Tomas Karlberg - På rull och glid

Idag var jag på startlinjen igen, dags för Härnön runt. Förra året vann jag tävlingen och hade en av de bättre dagarna jag nånsin haft på sadeln. Med det i minnet - tänkte att det här blir en bra dag, iofs två varv på typ samma bana som kördes ett varv förta året, men snabbt och lättcyklat. Ack som jag bedrog mig. Inte fan kom jag ihåg att varvet innehöll 600 hm klättring, banan var tydligen 36 och inte 32 km och vissa vägpartier var utbytta mot långsammare stigavsnitt. Det i kombination med ben som var ungefär lika rappa som sista etappen på Transalp.. Laddat för start! Kändes ändå ganska ok på uppvärmningen och snackade ihop mig lite med teamkamrat Viktor om att försöka samarbeta, det bjöds ju på rätt hårt motstånd i form av bl.a. Micke Hendriksson. Så mycket samarbete blev det tyvärr inte, jag var för dålig för det idag. Första biten med mycket utför gick ok, tekniken kändes bra. Men efter en mil kom en liten längre backe och Viktor drog på, jag hade inte orken att haka på. Lite som

Hemma i Veda igen några dagar, i det fruktansvärda sommarvädret. 30-gradig värme är inte min favorit, svettattacker för minsta aktivitet, svårt att sova och slö hela dagarna. Men rätt härligt att vara hemma med barnen igen och nu i kväll blev familjen komplett när Elsa plötsligt smög in jamandes i garaget. Började tro att hon var korta för gott, så härligt att höra henne smyga fram.  Såhär efter en extrem mängdvecka som Transalp ändå varit har jag blandat lite mellan lite lägre volym och lite mer fart. Första fartschocken i onsdags kändes som en riktig smocka i benen, jagade lite stravasegment förståss. I torsdag blev det sex trettiosekundare och igår ytterligare lite stravajakt. Igår kändes det ändå skapligt, kapade 3 sekunder på mitt pers uppför södra och då var jag ändå rejält på rött med syra upp till öronen den sista biten upp. Nån markant formförbättring känns det väl dock inte som att jag fått, men med lite tur kanske det kommer. Idag var jag tyvärr helseg, så bara lite lugnt tr

Det har nu gått ett par dar sedan målgången i Arco, nu sitter vi på tåget mot München för vidare färd hemåt. Transalp har fått sjunka in lite och jag kan konstatera att vi nådde målet om en topp 10-placering totalt med vår 6:e plats, men att vi inte klarade målet att vara topp 3 på en etapp. På förhand var det ju svårt att sia om hur bra lag som skulle komma till start osv, men med den konkurrens som var tycker jag ändå att vi gjorde en bra tävling totalt sett. Vi var väll lite bättre i början, men efter etapp 4, där vi fick springa mycket utför och det blev mycket stryk för låren, tappade jag helt klart kapacitet. Lite förvånad över detta. När jag körde Transalp 2013 minns jag att jag var stark åtminnstonne sista dagen, så jag hade förhoppningen att det skulle vara så även denna gång. Nu kändes det som att det var de andra lagen närmast oss som höjde sig ett snäpp på slutet medans vi (jag) sänkte mig ett snäpp. Oklart vad vi kunde gjort annorlunda, jag tror inte att ”ta det lugnt förs

Äntligen framme i Arco! Vilken dag det blev, tufft värre! I morse hade nattens åskoväder temporärt dragit över, men allt regn hade gjort banan härligt geggig. Efter punkastrulet igår fick vi även till slut tag på ett nytt bakdäck till Maria, precis i lagom tid innan start.  Efter en 2 km lång masterstart, som gick rätt bra idag, väntade en första av tre backar. Den första på blott 300 hm drog jag med Maria så hårt jag orkade för att kunna hålla en hyfsad position i början. Det gick bra, men jag kände att det kostade på rejält. Efter lite lerig utförskörning väntade backe 2, nu med typ 7-800 m stigning. Första halvan puttade/drog jag Maria en del, men jag kände att dragbelastningen i bakfickan blev allt mindre. Maria hade helt uppenbart en ganska bra dag, medans jag var rejält pressad. Sista halvan la jag mig i rygg och bara hängde med, vilket så långt gick ganska bra ändå. Vi blev dessutom passerade av 7:orna i totalen, men vi fixade inte riktigt att haka på. Siktade i stället på att f

