Tomas Karlberg - På rull och glid

Jag blev för någon dag sedan ombedd att skriva några rader om min skidhistoria inför Fjärdhundra sportklubbs 30-årsjubileum. En förfrågan som jag givetvis tände för fullt på. Och om jag ändå skriver, lika bra att spara texten även här så att historien dokumenteras innan jag blir gammal och senil. Så här kommer det - en lång skidhistoria i förkortad form (extra cred till min mor som skrivit ner resultat i sin dagbok under alla år - en lite mer fysisk dagbok..). Fjärdhundra SK - the one and only moderklubb!   Tidigt 80-tal: Tror jag åkte min första tävling på Torstuna IP nån vecka innan jag skulle fylla 3 år. 400 m var sträckan, resultatet och tiden knappast imponerande. Blev sedan många fler tävlingar i just Torstuna, oftast runt IP då det var ont om snö, men ibland gick det att köra motionsspåret. Gånsta var en annan arena där vi ofta tävlade. När vi blev större minns jag att hela klubben var på tävlingsresor med en skruttig storbuss, våra årliga läger till Färila i mellandaga

Ja hjulstorleken alltså.. Den ständiga MTB-frågan som nog var och en måste bilda sig en egen uppfattning om. Jag har alltid tyckt att jag känner mig snabbare på min 29-tummarna, men det är väl egentligen först idag jag fick det svart på vitt. När det nu är bara dryga veckan kvar till Finnmarksturen är det ett bra läge att kolla av formen - dvs tajm för mer långa backintervaller! Idag tog jag till skillnad från tidigare min gamla 26- tummare, som väger typ ett par kg mer men i övrigt är skapligt rejsig. Känslan i benen inte riktigt lika bra som senaste backpasset, men helt ok. Tider: 6:29, 6:39, 6:51, 6:47, 6:46. Med andra ord ca 20-30 sekunder långsammare per repa än senast med 29-tummaren. Jag gissar att knappt hälften beror på dagsform, dvs typ 15-20 sekunder beror på cykelvalet. Det känns som att det är stor skillnad i respons på tempoväxlingar, på 26- tummaren får man väldigt lite tillbaka när man ställer sig på pedalerna för att öka farten när det planar ut. Beror troligen på de r

När småbarnsföräldrar erbjuds barnfri tid tillsammans kan jag tänka mig att de går igång på saker som sovmorgon, äta ute tillsammans, fika på stan eller åka till nått eländigt spa och bara njuta lite tystnad. Igår fick jag o Maria chansen med lite barnvaktssupport, vi skippade dock krämbullar, gourmetmat och bubbelpooler och satsade på en riktig lågoddsare - ett gemensamt pass ut på Essvik, där Maria hade rekat lite schysta stigar. Riktigt trevlig kvalitetstid på tu man hand, en hel del roliga stigpartier och en havsglimt! Finns en del ytterligare att utforska också, så en bra destination för framtida långpass är det definitivt.  Härligt med sällskap för en gångs skull. Såhär dryga veckan efter Salzkammergut känns det verkligen som att det är dags att köra lite hårt igen. Idag fick det därför bli långa backintervaller i "favoritbacken". Den är bitvis fortfarande väldigt brant, men efter senaste Alpäventyret kändes den kanske lite snällare. Tog lite tider också, så att det bli

Som vanligt när en stor tävlingsutmaning är avklarad kommer det där post-race-syndromet. Man förstår ju gamla elitidrottare som efter att karriären avslutats blir deprimerade psykfall. Nu är det inte riktigt så illa för egen del, men lite tomt blir det ju. Vad ska jag göra nu? Kroppen återhämtade sig i alla fall rätt snabbt efter Salzkammergut, inga skavanker nånstans. Bara att träna på då, egentligen.. Men efter ett par rundor med endera lillkotten i vagnen på släp de senaste dagarna känns ju motivationen för hårdkörning en bit bort. Intervaller, jag? Näääe. Kanske bra då att det känns som att en förkylning är lite på gång, för om det är nånting man blir jävligt träningspeppad av så är det att vara sjuk och inte kunna träna alls. Det har aldrig slagit fel. Men oavsett om det blir sjukstuga eller inte kanske det är dags att börja fundera på nästa lite större utmaning - premiärupplagan av Ragunda 100 miles. Minns att jag tänkte i lördags efter 16 mil att det hade varit ganska skönt att

