Jämtlandsserien Tandsbyn 2023

Idag var det racedags på cykeln! Precis som ifjol var det en dagstur till Tandsbyn för premiärlopp. Ett XCO-race i Jämtlandsserien med individuell start. Har haft helt ok cykelkänsla på slutet, trots ganska lite cykelträning. Har testat lite på grusvägarna uppför skutan och har presterat typ i paritet med senaste två åren. Så med bra feeling och nyanländ sommarvärme drog vi iväg. Började med att coacha runt barnen, en åt gången, runt den drygt 5 km långa banan, som är relativt flack och inte överdrivet stökig - dvs passar bra även för barnen. De kämpade på jättefint, uppklassade till 11-åringar dagen till ära för att få köra långa banan. Kunde därefter sätta iväg på mitt eget race med väl uppvärmda ben. 

Nöter på!

Försökte hålla igen lite lite i början för att inte få en första-tävlingen-syrachock, vilket lyckades hyfsat. I övrigt var det bara att nöta på de fyra varven och försöka hålla så jämnt det gick. Mattades lite tredje varvet, men höll ändå ihop det bra och körde in 2 minuter snabbare än ifjol, vilket jag är riktigt nöjd med. Ifjol dock med en vurpa och lite meck med snett styre, men ändå. Någon seger blev det dock inte i år heller, ”omöjlige” Södergren var en minut före.

Nått som dock känns trist är att i år fick hela resultatlistan plats på en A4. Det blir fler och fler som cyklar men färre och färre som tävlar. Har lite svårt att få ihop det - på en Åre-cup i utförsåkning kan det vara lätt 70-80 ungar (killar + tjejer) i 9-10 årsåldern som kör. I en sport som egentligen på många sätt är betydligt mer avancerad än en cykeltävling. Idag var det sammanräknat från 9-16 år tre barn med, varav två var mina.. Däremot var det en jävla massa ungar med trötta föräldrar som jagade runt en fotboll på planen bredvid dagens bana. Men det var säkert ingen som fick vinna matcherna, så de barnen slapp säkert mentala utmaningar de med. Fattar inte riktigt vad tröskeln är, tror alla föräldrar till cyklande barn (och det finns en jäkla massa barn som kommer på klubbträningarna) att det i längden är nån slags friluftsverksamhet där ”alla ska med” och man lallar runt utan att barnen ska behöva ta i? Ibland blir jag lite provocerad av vuxna människor som rullar runt gruslederna i Björnen på 150 mm fjädring, knäskydd och hjälmar stora nog att klara en frontalkrock med en timmerbil. I värsta fall även elassisterat och utan tillstymmelse till lycra. Vad är det för förebilder för en framtida potentiell tävlingscyklist? Bäst att spöka ut ungarna i helkroppsskydd och integralhjälm, så får de svettas lite oavsett om de trampar eller ej - verkar vara melodin. Eller är det tvärt om - att det upplevs som att man måste vara superavancerat skillad för att tävla på cykel? Obegripligt. Förutsättningarna i Åre att fostra tävlingscyklister av alla möjliga typer är egentligen grymt bra, om än med lite kort säsong, men attityden är uppenbarligen kass. Eller så är jag bara gammal, grinig och oförstående. Imorn är det i alla fall kids-träning igen. Det blev hux flux så att jag fick ansvaret för 9-12-åringarna den här säsongen. Imorgon blir det intervaller..