Onödigt bra form

Efter 130 mil i bil runt Härjedalen och Jämtland var jag igår eftermiddag åter hemma i Veda. Ganska sparsamt tränat i veckan, men lite härlig myrlöpning i Gäddede fick jag med mig hem i alla fall. Tänkte att jag måste testa tävlingshojen inför helgen, och tiden var lite begränsad, så äh - det får bli snabbdistansrundan till Sörfors runt sjöarna. En tur på kuperade grusvägar och lite asfalt, ca 45 km och 5-600 höjdmeter, som jag haft som formtestrunda de senaste åren. Snabbaste tiden satte jag i augusti 2017, några dar innan avfärd till Varberg och det årets Bockstenstur, som blev ett av de bästa lopp jag kört och den enda gången jag stått på h30-pallen i långloppscupen. Jag har kört den här rundan ett par gånger i våras, med ganska dålig känsla och några minuter sämre tid än rekordet.

Pärlan ska rastas i helgen också!

Drog iväg lite sådär mentalt oförberett och tänkte väl att vi får se lite om jag orkar ta i nått. Redan direkt kändes att nått var lite skumt. Har jag fått på en mindre framklinga, eller varför känns de tunga växlarna så lätta? När de första backarna började komma - upp och stå och trycka sig upp för att hålla farten. Hmm, behöver knappt växla ner - skumt. Bäst att inte trycka för hårt över krönen, är säkert medvind också, kommer bli skittungt uppför långbackarna på slutet. Men det var ingen motvind när vägen vände och till slut var jag tvungen att inse fakta - idag är jag i svinbra form.. Varför!! Det var så fucking jävla dags nu, muppben, hur hade det varit med lite liknande tryck i benen bara nån ynkaste enstaka gång på tävlingarna i somras??? Så klart skönt att känna att trycket och farten kan finnas där, och lite bekräftelse på känslan från många tävlingar i somras att fan - jag borde vara bättre. Men fan vad jag hade velat ha den här känslan när det verkligen betyder nått. Det hela slutade med att jag krossade mitt pers från 2017 med en och en halv minut på knappt 90 min cykling. Och då var jag som sagt i riktigt bra slag där i augusti/september 2017. Jämfört med i våras var jag nästan 5 minuter snabbare, då med krampkänningar på slutet, nu knappt trött. Bara i den på sträckan tyngsta backen, en ca 4-5 minuter lång stigning på knappt 100 hm spöade jag mitt maj-jag med nästan en minut. Nästan för bra för att vara sant. Men då vet jag, nästa år vill jag köra en tävling med de benen, det skulle kunna bli kul..

Imorgon står det hur som helst 100 miles på schemat runt Siljans skogar. Lite andra kvaliteer som krävs för den distansen och jag har fuskat rejält med långpassen den senaste månaden. Men just nu känns det rätt kul ändå, tänkte öppna lugnt och försöka ha en trevlig dag runt sjön. Solen ska skina säger SMHI och jag har packat fickorna fulla med Snickers, så det blir nog bra!

Familjeladdning på Sollerön!