Tomas Karlberg - På rull och glid

Slutet av oktober, det brukar vara blött, kallt och blåsigt. Rullskidor som gnisslar illa av sand och annat jox som fastnar i lagren, genomsura pjäxor som aldrig torkar. Den här hösten verkar vara annorlunda! Eller i alla fall gårdagskvällen, för hur ofta kör man rullskidor i kortbyxor en mörk kväll den 28e oktober?  Inte helt kritvita ben, hur nu det kan komma sig. Det blev 10 ggr 1,5 min i motvind uppför en trevlig slakmota jag hittat på vägen till Skogås. Kändes riktigt bra faktiskt, enda smolket är att jag kände lite lite av ena skulderbladet som strulat ett par gånger de senaste åren. Hoppas innerligt att det var en tillfällighet. Kunde i alla fall trycka på skapligt bra, känns som att med en dags vila så lyfter sig kroppen en aning. Eller vila, det blev ju en rätt tuff måndag ändå, om än inte så mycket intervallträning. Försökte leva kvar i sommartid och var på jobbet innan kl 6 för att få lite effektiv morgontid. På eftermiddan blev det bråttom hem och sen en sväng till akuten i

Idag skulle lördagssegheten förhoppningsvis gå över, för om inte skulle det bli en tuff dag.. Två pass på schemat och för ovanlighetens skull - gruppträning. Jag är ju inget större fan av gruppträningar, jag är ju uppväxt som skidåkare. En högst individuell idrott där man i alla fall förr i världen tävlade uteslutande med individuell start och tränade själv (och ärligt talat, de som är bra idag gör det till största del fortfarande). Kan man inte träna själv, hur ska man då kunna tävla själv? Idag är det supertrendigt med individuella idrotter, men det är långt ifrån alla som passar för det egentligen, rent mentalt. Träningsgrupper av alla de slag, military ditt, running that, team hej och hå, alla är de till viss del ett tecken på att det finns många som kanske egentligen skulle spela korpfotboll eller rinkbandy när de inte klarar att springa ett långpass själva. Sen är ju träningen i ensamhet min meditation, då vill jag inte ha sällskap, men det är en annan historia.. I alla fall, sam

Idag kom stunden jag väntat på sen i slutet av januari. Blåa tår som inte består.. Lite oförsiktigt petande med tårna i vardagsrumsmattan och vips - där rök stortånageln! Bara en blåing kvar nu då.. Hej hå luden tå. På träningsfronten har det varit en ganska bra vecka. Några bra backintervaller i Högdalen i tisdags, skapligt bra staktryck på rullskidorna igår. Också idag då.. Som vanligt torsdaglunch, pannkakskoma och överdosering av vispgrädde. Halvrullande på väg från restaurangen ringer Maria, -Frida har feber, sjuk lillkotte avhämtas på dagis. Pronto. Jag skulle ju springa hem idag. Snabba ryck, bara att dra på sig understället och dra iväg! En fördel i sånna situationer är att man slipper tänka och våndas, det är bara att ge sig iväg. Dessutom har man en bra motivator att inte mesa ur med tempot. Det blev ett skapligt snabbdistanspass och med tanke på den dryga motvinden känns 1:09 som en bra tid. Väl framme på dagis uttrycks en viss beundran bland lärarna över att jag helt genoms

Idag och imorn har vi visning av lyan i Hökarängen. Två dagars intensivt putsande förväntas rendera i en hetsig budgivning och makalösa överpriser. Det är i alla fall vad vi hoppas på, den som lever får se.. För att undvika att vår kära ettåring lever rövare och totalsabbar städningen alldeles blev det en övernattning hos mormor i Enköping.  Perfekt med lite miljöombyte på träningsfronten också! Idag rullskidor - distanspass på gamla hederliga Bredsandsvägen. Det var b.l.a. här jag fostrades som skidåkare. Varje fredag eftermiddag, hela höstarna, körde klubben rullskidor på den fina bilfria cykelvägen från Enköping till Bredsand. Regn, snålblåst över stäppen och ibland lite olust var standardingredienser. När man tänker tillbaka på det fredagsmys man utsattes för som barn kan man undra hur fan det kommer sig att man fortfarande håller på. Parkera vid värmeverket, över den hala träbron, vars springor ätit upp en o annan stavspets, och sen björkallén. En raksträcka till synes utan slut.

