Långa lugnet

Då var långloppspremiären avklarad! Efter en veckas regnande var det upplagt för ett grisigt rejs och det blev sannerligen bland de skitigaste cykelturer jag upplevt. Banan var lite annorlunda än senast jag körde i Falun, nu med start uppför utan masterstart. Eftersom jag prioriterade startposition i fållan högre än uppvärmning blev det en riktig chock direkt från start. Försökte hitta ett bra tempo och hamnade i nån slags andraklunga där jag försökte rulla ur lite mjölksyra och gömma mig i rygg så gott det gick de första milen, som till stor del gick på grusväg. Kändes skapligt så långt, men började känna att luften i mitt slanglösa däck blev allt tunnare. Typiskt att skiten inte funkar som det var tänkt. Ut på andra loopen försökte jag köra försiktigt för att undvika att kränga av däckhelvetet, men genomslagen blev allt fler och till slut var det bara att stanna och trycka i en luftpatron. Tappade inte så mycket tid på fältmeket, kanske en minut, men när jag kom igång igen började kroppen säga ifrån allt mer. Först med krampkänning i framsida lår, sen baksida. Avsaknaden av rejäla långpass började bli kännbar, allt eftersom ekipagets vikt ökade i takt med att lerlagren på cykel o ben blev tjockare. När det bar iväg ut på tredje o sista loopens brutala geggamojastigningar, som till stor del hittades på de gamla femmilsbanorna från Falun 93, fick jag vackert släppa klungan jag låg i och fokusera på ett eget tempo och att inte falla igenom totalt. Höll ihop det helt ok, blev inte omåkt men tog å andra sidan inga placeringar heller, trots terräng och underlag som ändå passar mig rätt bra. När sista nerförskörningen började var jag riktigt sliten och hade två gubbar bara någon sekund bakom mig. En situation där jag lätt viker ner mig, men inte idag. Gav mig fan på att öka avståndet nån sekund och gav järnet i de bygda stigarna ner mot Lugnet. Det funkade och räddade sannolikt dagens pallplats i H-sport då jag klarade bronspengen med ynka 12 sekunder. Fram mot hästskon tog jag faktiskt in lite på åkaren framför och började få lite horn - tänkte att den där jäveln ska jag ta i spurten. Men när jag nästan var ikapp insåg jag att det var Maria jag jagat, som startat en halvtimme tidigare, och blev så glad i hopp om en riktig familjemålgång. Maria hade dock andra planer och drog på en spurt jag inte riktigt var beredd på, så det blev tjejdäng på upploppet. Summa sumarum ett helt ok lopp som jag tror räcker för att behålla startpositionen framöver. Hade ingen riktigt bra dag, tror att jag borde ha en 3-4 minuter att ta bara på lite bättre dagsform. Kanske torsdagens grispass sänkte mig mer än jag tänkt, men det är bara att glömma. Glädjeämnet nr 1 för dagen var ju ändå Maria som gick in som 8:e dam totalt, vilket med tanke på förkylning, ännu färre långpass än vad jag kört och lite halvloj inställning inför start (jag ska bara rulla första loopen och se hur det känns) är grymt kul. Här finns betydligt mer än 3-4 minuter att ta utan att det krävs någon våldsamt omfattande insats. Dags att lägga ner löpningen nu även för resten av familjen???

Det fanns en segrare i resultatlistan i alla fall..

Nöjda skitgrisar!