Finnmarksturen - SM-race nr 3

I helgen avrundades SM-året för min del med Finnmarksturen i Ludvika. Hade efter en liten baksmälla efter Östersundskraschen börjar känna mig lite på gång igen och rullade ner till Ludvika med känslan att det skulle kunna bli en ganska bra dag. Var ganska tidigt på plats då Maria startade en timme tidigare än mig. Försökte ta det lugnt i tokvärmen och bestämde mig för att skippa uppvärmningen och lägga cykeln i startfållan. Det är en ganska lättcyklad start genom Ludvika, så uppvärmning känns inte lika kritisk och varm var man ju på sätt och vis ändå denna dag. Kände mig fokuserad innan start och det gick fint att komma iväg i början. Fram till första backen, där fältet släpptes fritt hade jag teamkamrat Viktors hjul att gå på och tänkte att här ligger jag ju med fint. Men sen var det samma visa som så många andra långlopp denna sommar. Som att nån kniper åt bensinslangen och stryper motorn. Måste släppa klungan över första krönet och är sen helrökt. Benen svarar sen inte på tilltal och är som två slappa spagettin. Helt omöjligt att växla tempo och tvingas backa ner rejält och får se måååånga konkurenter cykla förbi, utan en chans att svara. 

Dammigt var det också. Fotocred: Cykelkanalen.

Åker sopigt precis alla delar, uppför, utför, stig, platt - överallt tappar jag. Och kroppen verkar inte återhämta sig heller, börja tänka på dagen som ett träningspass för att mentalt orka tänka på att det är över sex mil kvar att trampa. Körde utan pulsband, men jag tror att efter första backen var nog pulsen inte över tröskel mer den här dagen, förutom målspurten möjligen. Fattar inte varför kroppen inte vill va med och det är ju fasen samma mönster som hela säsongen. Undantaget Mörksuggan (och ett gäng XCO-lopp), där en betydligt tuffare startbacke än den idag inte gjorde att jag totalhavererade efter första milen. Finns mycket att fundera på.. Om det konsekvent fallerat på alla tävlingar, men så känns det ju inte. Får fundera vidare vad nyckeln är, än är jag rådvill.

Fram till första mellantiden ligger jag 107:a i fältet och nånstans här börjar dagen vända lite. Lyckas till slut hänga med på hjul, vilket är bra på de lättcyklade vägarna in till Ludvika för varvning på loop 1. Ut på andra delen blir jag allt piggare, jämfört med cyklisterna jag har runt ikring i alla fall. Det känns sportande att kunna ta lite placeringar, men även lite frustrerande att jag nu ligger helt fel i fältet med hänsyn till den fart jag orkar hålla - det är ingen annan som har min utveckling i loppet så allt dragjobb får jag sköta själv. Blir på så vis lite ryckigt, men det är som det är. När det är det närmar sig de sista milen kommer en del ganska tuffa stigningar och här kan jag köra på riktigt bra. Plockar ner mina segmenttider på

Strava från förra året (som inte heller var nått jättebra lopp iofs, halvsjuk som jag var då) ganska ordentligt. Uppför den tuffa Leos backe, banans sista ”berg” tar jag lätt o ledigt 5-6 cyklister och är nu riktigt på gång för att ösa på de sista kilometrarna mot mål. Men med drygt fem kilometer kvar är oflytet framme igen..

Sadel på pinne! Gott! Fotocred - åter till Cykelkanalen.

Får vikten på bakkanten på sadeln igen efter nått lite stökparti på en stig. Känner att något viker sig igen, inte så mycket dock, tänker att det fästet till sadeln igen. Tänker att en så liten vinkeländring skiter jag i det det går ändå. Men den lilla ändringen blir större och eftersom det nu är en snabb utförslöpa är det inte lägge att börja spana ner på cykeln vad som kan vara fel. I nästkommande inbromsning och kurva behöver jag inte fundera mer på det - nu finns ingen sadel alls. Sadelstolpen är av! Stannar till och plockat upp stolphalvan och sadeln och inser att det väl bara är att ställa sig på pedalerna sista biten. 

Antagligen fick stolpen lite väl mycket stryk efter kraschandet i Östersund. Jag grämer mig dock inte allt för mycket att jag inte hade koll på grejerna, hade plockat lös stolpen i veckan innan och synat den och kunde inte se några skador då. Men nu var det som det var med det. Cyklade på bäst det gick och blev snart ikappcyklad av de jag passerat i Leos backe. Tvingas släppa iväg en åkare, men sen lyckas jag ändå streta mig med en grupp med tre andra. Sista asfaltsträckan vill ingen dra, alla är trötta. Alla utom jag, men va fan - är det verkligen killen utan sadel som ska dra? Fick gehör för det gnället och lägger mig sist in mot mål. Det blir dock ingen farthöjning in mot mål och istället kommer fler ikapp bakifrån. Tänkte att nu jävlar, så med 500 m kvar drar jag igång en långspurt som ingen orkade svara på. Till slut blev det lite puls ändå!

Kom imål som 71:a totalt och 11:e i H30. Med tanke på hur pigg jag var på slutet hade jag nog haft chansen att ta ytterligare nån placering om jag inte hade pajjat stolpen. Men det känns lite skit samma, det är ju ändå första halvan av loppet som förstör dagen. Placeringsmässigt tycker jag ändå det är ok på sätt och vis, topp 50 totalt och topp 10 i H30 tycker jag är en rimlig förväntning och det är ju inte jättelångt bort ändå trots sadelstolpar etc. Det jag inte gillar är ju hur loppet utvecklas. Här får jag fundera vidare. Men jag får ta med mig den bra känslan från slutet i alla fall och det lite komiska i att cykla sista halvmilen stående med sadelstolpen i handen och ändå lyckas ta hem en spurt.