Frösö XCO - Jämtlandsserien

 Endast en vecka efter fjällmaran i Idre var det dags för tävlingspremiär i sporten jag egentligen borde pyssla med - MTB. Inte direkt någon vidare uppladdning, men märkligt nog lade sig maramilen tillrätta oväntat snabbt. Lite öm i löparknäet, men i övrigt i princip ingen träningsvärk alls. Inga blåa tånaglar, nej, egentligen chockerande fräsch. Sprang väl för långsamt.. Men hur som, tävlingspreppad för cykel kan jag väl inte påstå, även om sommaren varit bra. Laddade upp med att besegra träsken längs Indalsälven i jakt på skräp (ideellt arbete för innebandylaget..) för att sedan dra in till Östersund och en mysig övernattning hos Saarelas på Frösön. Lugn och behaglig tävlingsmorgon väntade alltså och det började nästan klättras på väggarna innan vi drog till Frösö park. Väl på plats väntade lerhalkiga banor efter veckans regnande, lite ovant här, då det varit snustorrt senaste två åren. Kan konstateras att det blir en helt annan bana med andra utmaningar än tidigare år, då underlaget till stor del är jordigt och det därmed vankades lerfest. 

Först ut att tävla var David, som verkligen vuxit in i cyklistlivet, "Jag gillar inte så mycket downhil, jag vill köra banor". Och bana blev det, om än kort. Han gick i alla fall stenhårt in i starten och kom först ut på den lilla slingan och körde sedan järnet och kom först i mål. Gissar att det kanske var första cykeltävlingsvinsten! På tal om Davids utveckling, cyklade Graniten i Björnen för första gången nu i helgen. Lite kul - det var för mycket nerför. Men något gnäll om uppförsbackarna hördes inte. Knappt man tror det är sant.

Sedan var det Sam och Fridas tur. Även där dramatisk utveckling detta året. Sam är helt besatt och cyklar i parken i Åre flera dagar i veckan. När det kommer till stora hopp är jag numera ifrånåkt. Satan det gick snabbt.. Men i XCO är jag fortfarande vassare, men på Frösön var det helt och hållet Sams race. Han hamnade förvisso bakom klubbkompis Sixten i starten, men avancerade snabbt och var sedan överlägsen över ett varv på XCO-banan. Där bakom körde Frida som enda tjej imål som vinnare i 13-14 över två varv, på ett imponerande sätt. Hängde sånär på Sixten, som är ett år äldre och också duktig. Riktigt kul i de ganska knepiga och halkiga förhållandena också.

Slutligen var det dags för mig å Maria. Efter att ha hetstvättat Fridas cykel, tillika Marias cykel, och värmt upp lite var det dags för start. Kom iväg hyfsat bakom Södergren, som vanligt. Den här dagen var det dock fler snabbingar med, och snart passerade gamla skidesset Johan Häggström, som sedan även tog sig förbi Södergren och tog en klar seger till slut. För egen del var Södergren lite för snabb även den här gången. Tyckte att jag körde helt ok, men något riktigt tryck uppför och på platten finns liksom inte. Får väl se om det går att göra något åt framöver.. Efter tre varv av fem blev jag även omkörd av en Östersundare och fick se mig hamna på 4:e plats till slut denna gång, efter ett riktigt kul race där det verkligen kändes som att det blev tävling av det hela med flera någorlunda jämna cyklister. Maria körde hem vinsten i damklassen också, så den här gången vann alla familjemedlemmar utom jag. Ja, så kan det gå..

Efter loppet blev det hem och stressroddande för att hinna med Stockholmståget, så tävlingsinlägget fick vänta en vecka. Ytterligare märkligt från Stockholmsveckan är att benen nu tyckte det var helt ok att springa. Söder runt gick bra, om än lite öm, och ett intervallpass blev det också. Nej nej, släpp det. Släpp det...

Frida susar mot seger!

Och David likaså!

Åsså Sam då..