Tomas Karlberg - På rull och glid

Att vara förkyld är ett otyg och tyvärr höll Marias otyg i sig väl länge. Till slut gav den sig, men det var på håret att den sumpade alla cykelchanser i Roturoa. Idag var sista förmiddagen innan vi lämnade stan och min käresta kände sig tillräckligt frisk för att till slut köra en runda. Klart lättande, inte bara för Maria utan även mig. Jag är långt ifrån någon högpresterare i empati, men frustrationen och irritationen över att inte få sin dagliga endorfinfix vet jag mycket väl hur den känns. Speciellt om man befinner sig på en plats med fantastiska träningsmöjligheter och med ett viktigt lopp att ladda för om bara en vecka. Det djupa missnöjet och känslan av orättvisa har jag lätt att leva mig in i och förstå och det känns därför väldigt skönt att min darling är igång igen. Det kan ju tyckas att det är fånigt att fysisk aktivitet blir så viktigt i livet, men jag tror vi är lyckligt lottade. Lyckligt lottade att ha hittat en passion i livet. Och med tanke på att det är ett slags bero

Har haft några riktigt fina pass i Roturoa, både på MTB och löpning. Men odelad glädje är halv glädje.. Än har jag lyckligtvis inte fått ta över Marias förkylning, men hon är tyvärr inte frisk. Tråkigt, med tanke på de fina träningsmöjligheterna och att idéerna på kul alternativaktiviteter börjar sina. Det finns gränser för när promenader, termiska källor, blåbärsvinprovning och kafebesök inte räcker. Den gränsen är nära nu, hoppas på friskförklaring inom kort, så att Maria får testa cykellederna i alla fall. För det är nog ingen överdriven hajp att kalla detta för världens bästa MTB-cykling. Igår blev det en runda på drygt tre och en halv timme på helt fantastiska stigar. Bara att det finns variation nog för att inte behöva köra samma stig två gånger en sån runda är grymt, och då har jag ändå inte testat hälften av de leder som finns att tillgå! Jag saknar dock mina lätta cyklar, SPD-pedaler, vadderade cykelbyxor och cykelhandskar, men bara att få vara ute och trampa här är riktig upp

Eller Ruturoa kanske det hette? Med en kokande lerpöl som luktar äggfis 10 m utanför sovrumsfönstret finns det alltid någon att skylla på. Det var inte jag, det var geysern! Känns ju även lite märkligt att ha så pass mycket vulkanisk aktivitet inpå knuten. Jag fortsätter ändå sova gott och hoppas att det inte är några stora utbrott på gång. Inte vad man vanligen bor granne med Efter den stora besvikelsen gällande påskens tävlingsplaner har jag kompenserat så gott det går med att mata på ordentligt med traillöpning. Blev ett dryga tvåtimmarspass i Whakatane till att börja med. Fick se lite av stormens förödelse längs vägen, bl.a. den ganska skarpa gräns i havet där brunt översvämningsvatten möter det blåa havet. Sen tog vi oss till Roturoa där det blev snabbdistans igår och ett 2,5-timmarspass idag längs en väldigt fin led. Så om det nu är nån tröst har ju dessa tre fina pass möjliggjorts till stor del pga en inställd halvmara. Brunt möter blått Sååå skönt att slippa hundbajs och bjäfsi

Idag var dagen för pers på halvmaran! Kanonben och sprätt i steget! Och det gick...  Fiasko.  Det var dock utom min kontroll den här gången och kulmen på några riktiga kaostimmar. Igår förmiddag såg det ju så bra ut. Vad hände? Igår lugnade sig vädret och på eftermiddan lyckades jag torrskodd ta ett par timmars skön promenad för att ladda upp. Inget regn då, men en kort stund efter att jag kom in brakade det lös. Åska och blixtar som fick billarmen att gå igång och nära på mig att bli den andra i familjen i behov av blöjor. Och regn, mer än jag nånsin varit med om. Måste försöka kolla upp hur många mm det kommit senaste två dygnen, det lär vara ett antal hundra tippar jag. Skitvädret höll i hela kvällen, men vi lyckades i alla fall ta oss i  säng till slut. Som tur är verkar Frida tycka att blixtar och dunder är en struntsak jämfört med sand mellan tårna, hon var hur cool som helst. Vi hade nästan somnat när det knackar på dörren. Det visar sig att en fördämning bakom motellet vi bor p

