Försiktigt försiktigt..

Rethosta och halsont, snart 10 dagars inaktivitet. Suck.. Ovanligt efterhängsen förkylning och inte alls det förlopp som det brukar vara. Svärmor var på besök i helgen och sprang lidingöloppet. Intresset för löparsnack var dock extremlågt i resten av familjen. Det är ju tur att man haft mycket annat att fundera på den senaste tiden, men fan, ändå. Önskar att jag hade varit startklar.. Har känt mig lite uppgiven kan man säga. Men efter ännu en dag i soffan igår kände jag att fan, det här går ju inte, måste ut å röra på mig! Varken hostan eller halsontet var hundra i morse, men solen sken ju. En promenad? Slöseri med tid. Det fick bli tvåorna och en riktig finåkarrunda. Kändes lite i luftrören, men det var jävligt skönt att vara ute i alla fall. Med tanke på den extremt låga intensiteten tror jag inte det gjorde någon större skada, har inte känt några tendenser till försämring i alla fall. Det lite sköna efteråt är att suget kom tillbaka lite grann, det känns klart positivt.

Tights och vätskebälte, alldeles för länge sen senast.

En annan viktig händelse i helgen var att jag äntligen krängde iväg min gamla titanram. En gammal kompis som bl.a. hjälpte till att fixa två femteplatser på USM 1996. Men efter att ha stått obrukad i snart 10 år med en sprucken svetsfog har det mest varit synd om den. Har väl tänkt att det nån gång vore kul att kunna få hjälp att laga den och skruva ihop en riktigt cool hoj, men det blir som aldrig av. Ibland är det nog rätt att ge upp ändå..

Adjö gamle vänn, hoppas du får det bra i ditt nya hem! Saknar dig redan..