Inte så långt kvar nu, näst sista etappen avklarad. En ganska tuff tur på 8 mil och närmare 3000 höjdmeter, dessutom med utlovade regnskurar. Dagen började med 11 km masterstart på slingriga cykelvägar, ryckigt värre med andra ord. Jag gjorde mitt bästa för att skydda Maria i klungan och undvika fler vurpor. Det gick ganska bra och vi tappade inte allt för mycket position. När fältet släpptes fritt började dagens första av tre längre stigningar. Förutsättningarna för att hjälpas åt var ganska bra, men tyvärr kändes det ganska snabbt att jag inte hade benen idag. Känns lite som att jag tappat i nivå från dag till dag, inte mycket, men jag har inte samma nivå som i början av veckan. Vi tog oss hursomhelst upp för första berget och ner på andra sidan för att direkt ta oss an klättring två. Här var det rejält brant de sista 200 höjdmetrarna till toppen, vi fick med andra ord gå. Maria verkade stark och vi tog lite placeringar i gådelen och jag kände mig också lite på gång och på väg in i r

Idag stod rena sprintdistansen på programmet - knappa 5 mil från Ponte di Legno till Val di Sole. Och just ja, 2000 m klättring också.. Även idag masterstart i sex kilometer, om än lite enklare då det var uppför nästan direkt. Blev ändå en del stopp när smala gränder skulle passeras och ganska ryckig körning, men vi kom iväg skapligt. Merparten av dagens höjdmetrar togs i första backen upp till drygt 2400 möh. Backen började enkelt på asfalt och vi kom igång bra, plötsligt och helt oprovocerat smäller det till i min kedja. Kändes som ett klockrent kedjebrott, men lyckligtvis hade kedjan bara hoppat av. Skickar iväg Maria att fortsätta samtidigt som jag tar mig åt sidan å meckar på kedjan igen. Tuggar mig snabbt ikapp Maria men det är nått som inte går riktigt rent i drivlinan. Hoppar lite oroväckande och jag börjar rabbla svordomar över dessa förbannade växlar. Till slut ger jag mig på att skruva lite på vajerspänningen i farten och som tur var tydligen åt rätt håll, för resten av etap

Idag skulle vi ta oss från Bormio till Ponte di Legno, en sträcka på ca 57 km. Kort och bra, men det visade sig ta sin tid ändå. Efter gårdagen var min förhoppning att vi inte skulle bli så struldrabbade idag, vilket faktiskt slog in. Dagen började på asfalt och vi var skapligt bra med i starten, även om vi halkat tillbaka lite i startordningen när vi inte längre är topp fem i totalen. Asfalten övergick i grusväg som böljade mycket upp och lite ner, tyckte vi hittade ett bra tempo, även om jag inte kände mig riktigt lika pigg idag som tidigare. Efter 15 km blev det asfalt igen och nu väntade en 16 km lång uppförsbacke med närmare 900 m stigning upp till dagens högsta punkt på drygt 2600 möh. Fint att ta tag i när man efter de första 15 km redan klättrat 800 hm. Men vi tuggade på upp mot himlen, höll så hårt tempo det gick för dagen, vilket jag känner inte var riktigt så hårt som jag hade önskat. Men Maria hade i allafall bättre ben idag och körde på bra, hon hängde en del i tröjan men

Idag varförhoppningen att det skulle bli en lite lättare etapp, och det kanske det blev tidsmässigt med ”bara” dryga 4 timmar på sadeln, men förutom det blev det lite stolpe ut idag. Kände mig bra återhämtad efter de första etapperna och var peppad på start, men det blev ganska snart rejält tufft. Efter bara en kilometer, i en ytterligare vansinnigt lusig masterstart går Maria i backen - till synes prejad från sidan. Inga kroppsskador, kanske tack vare den låga farten, men ett rejält snett styre som vi blir tvugna att stanna o fixa. Tappar därmed nästan hela fältet förbi oss. Kommer iväg igen och tar lite positioner i alla fall, men strax smalnar det av på en typ cykelväg och det blir till att tålmodigt vänta på luckor. Första backen idag skulle ta oss ända upp på dryga 2800 m, så det fanns en del att jobba på. Tyvärr blir det inte helt optimalt att köra så ryckigt vi tvingades göra på hög höjd, jag klarade det hyfsat men Maria blev ganska stum. Efter drygt halva backen brantade det på

Idag väntade ”kungaetappen”, 10,1 mil och 3500 höjdmeter från Nauders till Livigno. En etapp som enligt ryktet skulle innehålla allt. Det gjorde den.. Startade i första fållan idag, men vi hade inte så mycket nytta av det då det bar av uppför direkt. Blev omkörda av en hel del, men vi höll vårt tempo och körde ganska kontrollerat. Första toppen var vid panoramatestursngen vi käkade pastaparty på igår, då tog det en halv evighet i en kabinbana att ta sig upp, idag en timmes svettig cykling. Nerför blev det ganska fin cykling med en del handbyggda leder och även snabba grusvägar.  Nutella innan start - ett framgångskoncept? Nu rullade vi in i Schweiz en kort stund och efter en lite kortare uppförsbacke, där vi passerade totalfyrorna i mixedklassen, väntade en riktigt hårig nerförslöpa. Maria låg först och kom in i ett stökigt parti med lösa stora stenar och ganska ojämnt underlag med alldeles för hög fart. Hann skrika nått i stil med ”bromsa!!!” och tänka att nu lär det bli närkontakt me