Det är över, jag är imål, jag klarade det! Men fy jävlar i helvetet vilken tävling, nog trodde jag det skulle bli jobbigt men det här gick ju inte ens att föreställs sig. Kvart över 4 igår morse rullade vi ner från hotellet, kolmörkt och regnet hängande i luften. Verkade väldigt lugnt i byn, var är alla? Lämnade in väskan och rullade iväg till startfållan. Plötsligt var det uppenbart vart alla hade gömt sig.. Hamnade alltså en bra bit bak i starten, men med en startbacke som tog närmare timmen att ta sig upp för gick det ändå att köra på i eget tempo och hitta lite mer rätt i fältet. Första backen gick bra, andra också, kände att jag kommit in bra i loppet. Sen väntade en rejält utmanande utförslöpa tillbaka ner till byn med sten och bröt i överflöd. Eftersom klockan inte slagit 7 än var det lite dunkelt i skogen och jag såg definitivt inte stenen som jag drar rakt i bakhjulet med världens genomslag som resultat. Givetvis punka och trots hårt gnetande med pumpen gick det inte att få up

Att sitta och skriva lite blogg med den här utsikten gör ju inte ont direkt.. Kommentar överflödig. Efter en vansinnigt skön natts sömn har det idag blivit lite bantestande. Kämpigt att testa hela när den är 21 mil lång, men en del av den har jag nu i alla fall koll på. Egentligen var det väll lite som förväntat - backarna tar nästan aldrig slut, det är brantare än man tänkt sig, utbudet av grus och vassa stenar i Alperna är outsinligt och det är jobbigare att åka utför än man kan tro. Lyxigt nog passerar banan 100 m från mitt boende, så det är bara att dra iväg. Det är ca 3-4 km ner till starten, perfekt på lördag morgon (eller kanske lördag natt snarare) att bara rulla ner till starten. Något värre kan det tänkas bli när man efter 21 mil och 7100 hm ska ta sig ytterligare 200 hm från målet och hem. Får nog ta en lång after bike nere i byn innan den cykelturen. Idag körde jag hur som helst i mycket lugnt tempo det som kan kallas "1:a loopen" + lite avstickare. Tog dryga timm

Då var man på väg till Österrike och Bad Goisern för att försöka genomföra Salzkammergut trophy. Dryga 21 mil och 7000 höjdmeter väntar på lördag. Målsättning? Komma imål tror jag, känns som en helt ny utmaning att köra så pass långt och jag har ingen aning hur kroppen kommer funka efter 10 timmars cykling. Att cykla 6-7 timmar har jag gjort förr, men detta blir ju sannolikt nästan dubbelt så lång tid. Kroppen har dock känts riktigt bra i veckan, så jag är förväntansfull. Enda krämporna är skavsår i grenen efter senaste tävlingen och en sargad lilltå som under oklara omständigheter blev lite tilltufsad i helgen.  Dessa små blessyrer hoppas jag dock har läkt tills på lördag morgon. Med betoning på morgon - start 05:00! För att mentalt förbereda mig och träna på denna oangelägenhet har jag redan nu fuckat upp dygnsrytmen totalt genom att ta bilen från Veda direkt till fakirflyget till Köpenhamn idag. Bilresan gick fint, men jag var ju rätt mosig vid boardingen.. Skönt då att jag kör bonu

Idag var det tävlingsdags igen, långlopp i Hudiksvall med det lite udda namnet Percykelloppet. För dagen väntade 63 km och eftersom vi fixat barnvakt fick både jag o Maria köra. Perfekt genrep inför Salzkammergut trophy, som bara är en vecka bort nu. Idag var det ca 100 pers som drog iväg, så lite lugnare än de större cupploppen. Stod längst fram i starten och kom iväg bra, låg med i tätklungan första tio minuterna uppför första stigningen. Kändes ok, men fick ligga på rätt hårt. Inbillade mig dock att det inte var för hårt. När sen banan lämnade grusvägen och ut på ett lite mer stökigt parti kom baksmällan direkt - jag hade nog gått lite väl hårt ändå och överdosen mjölksyra kickade in rejält. Täten var borta i ett kick och jag hamnade lite i ett vakum. Efter lite utförskörning samlades det ihop en aning och jag hamnade i en fyrmannaklunga som höll platserna 5 till 8. Det började kännas bättre och det var bra samkörning i gruppen. Med tanke på att det var väldigt mycket grusväg var de