Idre fjällmaraton 45K

- augusti 23, 2026

Så var det äntligen dags för sommarens stora löparmål - fjällmaran i Idre. Som noterat är avsaknaden av långpass ett bekymmer, men efter 3 veckor och 3 deltävlingar i Åre Inclines som gått rätt bra så kändes det ändå helt rimligt att jag skulle ta mig runt 45 långa km.

Hade minimerat förberedelserna. Ingen koll på banan. Ingen koll på höjdprofilen. Hur långt är det stånka till Idre? Inget boende bokat. När suget på förhand är begränsat så ställde jag helt enkelt in förberedelserna.. Har haft en idé att det borde gå att sova i bilen, så det här var ett lämpligt testtillfälle. Lastade in en madrass, sovsäck och kudde och drog iväg efter jobbet. Hann lagom ner till att hämta ut nummerlapp, ta en promenad och sen bädda ner mig i bagaget. Glädjande nog gick det riktigt bra! Sov kanske inte som en stock, men klart bättre än en normal tältnatt och väl på parkeringen visade det sig finnas fler tokar med samma upplägg.

På tävlingsmorgonen var det bara ta det lugnt och hålla sig torr i det lätta morgonregnet. Uppvärmning är ändå inte aktuellt när 45 km ligger framför en. Tycker kroppen känns bra och drar iväg i den stora klungan i typ 5-minuterstempo. Perfekt start, rullar på skönt på lätta stigar och grusvägar i 7,5 km och tänker att det här var ju lätt. Men ungefär där började loppet på riktigt. Upp på stig runt Nipfjället som bitvis är rätt teknisk. Än stökigare blir det på baksidan på väg ner och när jag tagit mig till 20-km passeringen är snittfarten prick 6-minuterstempo i snitt så långt.

Nånstans där, efter 20 km, börjar kroppen göra sig lite påmind med småkrämpor osv. Inte så farligt, men jag vet ju att det inte blir bättre. Vidare mot Städjan är det fortsatt stenigt och bitvis tekniskt, men det rullar ändå på. Uppför branten till städjan-passagen, inga problem. Sedan nerför i stenskravlet igen och nu är det väl en typ 15 km kvar och det börjar krampa i ljumskarna lite nu och då. Än värre blir det en bit ner ytterligare, i en brant del utför där stenarna verkligen är strösslade över stigen, börjar mitt gamla löparknä ge sig till känna.

Där det var plant eller lättsprunget och det gick att ta ut steget lite funkade det ok, så länge inte ljumskarna krampade. Värre var det att trippa utför och dämpa stegen utför, så sista 12-13 km blev slitiga. Blev till att gå en hel del, även i lätta uppförsbackar och i övrigt springa fort och snyggt där det gick. Väl uppe på toppen av Idrefjäll med drygt 2 km kvar fanns dock ingen räddning. Att gå uppför gick bra, meningen ner, så försökte tänja ut steget så gått det gick och bara acceptera att knät skulle bli rejält ömt. Gjorde ont, men sprang utför hela sista backen och kämpade mig imål på 5:12 ca och en 49:e plats. Det får jag vara riktigt nöjd med och konstaterar att det nog går dröja till nästa maraton..