Jämheten själv

 Höstens stora tävlingshappening, som numer får betraktas som tradition, har varit Duveds terrängserie. Eller Lövfallsloppen, som de tydligen kallas officiellt. En tävlingsserie på numera 4 tillfällen att flåsa livet ur sig på den plågsamma distansen 5 km terränglöpning. Maria och jag är fortsatt arrangörer, men upplägget med lite flytande starttid har gjort att jag också kan vara med och springa. Och denna säsong, där jag på något märkligt vis inte åkt på någon tidig höstförkylning har jag kört alla loppen. 

 

Första tillfället hölls redan 7e september och jag chockade mig själv med att sätta ett prydligt pers med typ 40 sekunder på 20:19. Banan är normalt lite tungsprungen med några blöthål, men jag har varit relativt torr hela hösten. Banlängden är drygt 5 km, i realiteten typ 5,1 km, och med typ 70-80 höjdmeter stigning är det en drömgräns för mig att komma under 20 min. Kanske var det denna höst det skulle kunna klaras? Har haft hyfsad kontinuitet på löpningen ett tag och även om inte formen känts sådär superbra så har det ändå gått ganska fort när jag lagt i högsta växeln, uppenbarligen. Dessutom har jag letat fram ett par gamla asfaltracedojjor med 15 år på nacken som jag sprang korta asfaltlopp i Stockholm i på tiden det begav sig. Lätta och snabba, men inte särskilt terränggreppiga. Men med en torr höst och ovanligt torrt underlag har de funkat bra på 90 % av banan, vilket jag ändå tror jag tjänat lite sekunder på.

 

Men hur gick det då, blev det nån drömgränspassage? Nej.. Tävllng 2 - 20:20, tävling 3 (efter en dekadent grabbhelg i Bukarest) - 20:24. Och så nu sista helgen, med kallare väder och därmed mer kläder på, samt trots allt blötare underlag - 20:34. Jämn så det förslår, men det saknas lite. 

 

Nästa år. Kanske…

Frida, Sam och David har också sprungit de flesta loppen.

Och Frida avslutade med att sätta ett snyggt pers på 2,5 km. Här finns det fortfarande potential..