om jag inte kände mig riktigt lika pigg idag som tidigare. Efter 15 km blev det asfalt igen och nu väntade en 16 km lång uppförsbacke med närmare 900 m stigning upp till dagens högsta punkt på drygt 2600 möh. Fint att ta tag i när man efter de första 15 km redan klättrat 800 hm. Men vi tuggade på upp mot himlen, höll så hårt tempo det gick för dagen, vilket jag känner inte var riktigt så hårt som jag hade önskat. Men Maria hade i allafall bättre ben idag och körde på bra, hon hängde en del i tröjan men

Idag varförhoppningen att det skulle bli en lite lättare etapp, och det kanske det blev tidsmässigt med ”bara” dryga 4 timmar på sadeln, men förutom det blev det lite stolpe ut idag. Kände mig bra återhämtad efter de första etapperna och var peppad på start, men det blev ganska snart rejält tufft. Efter bara en kilometer, i en ytterligare vansinnigt lusig masterstart går Maria i backen - till synes prejad från sidan. Inga kroppsskador, kanske tack vare den låga farten, men ett rejält snett styre som vi blir tvugna att stanna o fixa. Tappar därmed nästan hela fältet förbi oss. Kommer iväg igen och tar lite positioner i alla fall, men strax smalnar det av på en typ cykelväg och det blir till att tålmodigt vänta på luckor. Första backen idag skulle ta oss ända upp på dryga 2800 m, så det fanns en del att jobba på. Tyvärr blir det inte helt optimalt att köra så ryckigt vi tvingades göra på hög höjd, jag klarade det hyfsat men Maria blev ganska stum. Efter drygt halva backen brantade det på

Idag väntade ”kungaetappen”, 10,1 mil och 3500 höjdmeter från Nauders till Livigno. En etapp som enligt ryktet skulle innehålla allt. Det gjorde den.. Startade i första fållan idag, men vi hade inte så mycket nytta av det då det bar av uppför direkt. Blev omkörda av en hel del, men vi höll vårt tempo och körde ganska kontrollerat. Första toppen var vid panoramatestursngen vi käkade pastaparty på igår, då tog det en halv evighet i en kabinbana att ta sig upp, idag en timmes svettig cykling. Nerför blev det ganska fin cykling med en del handbyggda leder och även snabba grusvägar.  Nutella innan start - ett framgångskoncept? Nu rullade vi in i Schweiz en kort stund och efter en lite kortare uppförsbacke, där vi passerade totalfyrorna i mixedklassen, väntade en riktigt hårig nerförslöpa. Maria låg först och kom in i ett stökigt parti med lösa stora stenar och ganska ojämnt underlag med alldeles för hög fart. Hann skrika nått i stil med ”bromsa!!!” och tänka att nu lär det bli närkontakt me

Första etappen avklarad, med en pizza och öl i skuggan i Nauders pustas det ut ordentligt efter drygt 9 mil och nära 3000 höjdmeter. Etappen började med tidernas sämsta masterstart, från smal väg till bred väg med en ledarbil som körde riktigt lusigt. Kändes som halva startfältet åkte om oss på utsidan. Men när det väl släppte tuggade vi på bra uppför första berget för dagen. Satsade mycket på att Maria fick hänga i mina bakfickor för att få draghjälp, vilket funkade bra. Första nerförsbacken var vi lite avvaktande och tappade en del placeringar, men det var rätt brant och hårnålskurvor, så kanske var lika så bra att ligga på säkra sidan där. Efter lite plattåkning väntade nästa berg, som var lite brantare och tog oss upp över 1700 m höjd. Körde på i vårt tempo och hade två andra mixlag strax före oss. Nerför andra berget var det lite flackare och mer stig och här öste Maria på riktigt bra. Hade inte kört fortare om jag kört själv. Nere på platten igen fick vi bra draghjälp av ett par