Första etappen avklarad, med en pizza och öl i skuggan i Nauders pustas det ut ordentligt efter drygt 9 mil och nära 3000 höjdmeter. Etappen började med tidernas sämsta masterstart, från smal väg till bred väg med en ledarbil som körde riktigt lusigt. Kändes som halva startfältet åkte om oss på utsidan. Men när det väl släppte tuggade vi på bra uppför första berget för dagen. Satsade mycket på att Maria fick hänga i mina bakfickor för att få draghjälp, vilket funkade bra. Första nerförsbacken var vi lite avvaktande och tappade en del placeringar, men det var rätt brant och hårnålskurvor, så kanske var lika så bra att ligga på säkra sidan där. Efter lite plattåkning väntade nästa berg, som var lite brantare och tog oss upp över 1700 m höjd. Körde på i vårt tempo och hade två andra mixlag strax före oss. Nerför andra berget var det lite flackare och mer stig och här öste Maria på riktigt bra. Hade inte kört fortare om jag kört själv. Nere på platten igen fick vi bra draghjälp av ett par

Nu är det bara drygt 12 timmar till start! Årets stora mål - Transalp, startar imorgon kl 9. Tycker vi är så bra förberedda det går utifrån förutsättningarna vi haft. Vi har varit ganska friska och skadefria en längre tid, tränat bra och kört alla tävlingar vi planerat. Nu är det bara köra det som går så får vi se hur långt det räcker. Har pastaladdat järnet ikväll, putsat hojarna och snackat in oss i startgruppen längst fram, så det finns inga ursäkter.  Imorn kl 9 rullar vi härifrån. Imorgon väntar ca nio mil och knappt 3000 höjdmeter. Förhoppningsvis slipper vi regn, men prognosen har känts lite svajig, så om inte imorn så antagligen väntar en blöt måndag. Men det är en annan dags bekymmer! Cyklarna i tryggt förvar - måtte de hålla till Gardasjön!

Gårdagens drygt 2000 höjdmeter verkar inte sänkt mig än i alla fall, kändes piggt o lätt att cykla en sväng även idag. Åkte upp en snuskigt brant asfaltbacke till ett närbeläget skidområde och körde en liten fintur med Maria. Sen tog Maria det lite lugnt o käkade glass medans jag rev av några höjdmeter till. Tuggade upp drygt 500 höjdmeter till i stekande sol med ilskna bromsjävlar (insekten broms alltså - obehagliga kryp) bitandes i vaderna. Som belöning lika många höjdmeter nerför på flowiga grusvägar. Kändes som sagt riktigt bra idag, börjar kännas som att det verkligen är dags att bli söndag snart så att vi kommer igång med det riktiga rejsandet.  Glatt idag! Inget regn i Imst. Än...

Efter ett långt resdygn har vi nu haft den första Alpdagen här i Imst. På agendan - cykla så klart! Och dricka lite öl o käka mat - livet på en pinne! Efter nån timmes micklande lyckades jag få in GPS-rutten för första etappen i cykeldatorn, så inte nog med att vi fick en fin och solig dag - vi fick även mål och mening. Hade som plan att testa en bit av banan, så vi drog iväg längs första stigningen. Blev lite fintuggande i varierande lutning i knappt två mil, sen även test av första nerförsbacken. Passade även på att träna lite kurvtagning med Maria och supportteknik - dvs jag puttar på eller Maria hänger i mina bakfickor. Tror det kommer bli lite blandat, men idag kändes ju det senare alternativet som lite bättre fungerande. Känslan var att man lätt ökar den gemensamma farten med ett par km/h med den tekniken. Så länge jag orkar mata på dvs, tror inte jag behöver oroa mig för att inte bli trött när det väl blir race.. Blev drygt fyra fina timmar idag. Nu sleep - imorgon repeat! Nu är

