2014 ännu ett år

Dags att blicka lite tillbaka och kanske lite framåt också. Tränings och tävlingsmässigt, vad blev det av 2014 och vad ska man hitta på nästa år? I början av 2014 dog hoppet lite. Det som skulle bli en tävlingsinsats på skidor töade bort fullständigt. Grått och isigt, all motivation för skidåkning försvann i takt med att skidpjäxorna blev allt torrare och icebugsen luktade allt mer fotsvett. Att efter en grå höst i Stockholm fira jul i ett regnigt Mora och sedan nyår i Ljustorp, som vid tidpunkten var som en enda stor skridskobana. Nej, nån jävla måtta fick det vara! Bestämde mig för att dra igång löpträningen direkt och körde lite av en chock för kroppen, många pass på få dar. Turligt nog blev det inga skador.. Dobbar på skorna är allt vad du behöver, som bröderna Hereys skulle ha sjungit. Januari och en vecka in i februari fick jag härda ut, sedan började äventyret, 3 månader Down under! 

Vistelsen på Nya Zeeland blev en riktig träningsresa. Har aldrig avverkat så många mil löpning på motsvarande tid, och så många fantastiskt fina mil dessutom. Trailporr är väl ett passande ord! Ganska många långsamma mil också, med branta berg och knöliga leder. Att vi till slut hittade en löparbana i Wellington att testa formen på kändes vid tidpunkten så upphetsande att spöregn och stormvindar inte var något som helst hinder. Formmässigt var jag nog ganska nertränad till och från, även om kroppen höll bra. Antagligen lite tack vare mycket variation av terräng, underlag och skor. Tävlingsmässigt blev NZ ett fiasko, den enda tävling jag anmälde mig till regnade bort. En spännande natt iofs med vatten upp till dörrtröskeln, ironiskt i nog Nya Zeelands motsvarighet till Karlstad, med obligatoriskt skryt om antal soltimmar per år. Jo tjena... Det blev inte riktigt som det var tänkt. Och sen fortsatte det lite på den vägen. Oflyt med tävlandet, eller i alla fall oflyt med att prestera på de lopp och distanser jag hade tänkt mig. De tidsmål på 10 km, halvmaran och lidingöloppet som jag hade satt upp var jag aldrig nära. Samtidigt var jag nog en snabbare löpare än nånsin, lite frustrerande att inte riktigt få ut det bara. När vi kom hem från Nya Zeeland deffades ett par kg bort och jag gjorde några riktigt bra intervallpass, samt satte ett snyggt pers på Ursvik Extrem. 61:15, det var årets bästa lopp tror jag. Den kvällen hade jag nog haft goda chanser att klara alla mina olika tidsmål för året, om bara tävlingsdistansen varit annorlunda. Sen dödade jag formen genom att köra lite för många långa tuffa race utan längre återhämtning (Vansbro, skyrace Dolomiterna, Fjällmaran Bydalen) samt la på ett extra kilo igen. Därefter var det kört att prestera på höstens race, speciellt årets huvudmål Lidingöloppet, då jag dessutom var sjuk.. Trist, men det kändes då mer som att jag var uppgiven än raktigenom förbannad, vilket annars brukar vara min normala reaktion. Har jag lärt mig att ta motgångar med jämnmod månne? Hemska tanke, gammal och vek.. Just sjukdomar har det varit fler i år än tidigare. Den enda uppenbara förklaringen - dagisstart för Frida så klart. Men riktigt så illa som en del skräckhistorier man hört har det ju inte varit, och jämfört med Maria har jag så klart inte mycket att klaga på..