Har kört ner till kusten och hamnat i Whakatane. Laddandet pågår för fullt inför halvmaran som går i grannbyn Ohope på lördag. Idag gjordes sista lugna passet och även om benen inte kändes super så tror jag ändå formen finns där. När man vant sig att köra på hårt så fort kroppen fått vila nån dag känns det lite skumt att sticka ut och hålla igen på passen när det inte känns som att man behöver det. Mitt formtoppningsupplägg har funkat rätt bra några gånger tidigare, så jag hoppas på det nu med. Upplägget innebär en extra vilodag denna vecka, väldigt lugn träning igår och idag, några kortare fartdrag idag (6 ggr typ 15 sekunder), samt vila dagen innan tävling. Orosmolnet (det bor en Göteborgare i oss alla..) just nu är nog främst vädret. Whakatane har "sunshine capital of NZ" som slogan. Jo tjena.. Har idag varit bland de mest blåsiga och regniga dagar jag nånsin upplevt. Var ut en sväng till havet och kollade, i vindbyarna var jag nära att tappa balansen. Coolt! Men passar de

Vi har faktiskt, peppar peppar och ta i trä, trots dystra prognoser, klarat oss helt ok från regnet. Igår blev det mysjogg till en varm källa för lite utomhusbad. Eller källa och källa.. Det var ett rör som rann ut ur en slänt bredvid floden. Lite oklart vart vattnet kom ifrån, varmt var det i alla fall. En intressant detalj är att vår söta dotter, som vanligtvis inte är någon badkruka, har svårt för naturliga underlag. Bassängbotten går fint, lite sten mellan tårna på en sandstrand eller grusig botten och hon blir fullkomligt vettskrämd. Ett lite märkligt beteende, får se hur många års terapi det kommer krävas för att komma till rätta med detta. Frida håller som bäst på att lära sig krypa också. Nu kommer hon i rätt position, men rör sig fortfarande bakåt istället för framåt. Har lett till ett o annat gapskratt från de omtänksamma föräldrarna när hon backat in under närmsta säng eller soffa och är skitförbannad för att hon inte kommer därifrån.. Lilleputten i mitten är livrädd för att

I stället för att pressa kroppen som vanligt valde jag i förrgår att vila. Kände att knät nog inte var nån fara, men var ändå klok nog att ta det lite försiktigare än jag kanske brukar. Inte utan att jag känner mig lite stolt över mig själv. Träningsdiciplin kan vara svårt, vilodiciplin än svårare. OK, det kanske hjälpte lite att det hällregnade hela dan också.. Så medans Maria halkade runt på leriga sluttningar i hällregnet satt jag och Frida och drack kaffe och lyssnade på skeptikerpodden, tryggt under tak. Förmiddagshäng med Frida Igår körde vi inåt landet, upp till lake Tuapo. Här ska vi stanna i hela fem dar och ladda för nästa helgs halvmara. Tyvärr verkar inte vädret vara riktigt med oss längre, men då området kryllar av heta källor och annat äggfisluktande undermarksbubbel ska vi nog kunna hitta lite kul saker att kolla på och därtill hålla värmen. Kul väderprognos.. Men det är ju skapligt varmt i alla fall Eftersom knän och leder kändes helt 100 igår fick det bli det långpass

Vi har lämnat ett blåsigt och regnigt Wellington och landat i Hastings i Hawkes bay. Blåsten lämnade vi i Wellington, regnet tog vi med oss.. Trots utlovat skitväder tog vi bilen upp i bergen längs slingriga grusvägar, i hopp om att sticka huvet ovan molnen, eller åtminstone få lite schyst löpning. Planen var att springa upp på berget Kaweka J, på drygt 1700 m. Både jag och Maria tog tag i uppgiften, men även om det var en ganska fin stig kan man ju diskutera klokheten och värdet i att stå i spöregnet på en dimmig bergstopp och fundera, vilken väg var det nu jag kom upp? En bäck eller en stig? Blött blir det Efter löprundan tilltog en känsla av att högerknät blev aningen överansträngt av utförslöpningen. Blev därför hårdhänt egenlårmassage och stretch igår kväll, i kombination med diverse torkaktiviteter. Vet inte riktigt hur försiktig jag ska vara, tror det är lugnt, men samtidigt, om jag skulle slå upp löparknäskadan skulle mina tårar få de senaste dagarnas regn att framstå som futti