Sitter på tåget mot Imst i norra Österrike och spanar ut över gröna kullar som växer sig allt högre ju längre söderut vi kommer. Nu är det nära, årets stora mål, tillika bröllopsresa - Bike Transalp! På söndag sätter vi igång med den första av sju etapper med slutmål Gardasjön. Jag vet ju typ vad som väntar och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att få starta. Målsättningen blir rätt svårdefinierad, här är ju potentiellt hela världens cyklister motståndare, men jag har ju ingen aning vilka lag som ställer upp. Sett till de senaste åren tror jag dock topp 10 är fullt rimligt, kanske även topp 5. Men vi får se, bara köra på och se hur långt det räcker. Hoppas också att vi kan köra på alla etapper utan att det strular allt för mycket. Min största ångest är väl egentligen att nån pryl pajar som gör att vi måste bryta eller tappar extremt mycket tid. Vore trist. Men även vurpor, överbelastning och sjukdom är potentiella bekymmer som kan ställa till det. Materialmässigt har vi i all

Idag var det rejs igen! Dryga sju mil på sandiga dalastigar. Inledde loppet med att ta mig upp till Vidablick på ett ganska kontrollerat vis, kändes så långt bra och rullade med ganska bra fart nerför i ett stort dammoln. Hamnade i samma klunga som teamkamrat Blom, men nere på platten låg jag typ sist i gruppen och slet för att haka på. Går ju ruggigt fort på grusvägarna, när man efter loppet inser att man hållit över 28 km/h i snitt känns det nästan overkligt snabbt. Efter ca en timme fick jag, som vanligt, en svacka och fick släppa klungan. Var som tur var ett längre stigparti här, så jag lyckades ändå hålla i ok utan att börja bli passerad bakifrån. I en nerförsbacke med mycket löst grus kom jag åter ikapp Blom och en annan åkare, som båda uppenbart hade kraschat rätt rejält. Övervägde ett ögonblick att stanna, men de var lyckligtvis på benen så jag körde på.  Tungan rätt i mun! Fotocred - happyride Fick en mycket tacksam langning av Niklas och började känna att det gick lättare ige

I onsdags kväll kändes det rätt håglöst, tänkte att på fredag kör jag skiten ur mig om det inte känns bättre imorn. Men det gjorde det. 30-sekundarna i torsdags kändes riktigt bra, kom upp lite mer i puls och kunde fortsätta trampa på efter varje intervall utan att vara totaldöd i benen. Riktigt skönt! Så därmed blev det ingen totaltömning igår, utan ett par timmar lugn cykling som kändes bra. Idag en dryg halvtimme i lugnt tempo för att röra lite på benen. Känner mig peppad, känner mig pigg, plötsligt.. Får se om det känns likadant efter ett par timmars race imorn. Hoppas hoppas.. Hann med en punka uppe vid Åsengården också - fredagsmys..

Nu har vi lämnat Eksjö för färd mot Sollerön. En ganska lång resa, så vi gjorde en mellanlandning i Filipstad för lite bad och sömn. Och lite cykling. Filipstad har jag ju skrivit om förr, gamla skid-SM-minnen och en hel armé snökanoner. Tro fan att de har en rullskidbana och lite mtb-leder också! Och fina stigar i alla fall bitvis. Filipstad levererar. Blev en ganska lungn liten runda i kväll runt skidstadionområdet, mest för att röra lite på kroppen efter en dag i bilen. Men helvete alltså, förbannade ben, kan ni bara ta och hålla käft!? Det behöver inte produceras mjölksyra bara för 5 höjdmeter och att ställa sig på pedalerna ett par tramptag! Känner mig lite frustrerad nu att det inte känns bättre i kroppen, velar mellan att försöka vila mig i form eller köra skiten ur mig för att försöka ställa allt på ända och vända nån slags odefinierad nedåtgående trend. Jag ger det några trettiosekundare imorn så får vi se på fredag.. Just det, trampade lite sån här med. Blev stum av det med..

Ränneslättsturen är nu färdigcyklad, både för mig o fru Karlberg. Att stå på sidan av banan kan vara nog så kämpigt som att cykla själv visade sig, speciellt när man med två ungar ska hetsa runt på småvägar mellan olika kontroller för att heja så mycket som möjligt. Som extra bonus i stresspåslag får man oplanerat i uppgift att langa mer dricka, när vätskeryggan plötsligt börjat sina väl snabbt. Perfekt uppgift när man just spenderat sista vattendroppen på att tvätta skitiga barnhänder... Men som tur var kastas det ju en del flaskor också, och vi får därför skicka en tacksamhetens tanke till okänd herråkare som dumpade en stor flaska med en rejäl vattenslatt kvar i - problemet löst! Slutspurten var inte heller bra för hjärtat. Att stå 500 m före mål och se att Maria har avancerat upp till tredjeplatsen - och så plötsligt krokar hon fast i en motionär och får helstopp, samtidigt som loppets fyra närmar sig. Huva. Men det löste sig och det blev en tredjeplats, sjukt bra kört! Min fru - g