Efter sista löptävlingen (Hässelbyloppet) var jag rätt less på löpning. Inga resultat, ingen form. Fet och omotiverad. Sista loppet, tunnelloppet, skippade jag helt. Lite coolt med ett unikt lopp som bara går en gång, men jag var inte sugen. Träningsmotivationen i övrigt var ändå helt aceptabel. Nån stans föddes lite tankar och idéer om framtiden. Har funderat mycket på hur satsningen framöver ska se ut. Vad är det för idrott som ska prioriteras? För prioritering behövs, något jag kanske främst inser med tanke på tiden som går åt till att ha en unge att ta hand om, och till sommaren en till dessutom. Ungar som jag ju snart ska hetsa runt på diverse tävlingar som en skogstokig idrottspappa. Köpa och meka med sin egen hoj går ju bra, men att ha råd och hinna med ett par till för ungarna? Nån stans får jag begränsa mig. Men det går att få till bra träning ändå, men kanske inte i alla grenar och speciellt inte att tävla  i alla grenar. Under hösten har jag landat lite i att tillbaka till rötterna kanske inte är så dumt? Speciellt när Charlotte Kalla travar in på ÅF-kontoret i Solna, då kände jag att fan, det är ju den sporten jag älskar mest av dem alla ändå. Varför blunda för det man är? Det går inte att förneka, även om de fysiska förutsättningarna inte är de rätta är jag en tjurig längdskidåkare i sinnet. Att jobba på just ÅF knyter som ihop påsen lite, och lämnar en gnutta motivation till övers, som är precis lagom att snappa upp för en lite lagom sansad gubbskidåkningssatsning. Och hade jag ändå varit med där i toppen är jag säker på att jag skulle ha givit Charlotte en hård match i att ge de suraste intervjuerna, när tävlingarna hade gått åt helvete. 

Så året har avslutats med ganska bra skidförberdelser. Fram tills den där tjusiga chinsolyckan då förstås. Men det har i alla fall blivit en del skidmil, i lugn fart förvisso, men med en rygg som verkar bli allt bättre och nypreppade konstsnöspår i Stockholm så ska det kanske kunna bli några tävlingar i alla fall. SM och DM som huvudmål, så klart. 

Men framöver då? En del av mig är ju sjukt sugen på de här långa ultrautmaningarna till fots eller på cykel, men jag tror jag avstår ändå. Det av två anledningar. Jag kommer inte kontinuerligt hinna lägga tillräckligt med tid på långa pass, vilket skulle krävas. Och för det andra passar det inte mig så bra fysiskt, inbillar jag mig.  Jag är en krampbenägen stackare och tål inte mängdträning i löpning särskilt bra. Sen hoppas jag ju så innerligt att Maria kommer tillbaka på banan igen, och då blir det konkurens om tävlingsutrymmet. Eftersom det känns onödigt att bråka om det är känslan just nu att det är en skidsatsning som kommer i första hand. Då kan jag välja tävlingar lite mer fritt på skidor och låta Maria välja tävlingar på vår/sommar/höst. Känner mig peppad på upplägget, tror det blir bra. Inga jävla staklånglopp, utan lite hederlig racing. Snart är man ju veteran, vilket öppnar upp för en del intressanta event framöver i form av veteran SM och VM. Sen kommer jag vilja köra lite race på barmark också, men inte några speciella satsningar, utan ta några kortare lopp, typ max 20 km i löpning. Undantaget är väl Dolomiten skyrace som jag är sugen att testa en gång till, men i övrigt vill jag undvika att bränna mig för hårt på långa löptävlingar. Sen att cykla lite och hålla igång rullskidåkningen under sommaren ingår ju också i planen. Har till och med funderat på att man borde testa en rullskidtävling nån gång. Alliansloppet? Putsa perset på Extremen kanske? Göra 15 chins i ett set? Vanlig jävla grundträning för skidåkare helt enkelt! Tror det passar bra med vardagslivet också, lättare med jobbpendling av diverse slag när vi flyttar till Solna. Till och med rullisar bör ju funka. När det gäller löpningen tänker jag försöka köra lite mer enligt upplägget hösten 2013. D.v.s. Inte så mycket och långt, men de löppass jag kör ska ha kvalitet. Det räckte ju till pers på 10 km då. Att springa 6-7 mil i veckan i stället för 2-3 verkar ju inte ha givit något positivt för min utveckling, inte på kortare distanser i all fall. Ja, typ så får det bli. 2015, ett spännande år lär det bli!

Mer än en morot till nästa år!