Väl framme i Wellington har vi drabbats av det typiska Wellingtonvädret, vilket tydligen är regn och blåst. Igår var vilodag, vilket nyttjades till lite knallande på stan. Vi hann bl.a. gå vilse i botaniska trädgården och kolla in stadens mest kända museum, Te Papa. Fanns bl.a. Intressanta utställningar om de geologiska processer som pågår under Nya Zeeland. Intressant var också jordbävningsdimulatorn, en femma på Richterskalan gungade rejält. Blåvalsskelettär också rätt maffiga! Föredömligt är även gratis inträde på de flesta museer på Nya Zeeland och gratis WiFi. Avslutade dagen med att botanisera bland öldorterna på supermarketen. Jag är ju lite av ett fan av Systembolaget hemma, mycket på grund av det fantastiska utbudet. Jag tror det skulle innebära smalare sortiment om monopolet släpptes, men mataffärerna här visar att det inte nödvändigtvis måste bli så. Kanske får omvärdera min ståndpunkt där.. Väl hemma blev det ölsmuttande medans regnsmattret och blåsten tilltog. Hur skulle d

3,47; tempot per km som man ska hålla i snitt, lite styvt, för att springa en halvmara under 1:20. Ambititonen fanns ju för nån vecka sen att pröva ett platt snabbdistanspass i den farten, vilket sket sig pga alla dessa backeländen. I Nelson bjöds på ett nytt tillfälle, där det lämpligt nog fanns lite cykelvägar och trottoarer längs kusten att nyttja, mycket platt och dessutom asfalt. Förhållandena var bra, varmt och soligt, lite vind, men inte så att det påverkade jättemycket. Planen var att köra 8 km fram och tillbaka längs kusten, en plan som denna gången funkade. Resultatet blev ok, höll 3,47 ganska prick i 8 km. Det blev ett par tvära 180-graders svängar som drog ner farten, men i övrigt fri väg att trycka på. Känslan var ändå att det inte fanns något jätteöverskott. Några km till i samma fart hade nog gått bra, men 13 km till? Inte den här dan tror jag. Dessutom började magen röra sig lite oroväckande och efter några km till hade den antagligen protesterat ordentligt. Men om man

Löparknä Här kommer ett inlägg om en av de många otrevliga åkommor som löparen kan råka ut för i skadedjungeln, nämligen löparknä. Tyvärr är det nog den skada som jag själv brottats mest med under senare år, men som jag också hittat en del knep för att hålla tillbaka. Håll till godo, här kommer lite knep och knåp.. Får du ont här när du springer? Misstänkt löparknäelände.. Symtom: För mig handlar den här skadan om en lite diffus smärta på utsidan av knät, som direkt avklingar om man stannar och går. Om man fortsätter springa tilltar smärtan och till slut blir det omöjligt att ta ett löparsteg till utan att se ut som en haltande Pinocchio. Löparknäsymptomen känns inte direkt när man börjar springa, utan kommer smygande, förutsatt att man vilat lite innan och inte är akut inflammerad. För ja, det är en inflammation det handlar om (nu är jag som icke medicinutbildad ute på djupt vatten igen, men ändå..), närmare bestämt i nån slags slemsäck på utsidan av knät. Över denna slemsäck

Innan vi lämnade Takaka blev det en sväng ut i Abel Tasman national park för att testa kustleden, en av Nya Zeelands "great walks". Vet inte om den var så great, man blir ju lite avtrubbad här, men det blev ett ganska lugnt långpass på trötta ben i alla fall. Den främsta behållningen var kanske passagen av ett par laguner där det bara funkar att ta sig fram vid lågvatten. Trots lågvatten blev det en rätt blöt historia. Lågvattenmärke, bokstavligt talat En dammig Ford, på vår gård Igår blev det vilodag, klart behövligt, för resa till bryggerimeckat Nelson. Gjorde lite intressanta stopp på vägen, bl.a. på ett café med mycket märkliga väggprydnader på herrtoan och tama ålar i bäcken utanför. Det är nått med ål och Nya Zeeland, de dyker upp både här och var. En tam ål? Dags att Frida får ett husdjur snart? Lämplig väggprydnad på herrtoan? Svårfiskat..? Idag gick jag bonaza på långpass igen och drog iväg upp för ett av bergen utanför Nelson. Benen var ganska bra återhämtade, så de