Förra lördan - skitseg, idag - skitseg. Vad är det som gör att en god natts sömn gör kroppen helt förslappad? En tillfällighet, antagligen. Men när man får chansen att träna i dagsljus den här tiden på året vore det ju najs om man kunde ha lite mer glädje av det än att genomlida mjölksyrechockar av att joggandes ta sig blott tio höjdmeter. Det har ju känts bra resten av veckan i alla fall. Och även om inte benen var med idag så är ju Gömmarskogens 15 km spår min absoluta trailfavorit i Stockholmsområdet.  En trixig och lagom kuperad runda där det bitvis känns som att man är väldigt långt från stan. Och även med trötta ben uppskattar man den känslan! Gömmarskogen - trevligt ställe!

Vet inte om det var Kalla eller vad, men efter i måndags känns det som att jag rykt upp mig ett pinnhål på motivationsstegen. Känns lite roligare att träna och mer motiverande att försöka komma i anständig skidform tills i vinter! Igår blev det en rullskidrunda runt i förorten med lite stakövningar och idag morgonjogg och sen lite backträning i Högdalen på vägen hem. Känns fortfarande rätt bra att köra backe, trots att det inte blivit så mycket sådan träning på slutet. Alla rundor med charioten verkar ha gett något slags bestående effekt vad det verkar.. En soptipp i skymningen. Såhär glad är man på toppen av tippen!

I morse var det presentation av ÅFs nya sponsorsatsning. Jag hade lite på känn att det inte kunde vara vilket stolpskott som helst, och mycket riktigt, upp på scen kliver Charlotte Kalla! Givetvis skulle det spelas upp lite fräna klipp från OS och jag fick som brukligt bita mig i läppen för att inte börja grina. Jag kan ju inte annat än älska vår profilering när det gäller sponsring! Sedan 7 år tillbaka är även Susanna Kallur ÅF-anställd. Bakom den ödmjuka fasaden gömmer sig antagligen den mest envisa jävel man kan tänka sig. 5 år av skador och elände, utan att ge upp tanken på att komma tillbaka. Oavsett om det lyckas eller inte, sjukt imponerande inställning! Lika envisa måste nog ÅF vara som stått vid hennes sida i motgången utan att hoppa av som sponsor. Man kan ju inte annat än vara stolt över att jobba på ett företag som är så pass långsiktigt. Hoppas Kalla blir kvar minst lika länge som Kallur, bättre förebilder än de här tjejerna lär knappast kunna köpas för pengar! Ett par av

Idag var det dags för Hässelbyloppet. För ett år blev det pers med 36:32, läge att toppa det idag? Dagarna i veckan har känts bra, men igår var jag ett riktigt sänke. Körde ett lugnt rullskidpass på knappa 2 timmar som kändes riktigt risigt. En kanonfin höstdag som jag var alldeles för seg för att njuta av. Hade sen en väldigt trött kväll med lite småont i huvet och inga goda föraningar inför morgondagen. I morse var det dock helt ok och efter att ha hämtat upp David i Liljeholmen och kommit på plats kändes det skapligt. Lite uppvärmning och det kändes ännu lite bättre. Kanske kan bli nått bra ändå? Men icke.. Fick en bra start, inga hinder, och rullade på första kilometern på 3:34. Perfekt start egentligen, men jag orkade inte hålla farten. Klarade 5 km strax under 18 min, men sen var det kört. Ska man göra 10 snabba kilometer måste man vara pigg halvvägs. Det var jag inte idag.. Det blev ett rejält kämpande på slutet med noll och intet till spurt. Måltiden 36:48 är väll ok, men långt

Ibland är det extra skönt att träna, solen skiner, det är varmt o mysigt, allt känns lätt. Eller så regnar det utav helvete, är lite småkallt, blåsigt och mörkt. Det kan också vara helt fantastiskt! Igår morse var en sån dag. Dagar då de mesiga tar bilen eller tunnelbanan. Vi som gillar att plöja gigantiska vattenpölar och slippa trängas på väg till jobbet tar cykeln.. En riktigt skön cykeltur!  Idag blev det också lite blötträning, veckans andra rullskidpass! Och det är bara torsdag, kanske hinner bli tre rullpass den här veckan? Idag blev det en hutlöst lång uppvärmning på nästan 40 minuter varpå det blev några 2-minutersintervaller. Har en väg som är lite småkuperad så att man får träna lite övergångar och tempoväxlingar. Inget superkvalitetspass, men helt ok. Fick även en påminnelse om hur det känns att åka på bakhala skidor. Lövhalkans tid är här.. Japp, det finns asfalt nånstans därunder.

Igår blev det bilen till jobbet och en sväng förbi nya lägenheten. Kommer bli grymt bra! Vi har konstaterat att vi ju får ett helt rum till övers, perfekt som vallarum och cykelverkstad! Eftersom det inte blev nån pendlarträning annat än att peta med växelspaken och blyfot på gaspedalen fick det bli ett kvällspass på rullskidor. Försökte köra lite fart, ren stakning, vilket gick ganska ok. Efter en dryg halvtimme med skapligt tryck kändes överkroppen som överkokt spagetti. Men med några pass till i samma stil kan det nog bli skapligt framåt vintern.. Utsikten från nya balkongen. Funkar! Idag blev det tunnelbane och löpkombo, med 2-minutersintervaller på hemvägen. Hann med 9 st om jag räknade rätt. Inte någon superkänsla, men definitivt på rätt väg. Känns skönt med känslan av lite studs i benen! Hoppas det kan släppa till lite ytterligare tills på söndag.. Lagom nöjd efter dagens intervaller.

Blev två skapliga pass i helgen, med lite bättre känsla i kroppen. Igår rullskidor drygt 1 och en halv timme med tröga paret. Armarna är som spagetti och mina sammetslena kontorsfingrar blir fulla med blåsor, det märks att ett nästan månadslångt uppehåll inte gjort något direkt positivt för stakformen. Men ändå, det kändes ok, orkade ligga på i maklig takt i alla fall. Dirty season.. I helgen annordnas fjanttävlingen Tjurruset, för all framtid utan mitt deltagande efter att ha sålt ut sig som överbefolkad och svindyr plojtävling, från att ha varit en trevlig terränglöpningstävling modell tuffare. Men chanserna för lite traillöpning hänger inte på en tävling och idag var en utmärkt dag för en sväng i Hellaskrokarna. Efter att ha varit mulet i två dygn utan att regna lyckas jag med konststycket att öppna bildörren precis lagom till dagens störtskur. Regnet gav sig dock rätt snabbt och lämnade hala och fina stigar att fladdra runt på. Inget vansinnestempo, men det kändes ändå bättre

Efter ett par dagar ensam med Frida fick det bli ett par dagar ensam med mina kollegor, - en liten roadtrip till Atlas Copco i Örebro och Zinkgruvan. Höjdpunkten blev tveklöst dagens besök drygt tusen meter under markytan! Jag har varit ner i ett flertal av de större gruvorna i Sverige, de har alla gemensamt att det är mörkt, grått och skitigt.. Zinkgruvan var inget undantag, men här bjöds på en spektakulär upplevelse som får var bergmekaniker och bergtekniker att bli alldeles till sig - en liveupplevelse av smällbergsfenomenet! Smällberg uppstår på stora djup där trycket i berget runt en tunnelöppning blir så stort att hållfastheten överskrids och brott sker i berget momentant. Detta med tillhörande knäppande och ibland rejäla smällar. Riktigt fränt att uppleva naturens krafter, av den lite mer okända typen kanske. Framför riggen pangade det på rätt bra..  Träningsmässigt känns det sådär. I onsdags blev det ett hetsigt snabbdistanspass från Årstaberg för att hinna hämta Frida på